Filmfestivalen i Cannes är en plats för att upptäcka nya filmskapare och hylla konstnärliga visioner från världens alla hörn. Men det är oftast de stjärnspäckade Hollywood-filmerna som drar till sig alla kamerablixtar och mest uppmärksamhet. När ”Money Monster” bjöd in till presskonferens blev det fullsatt och många reportrar kämpade för att få en plats i den trånga salen.
För regissören Jodie Foster är den lilla franska filmstaden full av minnen. För 40 år sedan var hon här för första gången med ”Taxi Driver” och såg Martin Scorsese ta emot Guldpalmen.
- Det var ett otroligt ögonblick för mig. Jag var tolv år. Då var det annorlunda, med fotografer överallt och inga avspärrningar som det är nu. Och trots att jag hade filmat ett tag, var det där och då som mitt liv som skådespelerska började på riktigt, berättar Foster ödmjukt.
- Att återvända fyrtio år senare som regissör är stort. Det är en festival för auteurer, och att vara här med Jim Jarmusch och Pedro Almodóvar, filmskapare jag ser upp till, känns otroligt.
Fosters fjärde långfilm som regissör är ett gisslandrama med George Clooney och Julia Roberts i huvudrollerna. Större delen av ”Money Monster” utspelar sig i en tv-studio, där en desperat ung man (Jack O’Connell) hotar programledaren (George Clooney) i livesänd tv. Det är upp till producenten (Julia Roberts) att rädda situationen från kontrollrummet.
- Det fanns mycket jag älskade med manuset, det är en film med stora idéer, berättar Foster. Visst är det spänning och thriller, men främst fastnade jag för relationen mellan de tre karaktärerna. Den märkliga dynamiken mellan tre människor vars liv förändras på en eftermiddag.
George Clooney tycker att filmen har något viktigt att säga om vår tid:
- ”Money Monster” pratar om vad händer när nyheter möter underhållning. Där finns ett problem. Vi visade filmen ”Network” (från 1976) för ett gäng unga människor, och vi sa att det är den bästa mörka komedin av sin tid. De sa ”men det är ju ingen komedi”. För allt hade redan blivit verklighet. På samma sätt har vi idag blivit vana vid att en pajas kan stå på tv och säga åt alla var de ska placera sina pengar, och folk litar på hans råd.
När programledaren Lee Gates ger ett misslyckat finanstips i tv som den unge Kyle Budwell förlorar alla sina besparingar. Han tar sig in i studion med en pistol och kräver att få svar. Jack O’Connell får frågan om hur han gör för att plocka fram så mycket ilska på inspelningen.
- Jag är nervös för att berätta min hemlighet… Hoppas att ingen spelar in, skämtar han.
- Jag jobbade med Stephen Graham på ”This is England” när jag var fjorton år. Han spelade en läskig och arg karaktär, en helt oberäknelig kille. Så lärde jag mig hur man gör för att få fram den energin i en scen. Jag har haft tur att lära av de bästa i så ung ålder. Allt jag gör är lär mig nya saker från jobb till jobb, och snor mina regissörers och motspelares teknik.
Med en film som handlar om den amerikanska ekonomin, och ett välbevakat presidentval som pågår i USA, blev även presskonferensen politisk till slut. Clooney blev tillfrågad om ”Money Monster” är en varning för vad som potentiellt kan hända under president Donald Trumps styre.
- Det kommer inte att hända, för det blir ingen president Trump. Rädslan ska inte driva vårt land. Om filmen är en varning? Trumps framfart är ett resultat av att nyheterna inte ställer följdfrågor. Det blir för enkelt när nyheterna får upp sina tittarsiffror. De kan visa ett tomt podium i en kvart och säga att ”snart ska Trump tala”, när de borde använda den tiden till att prata om flyktingar eller informera folk, Vi har slutat att leverera nyheter och fakta, säger Clooney.
Frågan om mainstream-film verkligen hör hemma på filmfestivaler kommer ofta upp. Jodie Foster tycker att ”Money Monster” definitivt förtjänar sin plats i Cannes.
- Vår film är en mainstream studiofilm med hög budget, en thriller för en bred publik, men den är också väldigt intelligent. Den har många lager och en unik röst. Sådana filmer görs inte längre, vi är tacksamma för att Sony trodde på den här visionen. För folk vill fortfarande se filmer som får dem att tänka till, och som inte manipulerar dem.
- Att filmen hör hemma här beror på att den utmanar hur historier berättas. Man behöver inte välja mellan intelligent eller mainstream-film, för film kan vara både och.
Det kanske är svårt att tro men Julia Roberts, som en av världens största filmstjärnor, sätter sin fot på Croisetten för allra första gången i år. Ett år där säkerheten på Cannes filmfestival är skarpare än någonsin, efter senaste tidens terrordåd runt om i Europa. Hur känns det?
- Jag känner mig inte osäker här. Jag känner mig omfamnad, säker och glad att vara här med mina nära vänner. Jag har aldrig varit här förut, och det är så galet och underbart, ett vilt firande av film. Jag är glad att vara här med min bästa vän George, och med Jack som är bara snäppet mindre nervös än jag. Det är som att en dröm blir sann för mig, så allt känns bara underbart.
Slutligen, kan hon själv tänka sig att ta steget till den andra sidan och bli regissör? Julia Roberts säger bestämt nej:
- Smickrande att folk frågar, men nej, det vill jag inte. Jag vet mina egna begränsningar, och hur långt mitt tålamod räcker. Jag kan inte hantera fler än fyra frågor i timmen. Det är lite som att spela cello eller att måla: jag avundas dem som kan det, och jag hoppas själv dras till det i mitt nästa liv. Men just nu föredrar jag att beundra det på distans.
”Money Monster” får svensk biopremiär den 3 juni. Läs vår recension här!
