Biosommarens stora feelgood-film är svensk

För några veckor sedan hade jag nöjet att se "Sommartider" inför en pressdag med filmens regissör och de unga skådespelarna.

 

MovieZines officiella recension av filmen överlämnar jag åt en kollega (håll utkik nästa vecka!). Men jag vill ändå passa på att skänka en gnutta kärlek till en glad och uppiggande feelgood-film, för bra svensk film förtjänar alltid att lyftas fram lite extra.

 

Filmen om Gyllene Tider är en slags biopic om unge drömmaren Per Gessle från Halmstad, och vägen mot att skapa ett av Sveriges största popband i början av 80-talet. Det är en skildring av svensk pophistoria som började på ett pojkrum, med David Bowie i lurarna och lådorna fyllda av poesi.

 

 

Mycket i den här genren är sig likt, det är oundvikligt. Här finns såklart pappan som tjatar om ”ett riktigt jobb” och skivbolagschefen som fnyser när fem fnittriga lantisar snubblar in i studion.

 

Men det funkar. Sveriges svar på ”Bohemian Rhapsody” är en ursnäll musikfilm om ett ursnällt band. Inget sex, drugs & rock’n’roll så långt ögat når. Bara fem glada grabbar vars energi smittar av sig på publiken, och vars låtar vi alla omedelbart kan nynna med i.

 

Filmen beskrivs som "den nästan sanna historien om Gyllene Tider", så regissören Per Simonsson har fått en hel del kreativ frihet. Med bandets godkännande har man adderat humor, dramatik och en gnutta magisk realism på väl valda ställen.

- Producenterna frågade mig: "Skulle du vilja göra en feelgood-historia om Gyllene Tider?" Jag kommer från landet från en liten ort, lika liten som Harplinge. Jag spelade själv i ett rockband och drömde samma drömmar. För mig var det svårt att säga nej, berättar Per Simonsson för mig.

- Många biopics lutar mer åt drama, men vad jag ville fånga var känslan i Gyllene Tiders musik och texter. Det finns en underfundighet, en humor i allt som Per Gessle skriver.

 

 

Det är publikfriande. Inga konflikter når särskilt djupt. Inga motgångar dröjer sig kvar i mer än någon scen. För snart är det dags att riva av ”Flickorna på TV2” eller ”Leva livet” och jag påminns om att vi inte är här för att bevittna nästa stora Guldbaggevinnare utan en hyllning till musiken och dess kraft att få folk att må bra.

 

Det är precis den effekten som ”Sommartider” har på mig.

 

21-årige filmdebutanten Valdemar Wahlbeck tar sig an musikikonen Per Gessle, och sjunger alla låtar själv. Han berättar för mig att det var en lång men kul resa att försöka hitta den rätta rösten:

- Det är en slags 70-talsrock... en lite sexig röst med rasp och nära micken och mycket känsla... En ung och nästan naiv röst. Iallafall i slutet av 70-talet. Sen har hans röst utvecklats. Men då var det en röst med ett jäkla driv och en vilja som är helt galen, säger skådespelaren.

 

 

Jag lämnar biografen med ett leende, och en nyfunnen respekt för Gyllene Tider och deras musik. Låtarna som för länge sen bränt sig fast i hjärnan och den svenska folksjälen. Trallvänliga hits om kärlek och sommar, om sjömän och om att gå och fiska. Om att vara ung, dum, naiv, förtrollad och förälskad. Roliga rim och medryckande melodier får mig direkt att öppna Spotify för ännu en dos.

 

Jag tror att Håkan-filmen ”Känn ingen sorg” har fått ett spirituellt syskon... eller snarare fem kusiner från landet. Och jag misstänker starkt att grabbarnas 40 år gamla hits snart kommer pumpas på hög volym igen under resten av sommaren.

 

Kommer "Sommartider" att hitta sin publik och bli en sån där folkfest som "Mamma Mia!" eller snackis som "Den sista resan", som förenar gammal som ung i en känslostorm i biomörkret? Det förtjänar den. Det här är en sommarhit!