Är "Call Me By Your Name 2" en dålig idé?

Det var under Sundance 2017 som filmatiseringen av André Acimans roman “Call Me By Your Name” visades inför publik för första gången. Därefter dröjde det till julen samma år innan jag och resten av svenska folket kunde ta del av detta mästerverk. 

 

Jag minns mitt biobesök som igår och känslan jag kände efteråt. Känslan av perfektion. Sedan dess har det blivit tre-fyra biobesök till och ett antal visningar hemma. Efter nyheten om att samtliga skådespelare återkommer till fortsättningen, ställs jag därför inför funderingen om en andra film verkligen är en sådan bra idé.

 

 

 

Initiala känslan efter nyheten var plötslig eufori, men ganska snabbt övergick det till melankoli och rädsla om att fortsättningen kan förstöra framtida visningar av första filmen. Det är denna tanke som än så länge gjort att jag hållit mig borta från uppföljaren i bokformat, “Find Me”, som släpptes för ett halvår sedan.

 

Största skillnaden mellan första boken och filmatiseringen är det sista kapitlet. Trots något olika slut, så är ändå sammantaget i de båda att Elio och Oliver inte slutar upp med varandra. Något som blivit en klyscha bland många andra queer-verk, medan i andra sammanhang hör det fortfarande till ovanligheten då vi allt för ofta kvävs av på tok för lyckliga slut.

 

Jag är dock nöjd med filmens slut och att inte veta hur karaktärernas framtid blev och hur deras livsöden slutade. Jag vill nöja mig med sommaren och vintern 1983 och den förskräckligt fantastiska historia som då ägde rum någonstans i norra Italien. 

 

Oavsett hur bra den andra filmen kommer att vara, så kommer den aldrig att bli lika bra som föregångaren. Denna konflikterade känsla sammanfattas bäst genom det portugisiska ordet, saudade, där glad och ledsen möts samtidigt och faktumet om att morgondagen aldrig kommer att slå gårdagen konstateras.

 

 

 

Det som förvånade mig mest första gången jag såg denna italienska persika var regissören Luca Guadagninos storhet. Jag hade sedan tidigare sett hans “A Bigger Splash” från 2015 och blivit imponerad, men att jag skulle bli så golvad som jag blev var jag inte beredd på.

 

Han lyckas få åskådaren att på något vänster komma i kontakt med alla sina sinnen. Rimligen ser och hör man likt andra filmupplevelser, men här känner man även lukten från cigaretterna, smaken från kyssarna och känseln från de blöta badshortsen som torkar i solen. Det har sagts flertalet gånger tidigare, inte minst av mig, men dessa 132 minuter är den billigaste italienresa du någonsin kommer att göra.  

 

Direkt ikoniska scener med tillhörande rekvisita bör dock bemötas och helst överträffas i en lyckad uppföljare. Ett alternativ till nylanseringen av för stora blåa skjortor måste hittas. Det legendariska soundtracket som gav italiensk 80-talsmusik ett rejält uppsving ska också finna sin jämlike. Men framförallt, vilken frukt ska persikan bytas ut mot som symbol för sexuellt uppvaknande? 

 

Skämtsamma bagateller åsido, men det är detaljer som dessa som delvis gjorde den första filmen till den lyckade sensation den blev. Jag har därför svårt att se hur Luca inte bara ska lyckas ta oss tillbaka utan även förnya upplevelsen. Finns det ens rum för kreativ och filmteknisk vidareutveckling?

 

 

 

Visst lockar delar av idén mig och jag är medveten om min fullkomliga inkonsekvens angående mina känslor kring detta återupptagande. Olivers öde känns relativt förutsägbart, men Elios känns som att det kan ha tagit vägen lite varstans. Hans framtida relationer känns svåra att förutse och jag ska inte sticka under stolen med att jag är intresserad av att få reda på mer om dem. Framförallt för att få veta hur djupa såren som Oliver lämnade verkligen blev.

 

Det är svårt att diskutera karaktären Elio utan att komma in på skådespelaren bakom rollen, nämligen Timotheé Chalamet. Sedan han landade den här genombrottsrollen har han blivit en av världens mest omtalade skådespelare och levererat film efter film. Härnäst ser vi bland annat honom i “Dune” som, om corona tillåter, har premiär senare i år.

 

Dock vet jag inte ifall han hade lyckats axla rollen så väl som trettio plus och nostalgiskt dagdrömmande om vad som kunde blivit. Som sagt har jag inte läst andra boken, men om den andra filmen utspelar sig där den första boken slutar så säger min magkänsla att inte ens han, trots sin eminenta skådespelartalang, kan sälja den äldre mer livsberesta karaktären. Oberoende av hur mycket smink eller hur "bra" visuella "The Irishman"-effekter de använder.

 

 

Det lilla jag vet om den andra boken är att den fokuserar mer på Elios far, Samuel. En fördjupande inblick i honom är faktiskt en av få saker jag saknade från första boken och filmen. Mer utrymme åt hans karaktär och ett mer välbottnat besök hos Marzia, och hennes upplevelse av allt, hade jag gladeligen tagit emot.

 

Trots att en del av mig vill ha mer av dessa bitar, så kvarstår ändå alla tidigare nämnda faktum. Risken för mindre lyckade skådespelarinsatser, risken för intetsägande vidareutveckling och risken för att förstöra det som i mitt tycke blivit en av 2010-talets bästa filmer. Dock lär jag fortsätta vela, läsa andra boken i sommar och när uppföljaren väl är kommen lär jag besöka salongen tre-fyra gånger igen.