Rebecca Unnerud listar årets filmer

Så lite film som jag har sett detta år har jag inte sett sedan jag blev en filmnörd för 15 år sedan. Mammaledigheten borde vara den stora orsaken (och dessutom en godtagbar sådan) till att jag haft lite tid och ork att konsumera film, åtminstone på bio. Men om sanningen ska fram så är det tv-seriernas fel att jag har bristfälliga filmluckor och därför inte borde få göra en lista som denna. Men istället för att räkna upp alla filmer som jag har missat så går vi rakt på listan och så får jag beta av resten 2016.

Här är mina 10 starkaste filmupplevelser från året som har gått. 

Men först fem starka bubblare: "The Riot Club", "Still Alice", "Spy", "Jag är Ingrid", "Mission: Impossible - Rogue Nation".

70-årige George Miller återvände till Mad Max efter trettio år med två timmars fullt ös och kaos. Till synes en enda lång biljakt men här finns spektakulära scener, karaktärsutvecklingar, samtidskritik och ett feministiskt budskap. Tom Hardy i all ära men Charlize Therons stentuffa långtradarchaffis Furiosa är helt klart filmens tuffaste och bästa karaktär. 

Även om ”Skyfall” är den bättre filmen på nästan alla plan är jag väldigt svag för kombinationen Daniel Craig och Sam Mendes. ”Spectre” är löjligt underhållande och knyter ihop de lösa trådarna från alla fyra filmer med Craig. Den är smart och stilsäker och även om den som helhet svajar ibland är vissa scener (öppningen i Mexiko, biljakten i Rom och så vidare) hisnande. Svenske stjärnfotografen Hoyte van Hoytema gör bara han filmen till ett måste på listan. 

En liten, amerikansk film med en stor stjärna i huvudrollen som nog många av er har missat eftersom den gick direkt på dvd. Jennifer Aniston spelar en arg kvinna med kronisk värk som har varit med om något traumatiskt. Förhandssnacket handlade om att Aniston blev snuvad på en Oscarsnominering och ja, hon är helt fantastisk. Efter att ha sett henne 2002 i underskattade ”The Good Girl” har jag längtat efter att se henne i ett drama med en sådan här kaliber. Flera vältecknade småroller backar upp henne och det är en rörande och lagom sentimental historia med en dos humor som växer efter titt. 

Intelligent science fiction, drama, thriller och romantik. Ett skickligt manus om psykologiskt maktspel med filosofiskt utmanande frågeställningar. Att filmen inte gick upp på biografen är verkligen skandal, inte bara för att det är en mycket bra film utan framförallt för att Alicia Vikander är självlysande i en av de största rollerna, en roll som ledde till en Golden Globe-nominering…

Reese Witherspoon är långtifrån en favoritskådespelare men som vandraren Cheryl gör hon sitt livs bästa roll (den Oscarsbelönade rollen som June Carter får förlåta). Det är en inspirerande berättelse baserad på en sann historia som präglas av både skönhet och svärta. Det fragmentariska berättandet med många och generösa tillbakablickar på vad huvudpersonen lämnat bakom sig är effektfullt och vad som driver historien framåt. En magisk och gripande strapats som osar feminism; den handlar om en stark kvinnlig karaktär, lyfter fram de patriarkala strukturer kvinnor tvingas leva under och visar hur viktigt det är med systerskap. 

En till synes anspråkslös thriller som är precis i min smak. Den påminner om många psykologiska kvalitetsthrillers från 90-talet med stalker-tema och har en obehaglig, tät och oförutsägbar stämning. Snygga miljöer, välskriven dialog, nyanserade karaktärer och ett stabilt skådespeleri, inte minst från Joel Edgerton som också är filmens regissör, gör den självklar på min lista.

Alejandro Gonzalez Iñàrritu vann flera Oscars för sin ”Birdman” och den kanske inte nådde mitt hjärta lika starkt som några av hans tidigare filmer (inte minst ”Älskade hundar” och ”Babel”) men det här är en film och en regissör att imponeras och bli glad av. Även om det som syns och hörs (ljudet, kameraarbetet) fyller ens omedelbara uppmärksamhet är det framförallt dialogen och den förmåga som regissören tar fram hos sina skådespelare som stannar kvar. En lysande och lekfull metafilm och tragikomisk kändisparodi. 

J K Simmons gör sitt livs roll som en lärarsadist som lever ut alla sina frustrationer mot de studenter som får den tvivelaktiga äran att vara med i skolans prestigefulla jazzorkester. Men ”Whiplash” är inte ”bara” Oscarsbelönad skådespelarkonst, den är rik på ett riktigt bra manus som både är underhållande och berörande och rytmen och den tajta klippningen är orkestrerad på ett helt perfekt sätt.

Stark, snygg och oförutsägbar action/thriller/drama-historia om knarkkriget i Mexiko. Inte riktigt lika bra som Denis Villeneuves tidigare ”Prisoners” men ändå så bra. Några scener är otroligt intensiva och har ett högt tempo medan andra partier berättas lugnt (men aldrig långsamt) och med en viss distans. Lägg därtill mästerligt hotfull stämningsmusik, en grym Emily Blunt i huvudrollen och en saknad Benicio del Toro så är silverplatsen ett faktum.

"Snabba Cash" och nervig thriller möter realism i det allra mörkaste dramat och resultatet blir en film i perfektion. Tempot är högt, miljöerna är klockrena och skådespeleriet är fantastiskt, inte minst Malin Levanon är oförglömlig i huvudrollen som knarklangaren Minna. En väldigt tät samtidsskildring som kommer resultera i både en, två och tre guldbaggar (med största sannolikhet fler).