Missade vi Spike Lees dolda slut i "BlacKkKlansman"?

Oscarsgalan närmar sig med stormsteg och en av filmerna som är nominerad är Spike Lees hyllade "BlacKkKlansman" - ett amerikanskt polisdrama med stråk av humor. Den utspelar sig i 1970-talets USA, där vi som tittare får följa en afroamerikansk detektiv som ger sig ut för att infiltrera och avslöja Ku Klux Klan. För att lyckas med detta, skickar han iväg sin kollega Philip ”Flip” Zimmerman - spelad av Adam Driver - som får till uppgift att infiltrera KKK. Filmen är baserad på memoaren "Black Klansman" av den riktiga Ron Stallworth - spelad av John David Washington - men är ett uns mer dramatisk än de verkliga händelserna.

Vid en första anblick skulle man inte beskriva "BlacKkKlansman" som diskret, utan man är högst medveten om att det är en diskussion om USA och den systematiska rasismen. Under filmen pikar Spike Lee tittarna med att låta huvudkaraktären, Ron Stallworth, lättsamt avfärda tanken om att en rasistisk politiker som gömmer sina åsikter bakom alternativa formuleringar någonsin skulle bli framröstad till president. Med facit i hand går det att skratta åt hans naivitet, men det lämnar en dålig eftersmak i munnen. Som man brukar säga; det är lätt att vara efterklok. Däremot är det varken första eller sista piken, tvärtom. Under filmens gång blir man matad med referenser som knyter samman det förflutna med samtiden, och om man inte fattat hinten så lämnar slutet inte rum för tolkning. Eller?

 

 

Jag minns att jag hade ont i magen när jag långsamt steg ut ur biosalongen efter att ha sett "BlacKkKlansman" för första gången. Inte nödvändigtvis för att jag inte var medveten om dagens politiska klimat i USA, utan snarare för att det kändes som om jag hade missat något. Något stort. Något viktigt som filmen ville få sagt. Dagarna gick och jag kunde inte riktigt släppa filmen, det var likt ett utslag som spred sig och krävde uppmärksamhet mer för var dag. Det ledde mig till att se den en andra gång och vid filmens slut kliade det i fingrarna av irritation. Trots att filmen hade haft min odelade uppmärksamhet, gjorde den mig inte klokare. Jag hade inte kommit fram till något nytt eller märkvärdigt - tills min vän bröt ut: ”Visst var det Flip under huvan vid korsbränningen?”. Det jag kan säga på rak arm är att det påståendet hjälpte mig varken att släppa BlacKkKlansman eller känslan av att ha missat något vitalt.

Jag vägrade tro henne till en början, det kändes inte logiskt och i ärlighetens namn förstod jag inte riktigt den slutliga fiktiva scenen innan nyhetsbilderna från Charlottesville. Att jag även tyckte om karaktären bidrog till att jag inte ville tro att det var han under huvan - inte vill jag gilla en KKK-sympatisör! Ändå var det något som gnagde med scenen. Ögonblicket när fokuset var på en av klanmedlemmarna som omringade korset - ögonblicket som varade lite för länge för att det skulle kunna avfärdas som omärkvärdigt. Ögonblicket som visade en glimt av ett familjärt ansikte som fick en att undra om det faktiskt var Flip under huvan, och om så vore fallet - varför?

 

 

Först och främst vet vi inte så mycket om karaktären Philip Zimmerman, förutom att han är undercover-detektiv och har judiska rötter - vilket han är snabb med att förklara inte har något med hans personliga karaktär eller religiösa tro att göra. Något annat han är snabb med att påpeka är att han ser sitt jobb som ja, ett jobb - något han lämnar bakom sig efter de reguljära arbetstimmarna. Kanske indikerar till och med hans smeknamn ”Flip” något som vi valt att vända blicken från, trots att det har varit mitt framför ögonen på oss. Att ha detta i åtanke är centralt om man ska försöka hitta andra indikationer på att Flip flipped.

Under filmens gång går Flip från att vara nykomlingen i klanen till att bli nominerad som ledare för Colorado Springs-distriktet. Att få den enorma bekräftelsen och uppmärksamheten efter så kort tid skulle nog påverka vem som helst, vilket det kanske även gjorde. Som tittare är förtjusningen kring Flips karaktär bland KKK-medlemmarna inget man lägger någon särskild tyngd bakom - utan man rycker snarare på axlarna och tänker ”Ja, han är väl bra på sitt jobb!”. Däremot är det något som förändras senare under KKK-invigningen, när filmen ”Birth of a Nation” - en film som praktiskt taget återuppväckte Ku Klux Klan från de döda - visas. Då får vi se en fullständigt tagen Flip vara den första som ställer sig upp för att skrika empatiskt å KKKs vägnar. Antingen är han väldigt bra på sitt jobb, eller så känner sig Flip tillräckligt bekväm för att yttra sina åsikter offentligt. Kanske har det även något med den nyfunna gemenskapen att göra.

 

Mot slutet av filmen när dammet har lagt sig busringer Ron Stallworth ledaren av KKK, David Duke, för att sedan avslöja vem han är. I samband med detta står hans kollegor kring honom och skrattar. Även Flip är med, men till skillnad från resten av dem så har han ryggen vänd mot kameran vilket hindrar oss från att se hur han reagerar på samtalet. Om detta är ett visuellt verktyg för att visa Flips dolda karaktär kan bara Spike Lee svara på. Det lyckas i alla fall få tittaren att tvivla på Flips motiv vid en närmare anblick.

 

 

Å andra sidan kan man självklart argumentera för att denna teori inte stämmer överhuvudtaget - för hur skulle en man med judisk bakgrund kunna gå med i KKK permanent, speciellt när hans identitet blivit avslöjad? Om teorin stämmer, varför skulle han då bli upprörd över att fallet avslutats? Svaret på första frågan kan vara att inget är bräckligare än en osäker persons ego som dessutom vill visa sig som en stark och felfri ledare. Med detta menar jag att det kan ha varit så att David Duke aldrig informerade resten av medlemmarna om Flips hemliga identitet för bevara sin höga status. Det här med Flips judiska påbrå är en mer komplicerad fråga. Under ett tillfälle i filmen betonar Flip att han aldrig har betraktat sig själv som jude, men att han har blivit tvungen att konfrontera den här sidan av sig själv i samband med fallet. Möjligen har det även lett till en inre konflikt där han har valt att separera sig själv från det faktum att han är jude. En annan infallsvinkel är möjligheten att Flip inte blev omvänd, utan valde istället att fortsätta infiltrera klanen utan polischefens godkännande - vilket skulle förklara både hans frustration och hans närvaro på korsbränningen.

"BlacKkKlansman" visar upp två olika motpoler; Ku Klux Klan och Svarta Pantrarna. Jag var nog inte den enda som satt på helspänn under filmen väntandes på att antingen Ron eller Flip skulle bli omvända av varsin så kallad ”motpol”, för att sedan se att något sådant inte skedde. Eller så kanske det gjorde det. Om vi nu leker med tanken att Flip blev omvänd under filmens gång, öppnar det upp för en helt annan diskussion. Är Flip nu rasist, eller var det annat som lockade?

Spike Lee hade kanske inte som mening att väcka så många frågor och lämna så många av dem obesvarade. Kanske var syftet med filmen att visa att enda vägen framåt är att fokusera mer på våra likheter än våra skillnader om slutmålet är densamma. Oavsett slut, är filmen mer aktuell nu än någonsin vilket både berör och oroar.