Artikeln är en annons i samarbete med filmdistributören Lucky Dogs.
På stranden i Acapulco möter vi en brittisk familj som nås av tragiska nyheter hemifrån. Lyxsemestern får ett abrupt slut och de måste skynda hem. På flygplatsen visar sig dock Neil (Tim Roth) ha glömt sitt pass, varpå Alice (Charlotte Gainsbourg) och barnen får resa själva. Men Neil ljög. Han stannar kvar i Mexiko för lite egentid. Varför, det är mysteriet som håller tittaren fast i ”Sundown” fram tills eftertexterna rullar.
Grundpremissen, den om hemlighetsfulla personer som lämnar sina liv bakom sig, är något av en trend på sistone och genomsyrar inte minst Maggie Gyllenhaals bioaktuella regidebut ”The Lost Daughter”. I Michel Francos nya film ”Sundown” - en svensk samproduktion med stöd från Film i Väst - lämnas också plats för frågeställningar kring välstånd och fattigdom - samt en del oväntat våldsamma scener.
”Överraskande och något frustrerande”
När dramat fick sin premiär i Venedig förra hösten var det till mestadels positiva recensioner. Med 74% rating på Rotten Tomatoes applåderar många kritiker ett stillsamt drama med några omskakande twistar. Men en del är inte nöjda med Michel Francos kryptiska berättarstil, som håller igen på många av svaren. Att Neil och Alice inte är ett gift par, vilket man först leds till att tro, är exempel på en detalj som regissören ”glömmer” att nämna.
”Filmen lär väcka förbryllade konversationer om vad regissören vill. Ett av filmens nöjen är att det är omöjligt att gissa var den är på väg - och den är på väg åt rätt bisarra riktningar” skriver Indiewire om en ”överraskande och något frustrerande” film.
Samtidigt hyllar Variety ett okonventionellt pussel: ”Regissörens mission är att få oss ut ur vår bekväma zon, vilket han gör genom att tona ned några av de mer melodramatiska aspekterna i sina historier (precis som Michael Haneke och Ruben Östlund). Han har en stil som lär frustrera och splittra publiken”. Recensenten liknar även ”Sundown” med ett Rorschach-test: ”Det finns inte två människor som kommer att se filmen på samma sätt.”
Och visst kan man undra om The Guardian såg samma film. Skribenten kallar den för Venedigs roligaste och smackar till med ett toppbetyg:
”Det är såklart fel att skratta åt denna briljanta film men det gjorde jag ändå - flera gånger medan jag såg den, ännu fler gånger efteråt när jag såg tillbaka på den. Det är den roligaste filmen i tävlan i Venedig, och kanske också den otäckaste, även om den varken siktar på skratt eller äckel, och kan nog lika gärna ses som en småskalig, mänsklig tragedi.”
”Det extraordinära är hur lite filmen berättar,” skriver Associated Press, ”hur lite folk faktiskt händer och hur fängslande det ändå är. Hjärnan går på högvarv när man försöker tänka ut vad Neil håller på med och hur man ska känna inför det: förvirring, frustration, ilska, avundsjuka, beundran eller allt ovanstående?”
Tim Roth hyllas för sin enigmatiska roll
En sak som kritikerna verkar rörande överens om är att skådespelaren Tim Roth gör en av sina allra starkaste prestationer. Rollen som den distanserade entreprenören från London, som bara vill doppa tårna i havet och dricka cervezas, förmedlar så mycket med så få ord.
”Sundown” är Roths andra film med Franco efter ”Chronic” (2015) och han är ”perfekt castad”, tycker ReelViews: ”Roth förstår hur man gradvis vänder på tittarens uppfattning om karaktären medan Francos manus släpper nya avslöjanden som brödsmulor.”
Austin Chronicle tillägger att ”Roth skildrar en tyngd man med en genomgående uppslukande prestation”.
Själv ser Tim Roth inga större likheter med Neil (tack och lov?). I en intervju med Hollywood Reporter säger han dock att han kan förstå sin rollfigur, men endast ur ett jobbperspektiv:
- Ibland blir jobbet överväldigande och då tänker man: "Vore det inte skönt att bara kliva av?" Men jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj. Michel gick igenom en svår tid när han skrev filmen. Det är varför Neil var tvungen att göra det han gör. Vad jag tycker är särskilt intressant är hur alla ser Neil på olika sätt. En del anser att han är sociopat, andra tycker han är väldigt kul.
Regissören svarar på kritiken: "Älskar att utmana"
- En del frågar mig: "Michel, mår du bra?" Jag mår mer än bra. Jag är väldigt glad att se att mina filmer väcker sådan debatt, kommenterar regissören i en intervju med Indiewire.
Efter sju långfilmer, där bland annat "Smärtgränsen" (2012) och "New Order" (2020) har släppts i Sverige, anses han av många kritiker vara en provokatör - nästan sadist. Själv är Michel Franco bara envist ointresserad av att göra mainstreamfilmer som bjuder publiken på enkla svar eller behagliga upplevelser.
- Jag vet att mina filmer splittrar folk. Der gör mig väldigt glad. Mina filmer är varken hatade eller älskade. Jag hade föredragit om de var älskade, men när det framkommer kritik och folk gör passionerat motstånd, då lyssnar jag nyfiket på vad som triggade dem. Alla dessa reaktioner är väldigt smickrande.
- Mitt nöje ligger i att utmana publiken så långt jag kan, säger Michel Franco.
Här finns med andra ord mycket att nysta i och en hel del att tänka på efteråt. Hur lämnar ”Sundown” dig? Frustrerad, förvirrad eller fascinerad? Det finns inga garantier för att du kommer njuta av den här semestern, men den är iallafall svår att glömma.
”Sundown” får svensk biopremiär på fredag.
