Vi listar spelårets 5 största besvikelser

Jag beslutade mig för att lista 5 spel som i mina ögon är solklara finalister i en tävling som ingen vill benämnas i. Detta är några utav årets största besvikelser under kategorin spel. Vilket spel är årets sämsta, enligt dig?

 

 

 

Det finns nog en skara spelfantaster där ute i den stora världen som tänkt tanken “Vad roligt det skulle vara att få njuta av detta spel tillsammans med någon annan” när de spelat något utav de omåttligt populära Fallout-spelen. En av dem som aldrig tänkt den tanken, är jag. Därför kunde jag inte känna någon märkbar förtjusning susa genom kroppen när Fallout 76 utannonserades på E3 tidigare i år. För jag har, ärligt talat aldrig känt behovet av att få spela en multi-player version av Fallout.

 

Men det var ju trots allt Fallout vi pratade om här. En spelserie som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag beslutade mig för att ge denna onlineversion en ärlig chans, det kan väl ändå inte skada? Med facit i hand kan jag säga att jag borde ha litat på magkänslan, jag hade sluppit så mycket onödigt lidande i så fall.

Bethesda brukar leverera fantastiska spel med djup och en enorm frihetskänsla för sina spelare. En känsla som var som bortblåst i Fallout 76. Detta spel blev ett slag i ansiktet, det kändes som att bli huggen i ryggen av en nära vän som man hyllat och älskat i så många år. Det var riktigt smärtsamt. De timmar jag spenderat på Fallout 76 är timmar jag aldrig någonsin kommer att få tillbaka. Fallout 76 är utan tvekan årets största besvikelse, enligt mig.

 

 

 

Metal Gear Survive kändes inte roligt en enda gång under de få timmar jag testade spelet, innan jag beslutade mig för att stänga av det för gott. Även om du är en person med på tok för mycket fritid som utan problem kan slösa bort några timmar per dag med gott samvete är detta spel fortfarande inte värt tiden. Jag fann inte denna gråa sörja de minsta roande. Jag sprang mest runt i ett gigantiskt dammoln, febrilt letandes efter vatten, mat och syre. Då och då stötte jag ihop med en gäng trötta zombies som inte verkade särskilt intresserade av att ta kål på mig. Om det nu mot förmodan kom en handfull döingar och attackerade mitt läger kunde jag enkelt hugga ihjäl dem genom stängslet med hjälp av ett spjut. Inte så värst utmanande med andra ord.

Utöver detta hade Metal Gear Survive en komplicerad och tröttsam spelmeny som inte direkt spädde på spelsuget. Som om inte detta vore nog för att lyckas göra mig förbannad blev jag dessutom extremt trött på den mekaniska, sömniga röst som gång på gång skulle upprepa och berätta för mig vad jag skulle göra och inte göra under spelets gång. Nej, Metal Gear Survive bör inte spelas av en enda individ.

 

 

 

En värld som är på väg att rasa samman. Döda som reser sig för att utplåna det som finns kvar av mänskligheten. Detta är ett mättat koncept vi serverats många, många gånger tidigare. Både i film och i TV-spel. Men trots detta lyckades utvecklarna till Overkill's The Walking Dead väcka ett intresse hos mig och många andra.

 

Inför lanseringen presenterades de 4 huvudkaraktärerna i en varsin, personlig, actionfylld och riktigt snygg trailer, vilket gjorde mig extremt spelsugen. Detta är ett co-op som “avnjuts” med 3 andra spelare. Du och dina medspelare skall utforska ett förfallet Washington. Död och förödelse är ett faktum och nu måste ni samarbeta för att ha en chans mot alla dessa zomb...förlåt, jag menar Walkers. Detta låter kanske inte särskilt unikt, men för mig lät konceptet intressant.

Så den stora frågan är, vad var det som gick snett längs vägen? Jag likt så många andra var riktigt taggade på att få sätta tänderna i detta spel på premiärdagen, men det vi fick var ett spel som inte alls nådde upp till sin sanna potential. Det var kort och gott, inte färdigt ännu. Utvecklarna fattade det ödestridiga beslutet om att stressa fram en färdig produkt istället för att behålla sitt lugn, nöta på i några månader till för att sedan kunna leverera en välgjord färdig produkt. Vad som kunde ha blivit ett av årets bästa zombiespäckade, actionäventyr blev istället ett av årets största floppar.

 

 

 

Att få dyka rakt ned i helvetet, med allt vad det innebär för att sedan tvingas till att kämpa sig genom dess skräckfyllda inre för att åter igen ta sig upp till ljuset låter som ett fantastiskt bra spel, inte sant? Jag personligen var riktigt taggad på Agony och kände verkligen hur förväntningarna hängde i luften när jag äntligen slog mig ned i soffan och startade spelet för första gången. Jag fick se min sönderbrända, sargade själ förvirrat vakna upp framför helvetets enorma portar för att sedan med stapplande steg ta sig fram till den och stiga in. Resan genom helvetet hade börjat.

Men den resan skulle bli allt annat än tillfredsställande visade det sig. För det som hade målats upp som ett fantastiskt skräckfyllt äventyr skulle istället visa sig vara en buggig, gegga-fest. Hela konceptet visade sig vara både extremt tunt och förutsägbart. Vissa spel har man bestämt sig för att man kommer att tycka om redan innan man spelet en enda minut och när man har den inställningen gör det extra ont att tvingas inse att man har haft fel. Resan genom helvetet var verkligen skrämmande, skrämmande dålig.

 

 

 

Missförstå mig rätt, Just Cause 4 är inte ett uselt spel. Men i jämförelse med denna spelseries föregångare är detta en blek, tröttsam besvikelse. Och precis som redaktionskollegan Jerry skrev i sin finfina recension av detta spel, känns det inte färdigt. En stabil grund för ett fantastiskt spel har byggds upp, inget snack om den saken. Men sedan har utvecklarna stressat på, som bara den. Resultatet? Ja, det lämnar en bitter eftersmak. Miljöerna i spelet är fantastiska och visst är det ett spel fullproppat med action, precis som dess föregångare. Men trots detta når Just Cause 4 inte riktigt hela vägen fram.