Teknik som framkallar beroende, dämpar smärta, stjäl vår tid, ger oss underhållning, blir en vän eller en fiende. Det är katalysatorn som drar igång tre nya, spännande och tänkvärda historier i antologiserien ”Black Mirror”.
”Striking Vipers” är ett slags triangeldrama som utforskar de relationer vi har i vuxen ålder, via en lekfull titt på VR-spelens framtid. ”Smithereens” är en kidnappningsthriller om en man som vill klämma åt företagen bakom sociala medier. ”Rachel, Jack and Ashley Too” tittar in i ett tonårsrum där en tjej blivit besatt av sin popidol. Miley Cyrus spelar sångerskan vars senaste försäljningssuccé är en liten robotdocka med hennes egna personlighet och röst.
Femte säsongen av ”Black Mirror” är kanske inte lika flippad och futuristisk som några av de tidigare avsnitten har varit. Det är förvånansvärt jordnära, och därmed ännu mer relevant och aktuellt. Jag har precis fått träffa Charlie Brooker och Annabel Jones, manusförfattaren samt producenten bakom en av Netflix smartaste tv-serier, för att höra deras tankar om vad som väntar.
Jag är glad att ”Black Mirror” är tillbaka så snart. Men varför bara tre avsnitt?
Charlie Brooker: Det är inte längesen ”Bandersnatch” kom, eller hur? Ursprungligen var ”Bandersnatch” en del av säsong fem. Vi spelade in ”Striking Vipers” först, sedan ”Smithereens” och ”Bandersnatch” lite överlappande, och medan vi gjorde ”Bandersnatch” insåg vi att det var som att spela in en hel säsong på en gång. Och, tekniskt sett, var vi inte säkra på om det skulle fungera ordentligt på allas apparater. Det är ingen poäng att släppa en säsong där du bara kan se vissa avsnitt, men inte alla. Så det kändes logiskt, och det blev något unikt, att släppa den som något fristående.
- Sen visste vi att resterande avsnitt skulle släppas inom kort. Det har snart gått sex månader sedan ”Bandersnatch”, men de här avsnitten har legat och väntat. Vi fick i och för sig lite extra tid att fixa specialeffekterna på ”Rachel, Jack and Ashley Too”.
Annabel Jones: Jag tycker att vi har överlevererat, med ”Bandersnatch” plus tre avsnitt.
CB: Ja, ”Bandersnatch” består av fem timmars material. Folk borde snarare fråga: ”Varför så mycket?”
”Striking Vipers” är ett slags triangeldrama som utforskar de relationer vi har i vuxen ålder, via en lekfull titt på VR-spelens framtid. ”Smithereens” är en kidnappningsthriller om en man som vill klämma åt företagen bakom sociala medier. ”Rachel, Jack and Ashley Too” tittar in i ett tonårsrum där en tjej blivit besatt av sin popidol. Miley Cyrus spelar sångerskan vars senaste försäljningssuccé är en liten robotdocka med hennes egna personlighet och röst.
Femte säsongen av ”Black Mirror” är kanske inte lika flippad och futuristisk som några av de tidigare avsnitten har varit. Det är förvånansvärt jordnära, och därmed ännu mer relevant och aktuellt. Jag har precis fått träffa Charlie Brooker och Annabel Jones, manusförfattaren samt producenten bakom en av Netflix smartaste tv-serier, för att höra deras tankar om vad som väntar.
Jag är glad att ”Black Mirror” är tillbaka så snart. Men varför bara tre avsnitt?
Charlie Brooker: Det är inte längesen ”Bandersnatch” kom, eller hur? Ursprungligen var ”Bandersnatch” en del av säsong fem. Vi spelade in ”Striking Vipers” först, sedan ”Smithereens” och ”Bandersnatch” lite överlappande, och medan vi gjorde ”Bandersnatch” insåg vi att det var som att spela in en hel säsong på en gång. Och, tekniskt sett, var vi inte säkra på om det skulle fungera ordentligt på allas apparater. Det är ingen poäng att släppa en säsong där du bara kan se vissa avsnitt, men inte alla. Så det kändes logiskt, och det blev något unikt, att släppa den som något fristående.
