Jag minns det väl, när John Hrons föräldrar besökte min högstadieskola för att dela med sig av sin ofattbara historia om mod och sorg. Det var mitten på 90-talet som hans unga ansikte och blonda hår syntes i nyhetssändningar och på tidningarnas framsidor - tonårskillen från Kungälv som blev ihjälslagen av nynazister. John var knappt två år äldre än jag. Det är sådant man aldrig glömmer.
En annan som berördes av fallet är filmskaparen Jon Pettersson från Göteborg. I sommar kommer hans långfilmsdebut, ”John Hron”.
- Jag minns tiden 1995 då kängor och bomberjacka inte bara var ett mode utan ett vanligt förekommande uttryck för rasistiska åsikter. Nynazister gick öppet omkring på gator och torg och det var inte som vågade sätta sig emot, berättar Jon Pettersson i ett pressmeddelande.
Han var själv bara ett år yngre än John när hans klassrum fick höra om vad som hade hänt den där sommarnatten i Kode. Fyra ungdomar gav sig på John och hans vän med sparkar och slag. John lyckades fly och simmade ifrån platsen, men kom tillbaka och offrade sitt liv för sin vän.
- Jag blev nog väldigt påverkad av Johns civilkurage, jag minns att jag funderade över hur det hade känts att simma tillbaks och byta plats med sin vän. Det var flaggor på halv stång, media rapporterade om händelsen och en våg av non-violence sköljde över Sverige.
Filmen finansierades med hjälp av crowdfunding och alla i teamet ställde upp gratis, mot en del av en eventuell vinst.
Den 29 juli får ”John Hron” sin Sverigepremiär i Göteborg och flera andra orter. I augusti kommer filmen även till Malmö och till Stockholm. Landets skolor kommer att erbjudas visningar och diskussionsunderlag.
Världspremiären ägde rum på Montreal World Film Festival, där filmen deltog i den Officiella tävlan. På USA International Independent Film Award belönades den med flera priser. Jon Pettersson hoppas på samma fina mottagande här hemma:
- Vissa ur publiken grät fortfarande då de kom fram och pratade med oss efter filmen. En svensk tjej i publiken blev så frustrerad att hon efter filmen var tvungen att gå ut från byggnaden för att skrika.
