Bloggpanelen tipsar om verklighetsbaserade filmer

Idag säger vi hej till två filmbloggare som till vardags bloggar på engelska, Joel Burman och Jessica (The Velvet Café) samt Carl Sandell som skriver på Har du inte sett den?, en sajt som inrymmer både filmbloggar och filmpoddar. Ämnena för dagen är spretiga men inte desto mindre intressanta: "Child 44", betygsättning av film och BOATS. 

JOEL: Kan inte påstå att det rycker till speciellt i pepptarmen tyvärr. Nu beror det till största delen på att 97% (antagligen lågt räknat) av alla trailers är uruselt klippta. Tyvärr tycker jag inte den här var något undantag. Har speciellt svårt för greppet stenhårda klipp kombinerat med extremt hårda ljusflashar! Förstår inte varför den här typen av mentala knytnävsslag i magen har blivit standard i var och varannan trailer. Sen är den både för lång och avslöjande vilket tyvärr inte är en nyhet i trailer sammanhang.

- För att inte framstå som panelens buluv så ger jag er ett exempel på vad jag tycker är en lysande trailer och låter den tala för sig själv:

- Vad gäller “Child 44” så tycker jag den ser ut precis som vilken generisk action/drama/thriller som helst under toppskikts-blockbustrarna. Det är kul att Espinosa får fortsätta i USA och jag hoppas “Child 44” är bättre än trailern förtäljer. Tyvärr sparar jag biohundringen och ser nått annat i väntan på att den kommer till valfri streaming tjänst.  

JESSICA: Jag har inte sett trailern, så jag kan inte säga om just den får mig att gå igång. Men jag minns att jag hade rätt kul när jag såg “Safe House”, även om jag inte minst just så mycket mer. Helt ok standard-action liksom. Men visst känner jag ändå en viss pepp. Mitt hjärta sväller alltid lite extra av stolthet när svenska regissörer tar sig ut i världen och får framgångar. Precis som man gläds åt svenska idrotts- och musik-exporter. Sedan kan man ju inte låta bli att bli pepp med en sådan samling skådespelare. Tom Hardy! Gary Oldman! Vad kan gå fel?

CARL: Det är förvisso alltid rätt att ta ut segrar i förskott, men jag är alldeles för upprymd av filmer jag faktiskt har sett för att bli särskilt exalterad över kommande filmer. Nu spelar det kanske inte så stor roll just i det här fallet, eftersom trailern i sig inte gör något för att skapa något intresse för filmen. En strid ström av korta klipp med icke-ryssar i ryska uniformer talande ryssbruten engelska. Gör man fortfarande så?

- Det som ändå talar för filmen är att Philip Seymour Hoffman ersattes av Vincent Cassel. De har ju lite olika utstrålning så man blir nyfiken på vad det är för en rollfigur som anses passa båda. Dessutom visade väl Daniel Espinosa med “Safe House” att han kan göra en prydlig Hollywood-film efter mall och den här gången kan man väl tro att manus är lite intressantare.

JOEL: Jag skriver inte ut konkreta betyg på min blogg. Det beror mest på att jag inte skriver regelrätta recensioner utan jag försöker belysa detaljer och sammanhang som jag gillar eller ogillar i en film.

- Jag bryr mig definitivt om vad andra tycker om mina blogginlägg. Läsarinteraktion är bland det bästa som finns. Sen idkar jag en hel del självcensur när det gäller svensk film tyvärr och det handlar till stor del att jag själv jobbar i branschen och alla är tyvärr inte helt mottagliga för konstruktiv kritik. Det är dock en del som jag ska försöka fokusera mer på eftersom jag tror att jag har en del att tillföra med tanke på min bakgrund. 

- Jag har ingen favoritrecensent utan jag baserar mina filmgående beslut på personer jag följer på twitter eller har i mitt facebook flöde där jag vet personens smak vs min egen. Ex. kan då en negativ recension av en person få mig att gå och se en film som jag kanske inte tänkt se annars. Sen läser jag också en del bloggar, främst mina filmspanarkollegor men även olika medlemmar i The LAMB som jag är involverad i.      

JESSICA: Tyvärr skriver jag numera inte om alla filmer jag ser. I det längsta försökte jag, men jag har till slut fått inse att det trots allt är en hobby. Jag hoppar oftast över att skriva om svenska filmer som jag inte tycker om. Sannolikheten för att mina internationella läsare någonsin kommer att se dessa filmer är minimal. Och jag njuter aldrig av att dissa filmer. Då fokuserar jag hellre på att ösa kärlek över filmer som jag verkligen tycker om och önskar att fler får upp ögonen för.

- Betyg är ofrånkomligt. Det finns absolut ingen vetenskap i det, bara magkänsla. Visst skulle det vara enklare att bara hoppa över det, men faktum är att jag själv föredrar att läsa recensioner där skribenten sammanfattar sin känsla i ett betyg. Och om jag förväntar mig det av andra är det rimligt att jag själv också sätter betyg, även om det känns väldigt besvärligt ibland.

