"Tretton skäl varför", eller "13 Reasons Why" som är den engelska originaltiteln, är en historia uppdelad i tretton entimmes-delar. Varje avsnitt utgår från ett kassettbandsinspelat meddelande från Hannah, som fram tills alldeles nyligen antogs vara en helt vanlig småstadstjej med drömmar och mål i livet som alla andra i hennes ålder. Bandinspelningarna målar däremot upp en helt annan bild av Hannahs inre. Varje inspelat meddelande förklarar varför hon slutligen kände att hennes enda utväg var att ta sitt liv.
Bandinspelningarna görs däremot inte tillgängliga för vem som helst att lyssna på. Det är hennes plågoandar, som genom påtryckningar från en tredje part, tvingas lyssna igenom samtliga band där hon i detalj beskriver vad varje person gjort för att leda henne fram till livets rand. Ett långfinger skickat från andra sidan graven där skuldkänslor och skam får agera hämd.
Det är när Clay Jensen (Dylan Minnette), till synes oförstående, får hem banden som vi tittare släpps in i handlingen. När han börjar lyssna på dem får vi följa två tidslinjer nästintill simultant, ett jack i Clays panna låter oss enkelt hålla koll på om vi befinner oss i nutid eller i dåtid när klippningen hoppar fram och tillbaka hejvilt.
Jaja, ni fattar. Nog av beskrivningar rörande handlingen - det jag egentligen vill prata med er om är huruvida Netflix gått för långt när de valde att skapa "Tretton skäl varför". Jag tänker inte avslöja hur hon väljer att begå självmord, men det är en av de starkaste scenerna jag har sett på TV i år. De inledande avsnitten har en ganska lättsam stämning kring dem, sådant vi är vana vid från serier som utspelar sig på high school. Ett x antal av de senare avsnitten inleds däremot med en becksvart skärm med vita bokstäver som varnar dig för vad du kommer att få se i avsnittet och att känsliga helt enkelt bör stänga av.
Självmord är inte helt enkelt att prata om. Många nyhetsbyråer undviker delvis att ens rapportera kring dem, dels med hänsyn till nära och kära men också för att undvika att ge någon som läser artikeln inspiration till att själv ta sitt liv. När världens största streamingtjänst för film och TV väljer att ägna tretton timmar åt att göra underhållning av självmord så finns det med andra ord risker förknippat med det. Speciellt om serien kan tolkas på ett sätt där du som är tyngd av en depression kan slippa undan allt och samtidigt få hämnas på dem som fått dig att må så dåligt till att börja med. Det låter i mina öron nästan som ett rent ut sagt farligt upplägg.
Efter att ha sett samtliga tretton avsnitt tycker jag däremot att de lyckas hålla sig på rätt sida av denna osynliga gräns av fara och osmaklighet på ena sidan gentemot tankeväckande bekymran på den andra. Jag skulle vilja rekommendera "Tretton skäl varför" till alla, men vågar jag verkligen göra det? Om du ser samtliga avsnitt så tycker jag att seriens skapare trots allt lyckas förmedla ett budskap som är värt att ta del av - om inte annat för Kate Walsh starka skådespel som Hannahs förkrossade mamma. Om du däremot bara ser delar av säsongen är jag inte lika säker på att jag vill rekommendera den alls.
Vad tycker du? Kommer du att se "Tretton skäl varför"?
Om du känner någon som är självmordsbenägen tryck här för mer information.
Om du är självmordsbenägen, här finns hjälp att få!
Om du är självmordsbenägen, här finns hjälp att få!