- Sen visste vi att resterande avsnitt skulle släppas inom kort. Det har snart gått sex månader sedan ”Bandersnatch”, men de här avsnitten har legat och väntat. Vi fick i och för sig lite extra tid att fixa specialeffekterna på ”Rachel, Jack and Ashley Too”.
Annabel Jones: Jag tycker att vi har överlevererat, med ”Bandersnatch” plus tre avsnitt.
CB: Ja, ”Bandersnatch” består av fem timmars material. Folk borde snarare fråga: ”Varför så mycket?”
"Bandersnatch": Det interaktiva avsnittet släpptes som en fristående långfilm i vintras.
Vi har just pratat i pressrummet om ”Bandersnatch”, och undrade om ni har information om våra olika val…
AJ: Dina val var väldigt bra (skratt).
Men har ni koll på hur många tittare som exempelvis ville döda någon? Många potentiella mördare?
CB: Ja, de berättade faktiskt sånt för oss. Inte hur många, men gav oss procentfördelningen mellan de olika svarsalternativen. En del förvånade oss. Mycket var ungefär som vi trodde. Förvånansvärt mycket var ungefär 50/50. Det slog mig att, vid ett tillfälle när pappan är död på golvet får du välja: ska du skära upp honom eller begrava honom? Fördelningen var exakt som i Brexit-omröstningen, 48 vs 52 procent. Det är uppenbarligen ett nummer som har en förbannelse över sig.
Vad ska ni göra med all den informationen?
CB: Vi rekryterar lönnmördare.
AJ: Hela ”Black Mirror” är egentligen ett psykologiskt test. Vi letar efter folk till armén.
CB: Nej, vi ska inte göra något med den informationen. Det är intressant för oss som filmskapare, ifall vi ville göra ett nytt interaktivt avsnitt. Att se vilka val som folk gör, och vilka vägar som folk tar. Men jag tror inte seriöst att man kan säga något om folks personlighet utifrån det.
AJ: Dina val var väldigt bra (skratt).
Men har ni koll på hur många tittare som exempelvis ville döda någon? Många potentiella mördare?
CB: Ja, de berättade faktiskt sånt för oss. Inte hur många, men gav oss procentfördelningen mellan de olika svarsalternativen. En del förvånade oss. Mycket var ungefär som vi trodde. Förvånansvärt mycket var ungefär 50/50. Det slog mig att, vid ett tillfälle när pappan är död på golvet får du välja: ska du skära upp honom eller begrava honom? Fördelningen var exakt som i Brexit-omröstningen, 48 vs 52 procent. Det är uppenbarligen ett nummer som har en förbannelse över sig.
Vad ska ni göra med all den informationen?
CB: Vi rekryterar lönnmördare.
AJ: Hela ”Black Mirror” är egentligen ett psykologiskt test. Vi letar efter folk till armén.
CB: Nej, vi ska inte göra något med den informationen. Det är intressant för oss som filmskapare, ifall vi ville göra ett nytt interaktivt avsnitt. Att se vilka val som folk gör, och vilka vägar som folk tar. Men jag tror inte seriöst att man kan säga något om folks personlighet utifrån det.
"Rachel, Jack and Ashley Too": Miley Cyrus som popstjärnan Ashley O.
Har ni någonsin funderat på att ta ett populärt avsnitt, som ”San Junipero”, och bygga vidare på det eller göra en spinoff? Många fans skulle bli glada.
AJ: Det är smickrande att så många älskar den här världen och de karaktärerna. Jag tror om rätt idé dyker upp, och vi känner att vi har förtjänat rätten… Den fick ett så upplyftande slut, så vi måste isåfall se till att vi förtjänar att återse de karaktärerna på nytt.