- Jag hoppas att jag är såpass självständig i mitt tänkande att jag inte styrs av andras omdömen om filmer. Men visst är det lätt att ryckas i den allmänna entusiasmen när det kommer en film som alla man läser tokgillar. Ibland försöker jag att undvika att läsa för mycket om en film innan jag ser den, just för att vara säker på att jag verkligen bildat mig en egen uppfattning. Men det kan vara svårt. Man sköljs ju över av omdömen hela tiden och jag lyssnar mycket på podcaster från England och USA, som många gånger recenserar filmer långt innan de fått svensk premiär. Min favoritrecensent alla kategorier är den brittiska filmkritikern Mark Kermode, som man kan höra i podcasten Mark Kermode and Simon Mayo’s Film Reviews. Jag delar oftast - men inte alltid - hans filmsmak. Men framför allt lyckas han med att vara välformulerad och välgrundad i sina omdömen, samtidigt som han är riktigt underhållande och alltid tar ut svängarna. En riktig förebild för alla som vill skriva eller prata om film!

CARL: Jag betygsätter och skriver några stycken om alla filmer jag ser även om det inte är så många som hamnar på bloggen. Betyget är absolut användbart för att ge någon sorts snabb uppfattning om upplevelsen. Det kan ju vara fiffigt för att synliggöra bra filmer som kanske skulle försvinna i mängden annars. Problemet med betygsättande är väl att det lätt stannar där och man nöjer sig med att kvantifiera filmupplevelsen genom medelbetyg och topplistor istället för att fördjupa förståelsen.

- Jag kan väl inte påstå att jag direkt bryr mig om vad andra tycker men visst blir jag misstänksam mot personer som ger underbetyg åt mina favoriter. Det finns många recensenter att följa och tur är väl det för jag har svårt att tro att det finns någon som man är helt kompatibel med. För tillfället sneglar jag nog främst mot David Ehrlich och Jacob Lundström för tips om sådant som bör ses.

JOEL: Det är en väldigt knepig genre att få till bra. Det handlar i botten om att översätta det som gör en fantastisk historia unik och intressant till filmens regler. Film kan ju vara ett rätt begränsat medium i jämförelse med en bok eller ett dataspel. BOATs centrerade kring händelser tycker jag ofta blir bättre än regelrätta biopics som alldeles för ofta lider av korvstoppade manus där man valt kvantitet före kvalitet. 

- Om jag ska titel droppa ett par favorit BOATs så är utan tvekan “Zero Dark Thirty” en. Jag har ingen aning om hur autentisk eller politiskt korrekt den är men det är en otroligt välgjord film dramaturgiskt. Speciellt med tanke på att vi alla vet hur den slutar. Trots det så är den otroligt spännande hela vägen. En annan är den fantastiska Australiensiska filmen “Tracks” med Mia Wasikowska. Den är en adaption av Robyn Davidson’s självbiografi som handlar om hur hon gick tvärs över halva Australien (bara öken) tillsammans med tre kameler. Jag har nog aldrig kopplat så hårt med en film tidigare utan grinade mig igenom hela biovisningen trots att det i botten är en ganska enkel och förutsägbar historia. 

JESSICA: Precis som med all annan film gäller det ju att det är en bra historia. Var inspirationen har kommit - från fantasin eller från verkliga livet - är egentligen mindre intressant. Det bästa är om historien inte är så välkänd. Då slipper man oftast jämförelserna med den “sanna” historien, som oftast blir ett trist felsökande i gnällig ton. Jag har tyckt riktigt bra om flera av BOATS-filmerna som kommit nu i vinter. Min favorit var nog “Pride”, men jag gillade också “Foxcatcher”, “The Imitation Game” och “Wild”. De hade faktiskt alla det gemensamt att jag inte kände till historierna i förväg. 

- En favorit-BOATS är “Into the Wild”. Underbar musik, bra casting, makalöst vackert naturfoto. Trots att jag kände till historien och hade läst Krakauers bok som den baseras på, tyckte jag att filmatiseringen var ännu bättre än boken. Den grep verkligen tag i en.

CARL: Det är nog den genre jag är minst intresserad av. Nästan alla BOATS som är någorlunda intressanta hade varit bättre som dokumentärer. Jag antar att syftet är att en dramatiserad historia skall kunna förklara tidsanda och socialt sammanhang som resulterat i någon spektakulär händelsekedja, men jag tycker att de delarna oftast känns spekulativa och inte särskilt upplysande. Om den ambitionen ens finns, vilket inte alltid är fallet.

- Räknas “Det blåser upp en vind” som en BOATS? Den är väl ganska löst baserad på verkligheten, men den har desto mer att säga om den mänskliga kontexten och om livet i stort. Ett mer jordnära exempel på en lyckad BOATS är “Compliance”. Det är kanske inte den bästa filmen, men man utnyttjar formatet för att förklara händelsekedjan på ett sätt som inte hade varit möjligt i en dokumentär.