Oavsett om du är en gamer eller knappt rört ett tv-spel i ditt liv har du troligtvis hört talas om “World of Warcraft”. Under en lång period var detta det spel med flest aktiva spelare i världen. Jag kommer ihåg när det i marknadsföring skrevs att spelets värld Azeroth hade fler invånare än Finland! Samt när “South Park” gjorde sitt ökända avsnitt “Make Love not Warcraft”, som till stor del utspelade sig i den enorma online-världen.
Under min gymnasietid så var detta spelet som tog upp absolut mest plats i mitt och mina vänners liv. När den första expansionen, “The Burning Crusade”, släpptes tidigt 2007 så var säkert halva min gymnasieklass “sjuka” för att stanna hemma och maximera sin tid med spelet.
Men allting har sin tid, och så hade även “World of Warcraft” för min del. Det dog av och jag gick vidare till att istället spela fler, men mindre tidskrävande, spel. Utöver då och då såklart, när jag startade upp spelet igen för att ta tempen och titta på hur det har utvecklats - sällan för att upptäcka samma uppslukande spelglädje som jag gjorde under mina tonår.
Så vad är egentligen då faran med att prova på det nu igen, när en flock kompisar bestämt sig för att prova på den senaste expansionen “Legion”?
Ja, om jag ska se tid som valuta så har det hunnit kosta mig dyrt. Under min första helg med spelet spenderade jag 29 timmar i det, utan särskilt många mat och sov-pauser. Jag har en dag lyckats försova mig på grund av för lite sömn. Andra dagar vaknar jag tidigare för att hinna få lite saker gjort innan jag behöver mig skynda iväg till jobbet.
Någonstans inser jag att det var ett misstag att starta upp mitt konto igen, men jag kan samtidigt inte komma ifrån hur roligt jag har det. Med “Legion” har spelet blivit otroligt mycket mer lättillgängligt! Kanske främst så har det nya området “Shattered Isles” gjort så att du lätt kan spela tillsammans med dina vänner, även om de skulle vara på en högre eller lägre karaktärsnivå än dig själv.
I grund och botten är “World of Warcraft” ett väldigt socialt spel, och dessa ändringar gör det lättare att spela tillsammans oberoende av att någon kompis kanske har mindre tid än en annan. Någonstans inser jag även att spelets många ändringar och tillgänglighet bara gör så mycket. Den absolut största faktorn till att jag är fast och inte kan sluta är ändå kamratskapet.
“World of Warcraft” är bäst tillsammans, och när väl mina vänners intresse börjar dö av så kommer nog även mitt att sina. Men tills dess är jag hopplöst och tonårigt fast igen, och vad är egentligen faran med det?