CB: Som tur är är ”Black Mirror” väldigt mångsidigt, så vi skulle kunna återvända till vissa karaktärer och historier om vi ville. Vi skulle antagligen göra det som något fristående, hellre än en del av en ”Black Mirror”-säsong. Men ”Bandersnatch” visade förhoppningsvis att vi kan släppa såna här enstaka kapitel, och att folk accepterar det som en del av ”Black Mirror”.
Varifrån kommer alla era idéer? Är det teknologi som vi redan har, som dras till sin spets? Eller handlar det bara om rädsla?
AJ: Om du ser på säsong fem, så är det rätt intressant. Andra avsnittet är ”Smithereens” med Andrew Scott, och det utspelas i nutid. Faktiskt lite i det förflutna. Det är en nutida berättelse, vi ser inte in i framtiden. Det är en värld vi redan nu lever i, där folk tampas med sin relation till sina mobiltelefoner. På ett sätt dramatiserade vi något som folk redan idag känner.
- Å andra sidan har vi ett avsnitt som ”Striking Vipers”, som undersöker den sofistikerade porrvärlden, som kanske yngre generationer växer upp med, och hur det förändrar deras attityd till sex och sexualitet. Sen utvecklar vi det. Vilka skulle konsekvenserna bli om man pushar det lite mer in i framtiden? Så det är en kombination.
CB: När vi kommer på nya idéer så börjar vi aldrig med temat, för att sedan försöka skapa historier kring det. Det börjar alltid med en diskussion: ”Vore det inte intressant om det här hände…” Sen kommer våra teman ur det. Det är inte så att vi ser på nyheterna och hittar problemen vi vill bemöta. Temat behöver inte vara utgångspunkten, det finns i bakgrunden.
AJ: Det är smickrande att så många älskar den här världen och de karaktärerna. Jag tror om rätt idé dyker upp, och vi känner att vi har förtjänat rätten… Den fick ett så upplyftande slut, så vi måste isåfall se till att vi förtjänar att återse de karaktärerna på nytt.
CB: Som tur är är ”Black Mirror” väldigt mångsidigt, så vi skulle kunna återvända till vissa karaktärer och historier om vi ville. Vi skulle antagligen göra det som något fristående, hellre än en del av en ”Black Mirror”-säsong. Men ”Bandersnatch” visade förhoppningsvis att vi kan släppa såna här enstaka kapitel, och att folk accepterar det som en del av ”Black Mirror”.
Varifrån kommer alla era idéer? Är det teknologi som vi redan har, som dras till sin spets? Eller handlar det bara om rädsla?
AJ: Om du ser på säsong fem, så är det rätt intressant. Andra avsnittet är ”Smithereens” med Andrew Scott, och det utspelas i nutid. Faktiskt lite i det förflutna. Det är en nutida berättelse, vi ser inte in i framtiden. Det är en värld vi redan nu lever i, där folk tampas med sin relation till sina mobiltelefoner. På ett sätt dramatiserade vi något som folk redan idag känner.
- Å andra sidan har vi ett avsnitt som ”Striking Vipers”, som undersöker den sofistikerade porrvärlden, som kanske yngre generationer växer upp med, och hur det förändrar deras attityd till sex och sexualitet. Sen utvecklar vi det. Vilka skulle konsekvenserna bli om man pushar det lite mer in i framtiden? Så det är en kombination.
CB: När vi kommer på nya idéer så börjar vi aldrig med temat, för att sedan försöka skapa historier kring det. Det börjar alltid med en diskussion: ”Vore det inte intressant om det här hände…” Sen kommer våra teman ur det. Det är inte så att vi ser på nyheterna och hittar problemen vi vill bemöta. Temat behöver inte vara utgångspunkten, det finns i bakgrunden.
"Striking Vipers": Så heter tv-spelet som kommer att förändra deras värld.
”Black Mirror” har en viss makt, med så många som hittar. Känner ni något slags ansvar, att förändra folks tankar och beteende inför teknologin?
