Bear McCreary är mannen bakom tv-introna

Det brukar heta att det var bättre förr. Men det stämmer ju inte alltid. Och det stämmer definitivt inte när det gäller TV-serier. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade serier som ”The A-Team”, ”Magnum P.I.”, ”MacGyver” och ”Airwolf” inte varit mycket att hänga i granen. Karaktärerna är ofta endimensionella, actionsekvenserna är halvtaskiga i sitt utförande och avsnitten, som för det mesta är fristående, är repetitiva.

Men det fanns en sak de verkligen kunde göra förr i tiden och det var intron. Vem kan glömma introna till nämnda 80-talsklassiker? De var bombastiska, peppiga och fyllda av energi.

Det finns många kända kompositörer inom filmmusiken. Ett av de tidigaste kända namnen är Erich Wolfgang Korngold, som gjorde musiken till filmer som ”Robin Hood” (1938) och ”The Seahawk” (1940). Ennio Morricone gjorde musiken till Sergio Leones spaghetti-westerns på 60-talet och ett antal andra kända filmer. Ett av de mest kända namnen är nog John Williams, som gjorde musiken till ”Hajen”, ”Indiana Jones”-filmerna och, framför allt, ”Star Wars”-filmerna. 

Det namn som nämns oftast när det kommer till modern filmmusik är Hans Zimmer. Han har gjort musiken till filmer som ”Armageddon”, ”Gladiator”, Christopher Nolans Batman-trilogi och ”Interstellar”. Faktum är att hans musik har blivit så pass trendsättande att många filmproducenter letar efter musik som låter som hans musik. Detta kan man höra exempelvis i filmer som ”The Island” och ”Transformers”-filmerna, vars musik är komponerad av Steve Jablonsky, som påminner starkt om Zimmer i sin stil.

TV-sidans namn är inte lika kända. Pete Carpenter och Mike Post komponerade till exempel musiken till ”The A-Team” och ”Magnum ”P.I.”. Mannen bakom det kända ”MacGyver”-introt heter Randy Edelman, som även gjort musiken till många kända filmer, exempelvis ”Den siste mohikanen”.

Nu för tiden slopar många TV-serier längre intron. Det där med att ha pampig musik och presentera skådespelarnas ansikten med deras namn i stora tydliga bokstäver tillhör det förflutna. Nu för tiden ser man oftast bara seriens titel i en snabb sekvens som varar några sekunder. Skådespelarnas namn presenteras sedan ett och ett under avsnittets första minuter. Men TV-seriemusikens konst är inte förlorad. Tvärtom är den mer levande än någonsin, särskilt i form av Bear McCrearys musik.

Jag gissar att det inte är många därute som känner igen namnet. Men om jag nämner TV-serierna han gjort musik för, kanske ett par av er kommer att nicka instämmande när jag säger att hans namn är värt att nämnas. ”Battlestar Galactica”, ”The Walking Dead”, ”Agents of S.H.I.E.L.D.” och ”Black Sails” är bara några av de serier han gjort musiken till.

Till skillnad från Hans Zimmer, vars musik är så lätt att känna igen att det nästan känns enformigt efter ett tag, anpassar McCreary musiken efter TV-serierna. All hans musik känns unik, stämningsfull och, framför allt, så går den alltid väldigt bra ihop med serierna den komponerats för.

Han slog igenom med musiken till ”Battlestar Galactica”, som han skrev till den inledande miniserien tillsammans med Richard Gibbs. Efter miniserien valde Gibbs att lämna serien. Den då blott tjugofyraårige McCreary tog sedan över ansvaret för seriens musik. Serien handlar alltså om ett rymdskepp på vilket de sista kvarlevorna av ett solsystems civilisation befinner sig. Samtidigt som de kämpar mot Cylons, vilket är maskiner skapade av människor, letar de efter en planet att bosätta sig på. Serien är en rymdopera i dess renaste form, där fokus ofta ligger på relationerna mer än på actionsekvenserna. Dess intro består främst av kvinnliga stämmor och går väldigt bra ihop med bilderna. Både ljud och bild presenterar det öde som människorna ombord på skeppet delar; de har förlorat sin värld och är vilsna i rymden i sitt sökande efter ett nytt hem.

Introt till ”The Walking Dead” får, precis som serien i sig, det att krypa i skinnet på mig. För de av er som, av en händelse, missat denna superba serie kan jag säga att den alltså handlar om en grupp människor som försöker överleva i en värld där civilisationen gått om intet och där det finns stora hoper med zombies (bland annat kallade ”walkers” i serien). Titeln kan, om man så vill, både appliceras på zombies och den lilla gruppen, som lever på lånar tid. Introt spelas av stråkar och en bastrumma. Stråkarnas nästintill disharmoniska melodi, som spelas i högt tempo, avbryts med jämna mellanrum av bastrumman. Stråkarna skulle här kunna ses som den oro som karaktärerna i serien, och därmed också ofta vi i publiken, känner när de tar sig fram genom den mardröm som världen blivit. Bastrumman skulle kunna symbolisera det öde de alla försöker undvika, det vill säga att antingen bli zombies själva eller att dö på ett av de många sätt man kan dö i en sådan värld.

Med ”Agents of S.H.I.E.L.D.” bevisar McCreary att han inte bara kan göra unik och intressant musik, utan att han även behärskar att göra musik med en full orkester. Musiken till ”Agents of S.H.I.E.L.D.” påminner en del om Hans Zimmers. Stråkar spelar en typisk spännings-melodi. Dessa ackompanjeras av blåsinstrument och slagverk. Detta intro är pampigt och peppigt i sann Zimmer-anda utan att för den sakens skull låta som Hans Zimmer. 

Introt till ”Black Sails” var vad som motiverade mig att skriva denna artikel. Det är, kort och gott, helt fantastiskt. Serien, som går på HBO, berättar historien om Long John Silver, Kapten Flynt och ett antal andra pirater under den tid som föregick händelserna i Robert Louis Stevensons klassiska bok ”Skattkammarön”. I sann HBO-anda bjuds vi på grafiskt våld, grafisk nakenhet och grafiska svordomar. Serien handlar om relationer, svek, girighet, kärlek och både friheten och farorna med att leva piratlivet. Den är inte helt olik ”Deadwood”, HBO:s nu smått klassiska serie om den lilla ökända staden där ”Wild” Bill Hickok dog. I introt till ”Black Sails” har McCreary varit väldigt kreativ. Han använder sig av en vevlira, som är ett tidstypiskt instrument. Denna ackompanjeras av piano, slagverk och en kör. Stycket är väldigt stämningsfullt och sätter tonen för serien; man blir superladdad för avsnittet man precis ska se helt enkelt.

Musik är bra. Filmer och TV-serier är bra. Själv tycker jag dock att det bästa som finns är när man får båda samtidigt. Musiken sätter tonen för bilderna och bilderna förstärker musikens budskap. Och få gör så bra TV-musik som Bear McCreary.