I vanligt ordning snackas det en hel del om nyårslöften så här i kölvattnet av årsskiftet. Folk ställer sig på sina digitala hustak och deklararer vad de vill förbättra med sig själva, vad de vill uppnå och vad de vill uppleva under det nya året. Egentligen känns det för mig som ett ganska tomt koncept som ofta leder till lika tomma och desperata löften, men i år får jag faktiskt erkänna att jag själv har ett nyårslöfte. Ett filmrelaterat sådant, givetvis.
För några dagar sedan såg jag nämligen tweeten nedan från Todd Gaines, en aktiv användare på filmsajten Letterboxd som jag själv är närmast besatt av, och fick en tydlig tankeställare.
Happy New Year, everyone!
— Todd Gaines (@RealToddGaines) January 1, 2018
The only New Year’s resolution I have is to not watch a single film distracted. Full 100% focus on nothing but each movie I watch, while I watch it. Other things can wait, when I’m watching a movie in 2018 & beyond. pic.twitter.com/LFb7qPKTVs
De här orden fick direkt mina tankar att spontant färdas i riktningen mot min iPhone. Att mobilanvändande till och med har blivit ett stort problem i biosalonger, filmnördarnas heliga kyrkor, är ingen hemlighet. Varje gång jag har gått på "vanlig" (filmfestivaler och pressvisningar exkluderat) bio de senaste åren så är det alltid någon som envisas med att flera gånger under visningen kolla något på sin telefon. Eftersom biosalongen annars är så pass mörk känns skärmljuset som en strålkastare som bränner sönder både näthinna och själ.
Tittar man in i vardagsrummen i Sverige på fredagskvällarna är det nog sju resor värre. Men varför är det så egentligen? Kan vi verkligen inte ens hålla oss i två timmar med att kolla sms, läsa igenom de senaste uppdateringarna på sociala medier eller googla fram filmen som spelas upp framför ögonen på oss? Om svaret är nej så har vi verkligen helt besegrats och skadats av ett samhälle som matar oss med konstanta "belöningar" och snabba kulturkalorier.
Därför känns det också som ett nederlag varje gång jag själv plockar upp min mobiltelefon när jag sitter och kollar på film. På bio skulle jag aldrig få för mig att göra det under några omständigheter, men i vardagsrummet händer det, om än sällan. Ibland sker det av ren reflex om jag börjar känna mig uttråkad, men oftast är det för att jag får någon form av notis som jag känner att jag måste kolla. Det sistnämnda är givetvis inget annat än en tröstande illusion, men så känns det ibland.
Faktum kvarstår dock; oavsett vad man intalar sig själv så finns det inga ursäkter för det här beteendet. Vi kan alla anta att regissörer och manusförfattare skapar sina filmer i tron att man som mottagare ger dem sin fulla uppmärksamhet när man väl ser dem, istället för att äta en macka, snapchatta och klicka hem grejer från Tradera samtidigt.
När jag själv ser en film i ett mer okoncentrerat tillstånd känner jag att jag minns mindre efteråt, att känslorna inte träffar lika hårt och att man naturligtvis inte blir i närheten av lika uppslukad. Filmen ges inte den helhjärtade chans som den förtjänar, helt enkelt. Till och med de bottennapp som vi i slutändan önskar att vi inte såg har svarvats med kärlek och passion, av människor som sannolikt trodde att de skapade något vackert. Det minsta vi kan göra är att visa respekt, även om det sedan följs av en väl grundad sågning.
Därför har jag nu bestämt mig för göra tydliga förändringar under 2018. Varje gång jag ser på film framöver kommer mobiltelefonen lämnas utanför rummet i "stör ej"-läge, eventuell mat och snacks kommer förberedas i förväg och toalettbesök avverkas innan filmen sätts igång. Jag kommer med andra ord försöka behandla varje filmtitt hemma som ett biobesök och skapa sammanhängande, ostörda filmupplevelser i så stor utsträckning som möjligt.
Har man en höggravid partner eller något i den stilen förstår jag att det är svårare att vara helt frånkopplad från "the grid", men vi andra kan ta ett steg ut i det okända och bädda upp för möjligheten att vara mer närvarande i vårt filmtittande. För mig låter det som starten för ett riktigt starkt och minnesvärt filmår.