CB: Jag tror att om folk känner att någon predikar för dem, så stänger de av. Det börjar klinga falskt. Om man tycker att en manusförfattare berättar vad en ska tycka, kommer man tänka ”Fuck you!” Vad man däremot kan göra, när man skriver drama, är att få tittarna att se en situation genom någon annans ögon.
- Jag tycker att det bästa sättet att förändra saker och ting är något som avsnittet ”San Junipero”. Det är i slutändan en homosexuell romans mellan två äldre människor. Men det känns inte som en story som har en stor agenda. Det är antagligen den mest politiskt korrekta historien som någonsin har skrivits. Den handlar om en bisexuell, äldre, färgad kvinna som blir förälskad i en paraplegisk flata, haha! Men de flesta ser inte en lesbisk romans, de ser bara en romans. Och det tycker jag är ett sätt att, du vet, förändra saker och ting. Hellre än att tvångsmata folk med budskap.
Så det handlar mer om känslor och relationer än innovationer?
AJ: Ja, det är små personliga historier som står i fokus. Och med en antologi kan man presentera ett brett utbud av genrer och historier. En del kommer folk att relatera till, andra inte. En del kommer folk att känna starkare för än andra. Jag har vänner som reagerade starkt på ”Nosedive”, även om vi själva såg den som sarkastisk och lättsam, så kände de en personlig koppling. Vi kan oftast inte förutse hur folk ska reagera. Vi kan bara lägga fram fängslande historier och hoppas att folk ska gilla dem.
CB: Jag tror att om folk känner att någon predikar för dem, så stänger de av. Det börjar klinga falskt. Om man tycker att en manusförfattare berättar vad en ska tycka, kommer man tänka ”Fuck you!” Vad man däremot kan göra, när man skriver drama, är att få tittarna att se en situation genom någon annans ögon.
- Jag tycker att det bästa sättet att förändra saker och ting är något som avsnittet ”San Junipero”. Det är i slutändan en homosexuell romans mellan två äldre människor. Men det känns inte som en story som har en stor agenda. Det är antagligen den mest politiskt korrekta historien som någonsin har skrivits. Den handlar om en bisexuell, äldre, färgad kvinna som blir förälskad i en paraplegisk flata, haha! Men de flesta ser inte en lesbisk romans, de ser bara en romans. Och det tycker jag är ett sätt att, du vet, förändra saker och ting. Hellre än att tvångsmata folk med budskap.
Så det handlar mer om känslor och relationer än innovationer?
AJ: Ja, det är små personliga historier som står i fokus. Och med en antologi kan man presentera ett brett utbud av genrer och historier. En del kommer folk att relatera till, andra inte. En del kommer folk att känna starkare för än andra. Jag har vänner som reagerade starkt på ”Nosedive”, även om vi själva såg den som sarkastisk och lättsam, så kände de en personlig koppling. Vi kan oftast inte förutse hur folk ska reagera. Vi kan bara lägga fram fängslande historier och hoppas att folk ska gilla dem.
"Smithereens": Andrew Scott är Uber-föraren du inte vill möta.
Andrew Scott börjar bli riktigt stor världen över…
AJ: En fantastisk skådis. Det är nog tack vare att han är så mångsidig, oavsett om det är i ”Sherlock” eller ”Fleabag” så lyckas han förvandla sig - och varje rollfigur han spelar är så älskvärd. I ”Sherlock” var han otroligt mäktig som Moriarty, i ”Fleabag” är han liksom den här udda, roliga och självkritiska typen. Och här ser vi det igen, hans förmåga att förvandlas. I början av filmen blir man nästan orolig för honom, han verkar bekymrad och nedbruten. Sen blir han hotfull. Och till slut hinner man också smälta för honom. Han är en riktigt begåvad skådis.
CB: Det är bara synd att han är så ruggigt ful. Jag skämtar bara! Han är inte bara otroligt begåvad, han är snygg, och han är också väldigt trevlig. Jag hatar honom!
Det blir allt fler påskägg och referenser till andra avsnitt. Innebär det att alla historier utspelar sig i samma universum? Eller är det bara något ni slänger in på skoj?
