När James Hawes fick manuset till ”The Amateur” i sin hand visste han direkt att det var en film han själv skulle vilja se. En emotionell spionthriller för vita duken – där karaktärer är viktigare än explosioner. Vi mötte regissören över Zoom för ett samtal om CIA-konsulter, Rami Maleks intensitet och hur en ABBA-skiva hamnade i filmen.
Filmskaparen bakom emotionella dramat ”One Life” och den hyllade spionserien ”Slow Horses” för Apple TV+ får nu chansen att leka vidare i sin favoritgenre. Handlingen följer datasnillet Charles Heller, som med tillgång till CIA:s alla resurser ger sig ut på en personlig vendetta.
”The Amateur” bygger på en roman av Robert Littell. Men såklart har du gjort egen research kring CIA-arbete och datorprogrammen som Rami Maleks karaktär jobbat med. Hur får du tillgång till rätt information?
– Vad gäller teknologin hade vi en viss förståelse för vad som var möjligt. Och sedan tog vi hjälp av CIA-källor. Vi förklarade hur vår fantasi såg ut, vi tog hjälp av våra fantastiska VFX-makare, och allting gick sedan igenom våra CIA-konsulter. Så att allt vi gör i filmen ska kännas logiskt och jordnära. Det är faktiskt läskigt autentiskt.
Och hur mycket behövde du ändra på med tanke på att romanen är från 80-talet?
– Det stämmer. Romanen är från 80-talet. Kalla kriget är nu över. Det var viktigt för oss att den här filmen skulle kännas aktuell och modern. Bland annat ändrade vi Prag till Istanbul. På 80-talet var Prag en stad fylld av spioner, numera är det mest möhippor. Istanbul blev mer intressant.
Vad förväntade du dig av Rami Malek i rollen som Charles Heller?
– Jag väntade mig en intelligens och intensitet, vilket han bidrog med i massor. Jag ville att han skulle ta med oss på en emotionell resa, när det kommer till karaktärens sorgearbete. Vad jag inte hade räknat med var hur modig och engagerad han skulle vara kring den här rollen. Han ville alltid tänja på gränserna.
Du har regisserat hyllade avsnitt av serier som ”Black Mirror” och ”Slow Horses”. Hur tror du att dina erfarenheter inom tv påverkar ditt arbete som filmregissör?
– De överlappar. Jag har blivit riktigt bortskämd med mina tv-projekt på sistone. Även inledningen i ”Slow Horses” med jakten på en flygplats känns som en storfilm. Jag jobbar likadant inom både tv och film: jag vill berätta en historia, skapa en värld… Där de skiljer sig är i skalan och tempot. Man får vara medveten om att biografen kräver ett spektakel.
Vad drog dig till det här projektet?
– Det korta svaret är att det här är sådana filmer jag själv vill gå och se. Det är vad vi gör en fredag eller lördag kväll, den är gjord som en upplevelse för vita duken. Vad jag också älskar med den är att karaktärerna är filmens hjärta. Det handlar inte bara om explosioner och om biljakter. Det finns här också, men vi jagar bilar och spränger saker med folk vi bryr oss om.
Du vill göra en sevärd och relevant biofilm. Samtidigt känns filmen som en Hollywoodthriller från 90-talet. Var du inspirerad av dem?
– Ja, och jag är glad att det märks. Jag såg även tidigare filmer som ”Tre dagar för Condor” och ”Alla presidentens män”. Jag såg Tony Scotts ”Enemy of the State”. Alla har de en karaktär man bryr sig om, någon vars vanliga vardag vänds upp och ned. Jag var medveten om de referenserna, och jag ville återskapa samma look, samma känsla av paranoia. Samtidigt som det ska kännas modernt, i vilka verktyg som används i filmen.
– Ta till exempel scenen där hans fru Sarah dödas mitt i centrala London. Det är en stor set piece, men allt är filmat med mobilkameror och dashcams. Det känns för mig väldigt 2025.
