En av 70-talets gyllene klassiker är Sidney Lumets "Dog Day Afternoon" om ett sanningsbaserat gisslandrama på en bank i Brooklyn 1972. Filmen innehåller också en av Al Pacinos, i min bok, absolut bästa roller samt en mycket fin insats av birollsmästaren John Cazale.
Nu har en gammal featurette från inspelningen dykt upp på internet, och det är 10 sevärda minuter:
En jeansmunderad Lumet springer runt som en maratonlöpare i full karriär med megafonen i högsta hugg och ropar och viftar och dirigerar sina skådespelare och medarbetare. "Det är kul att jobba med honom men man får aldrig vila", menar en av ljudarbetarna, medan filmens fordonansvarige berättar att sirenlamporna måste ha exakt samma mått som New Yorks verkliga polisbilar.
Lumet talar om hur nära han stod Pacino under inspelningen och att de kände sig bekväma med varandra även i de mest personliga känsloexplosionerna. Bara tid och arbete tillsammans kan utveckla en sådan relation, menar Lumet. Han berättar även om hur viktigt det var att planera fram ett detaljerat tidsschema för att sätta upp lampor och väsnas mitt i natten, eftersom man filmade i ett vanligt bostadsområde.
Utöver detta lyfter Lumet det mänskliga dilemmat i att porträttera en bankrånare som håller nio personer gisslan, och att man måste göra det utan att å ena sidan göra honom till ett helt främmande "freak" eller att å andra sidan påstå att han är som alla andra, för det är han inte.
Vad tycker ni om "Dog Day Afternoon"?