CB: Det är lite av båda. Men från början var det faktiskt av ren bekvämlighet. Om man skaffar namnrättigheterna till en tv-kanal som heter UKN i ett avsnitt, så behöver man inte göra det igen sen för nästa. Varför inte återanvända namnet? Folk började undra: ”Menar ni att det är ett gemensamt universum?” Jag tänkte: ”Hmm… Ja, exakt!” Det kan i sin tur leda till idéer för nya historier. I avsnittet ”Black Museum” hade vi explicita referenser till andra avsnitt, och vi försökte bygga en värld. Men en grundregel vi följer är att du aldrig behöver ha sett ett avsnitt av ”Black Mirror” för att kunna se ett annat. Du kan se ett enda någonsin, om du vill.
- Det är något roligt som vi vill hålla fast vid, delvis också för fansens skull. Och delvis för att det blir praktiskt så. Vi gjorde det första gången i ”White Christmas”. I avsnittet ”The Entire History of You” hade folk linser där de kunde spela in allt de såg, och de hade små manicker, fjärrkontroller, som vi kallade ”pebbles”. Och i ”White Christmas” behövde vi en liknande manick. Våra designers slet sitt hår för att komma på något nytt. Vi försökte uppfinna något som såg annorlunda ut än i ”The Entire History of You”, men det blev aldrig lika bra. Så vi tänkte, varför inte bara använda det igen? Ja, varför inte?
AJ: En fantastisk skådis. Det är nog tack vare att han är så mångsidig, oavsett om det är i ”Sherlock” eller ”Fleabag” så lyckas han förvandla sig - och varje rollfigur han spelar är så älskvärd. I ”Sherlock” var han otroligt mäktig som Moriarty, i ”Fleabag” är han liksom den här udda, roliga och självkritiska typen. Och här ser vi det igen, hans förmåga att förvandlas. I början av filmen blir man nästan orolig för honom, han verkar bekymrad och nedbruten. Sen blir han hotfull. Och till slut hinner man också smälta för honom. Han är en riktigt begåvad skådis.
CB: Det är bara synd att han är så ruggigt ful. Jag skämtar bara! Han är inte bara otroligt begåvad, han är snygg, och han är också väldigt trevlig. Jag hatar honom!
Det blir allt fler påskägg och referenser till andra avsnitt. Innebär det att alla historier utspelar sig i samma universum? Eller är det bara något ni slänger in på skoj?
CB: Det är lite av båda. Men från början var det faktiskt av ren bekvämlighet. Om man skaffar namnrättigheterna till en tv-kanal som heter UKN i ett avsnitt, så behöver man inte göra det igen sen för nästa. Varför inte återanvända namnet? Folk började undra: ”Menar ni att det är ett gemensamt universum?” Jag tänkte: ”Hmm… Ja, exakt!” Det kan i sin tur leda till idéer för nya historier. I avsnittet ”Black Museum” hade vi explicita referenser till andra avsnitt, och vi försökte bygga en värld. Men en grundregel vi följer är att du aldrig behöver ha sett ett avsnitt av ”Black Mirror” för att kunna se ett annat. Du kan se ett enda någonsin, om du vill.
- Det är något roligt som vi vill hålla fast vid, delvis också för fansens skull. Och delvis för att det blir praktiskt så. Vi gjorde det första gången i ”White Christmas”. I avsnittet ”The Entire History of You” hade folk linser där de kunde spela in allt de såg, och de hade små manicker, fjärrkontroller, som vi kallade ”pebbles”. Och i ”White Christmas” behövde vi en liknande manick. Våra designers slet sitt hår för att komma på något nytt. Vi försökte uppfinna något som såg annorlunda ut än i ”The Entire History of You”, men det blev aldrig lika bra. Så vi tänkte, varför inte bara använda det igen? Ja, varför inte?
Femte säsongen av ”Black Mirror” landar på Netflix den 5 juni.