Sorg och hämndbegär är bärande teman i filmen. Har du talat med experter inom psykologi?
– Ja, det gjorde vi. Scenen med psykologen baseras på det. Folk svarar såklart på sorg på mycket olika sätt. Men vi tog det ännu längre. Vi ville att de olika morden skulle reflektera hans framsteg. Vissa känns osäkra och påminner om förnekelse, andra handlar om ilska när han inte längre bryr sig. Vi ville spegla hela hans emotionella resa genom filmens gång, inte bara i scenen med psykologen. Jag hoppas det kommer fram i filmen.
Vad är fördelarna och riskerna med att göra en nyinspelning?
– Ärligt talat såg jag det aldrig som en nyinspelning. Jag fick ett manus i mina händer. Jag läste inte ens boken förrän jag kände att jag visste vad jag ville göra med manuset. Sen läste jag boken för att se vad jag kunde inspireras av för idéer. Jag såg den tidigare filmen men kände att den var så pass gammal, att vi borde förlita oss på vårt källmaterial, och inte en tidigare film. Jag såg inga fördelar eller risker. Vi slapp allt det.
”The Amateur” får en att sitta som på nålar. Hur gör du som regissör för att bygga och behålla spänning som inte tröttar ur publiken?
– En mycket bra fråga. Det handlar om tempo och rytm. Man får använda sig alla verktyg. För mig handlar det om att ”undanhålla och avslöja”. Till exempel, när en karaktär kliver in i ett rum och man får en känsla av att något farligt ska hända. Man väntar och väntar innan man avslöjar för publiken vem eller vad det är. Man kanske använder en viss bildvinkel. Man håller tillbaka något. Såklart använder man tekniker som ljussättning och kameraarbete för att bygga spänning.
– Lika viktiga är skådespelarnas prestationer. Hur känner sig huvudrollen? Vad är hotet? Hur ofta får man veta något som huvudpersonen inte vet, att man visar monstret som kommer runt hörnet? Det är sådant man måste fundera på under hela inspelningen och även i klipprummet. Jag är stolt över att folk hittar spänning i en film som inte bara förlitar sig på konstant action. Att det kan finnas spänning även i de lugnare scenerna, där man undrar nervöst vad som ska hända härnäst.
Fans av ”Slow Horses” kanske undrar om ”The Amateur” är något för dem. Vad ser du för skillnader och likheter?
– Jag har försökt jobba lite som vi gör på ”Slow Horses”, i hur vi tar oss an miljöer och geografi. Hur vi ser till att karaktärerna alltid står i centrum för handlingen. Det finns ögonblick av humor i ”The Aamteur” precis som i ”Slow Horses”. Inte lika mörk humor som Jackson Lamb bidrar med, en annan humor, men jag hoppas att den stora likheten är att det här är lika underhållande.
Nu när det är så ovisst kring vad som händer med James Bond. Tror du vi kan få fler Charles Heller-filmer i framtiden?
– Haha! Det tror jag helt klart är möjligt. Fler Charles Heller-filmer kan hända. Man känner dynamiken. Jag tror att vi och Rami har skapat en annan slags spion. Var tar han vägen i framtiden… det beror på hur folk tar emot filmen och vilka hjärnor som kommer ombord på projektet.
För oss från Sverige är det rätt kul att se hur en ABBA-skiva spelar en liten men inte obetydlig roll i filmen… Varför just de?
– Jag har nog inget bra svar på det. Vi har ett fantastiskt musikteam som föreslog att det här var det rätta valet.
Om du fick välja en ABBA-hit att använda i filmen, vilken skulle det bli?
– Vilken ABBA-låt skulle jag välja… Jösses. ”Dancing Queen”? Eller kanske ”Fernando”, en mindre känd, melankolisk ballad? Den skulle kunna passa en film om revolt och förlust.
”The Amateur” går nu på bio.
