Få filmgenrer har haft så många upp- och nedgångar som skräckfilmen. Mellan Universals klassiska monster, 1970-talets mästerliga era och återupplivandet via ”Scream” har skräcken kantats av tröttsamma uppföljare och imitationer.
Under början av 2000-talet såg det återigen blekt ut innan Jason Blums då relativt lilla filmbolag Blumhouse satte foten på gaspedalen. De upptäckte en liten lågbudgetpärla vid namn ”Paranormal Activity” som med små medel skrämde skiten ur biopubliken.
- "Paranormal Activity" var den första av våra självständigt gjorda och studiosläppta filmer. Den var också den ultimata filmen med låg budget och stort koncept, vilket vi alltid letade efter. Den var grunden till vår modell som jag är stolt över, har Blum sagt om filmen.
Found Footage-filmen "Paranormal Activity" blev, liksom den liknande ”Blair Witch Project” som kom tio år tidigare, en enorm publiksuccé. Den fick inte bara en egen franchise utan gav även Blumhouse det lyft det behövde för att erövra biograferna och fånga skräckpubliken.
Nya, spännande regissörer
Blumhouse har framför allt varit fantastiska på att finna färska namn som kommit att bli skräckgenrens nya mästare. Förutom ”Paranormals” Oren Peli, som fortsatt en framgångsrik karriär som producent, så har Blumhouse introducerat namn som Christopher Landon (”Happy Death Day”), Mike Flanagan (”Oculus”), Patrick Brice (”Creep”) och Oscarvinnaren Jordan Peele (”Get Out”).
- Du skjuter dig själv i foten om du tänker "Vi måste ha en bra skräckfilmsregissör som gör film av manuset av en annan skräckfilmsförfattare", har Blum själv sagt om valet av regissörer.
Sedan legender som Wes Craven, Tobe Hooper och George Romero gått bort har skräcknördarna längtat efter nya regissörer som kan leverera. Blumhouse står tveklöst för majoriteten av nya talanger som ger oss moderna skräckklassiker där traditionella element magnifikt kombineras med moderna teman och berättelser.
Vågar sticka utanför normer
Något som utmärker Blumhouse bland andra skräckleverantörer är förmågan att hitta filmer som erbjuder mer än enkla spöken och mördare. Såväl politiska samhällsbudskap som underrepresenterade minoriteter har inte bara varit välkomna utan varit fokus i flera av dess produktioner.
- I ingen konstform existerar något i en bubbla. Det existerar på grund av något före det. Många tegelstenar har lagts. Jag tänker att om det inte vore för "The Purge" så skulle inte "Get Out" fungera som en mainstream-film. Du prövar publikens smak på ett sätt att de blir vana med något, och så prövar du lite till, säger Blum om två av sina största succéer.
De har med olika perspektiv skildrat både rasism (”Get Out”), kvinnomisshandel (”The Invisible Man”), misogyni (”Black Christmas”) och klassamhällen (”The Purge”-filmerna). Man har dessutom vågat satsa på ledande karaktärer utanför normen när det kommer till diverse hudfärger, sexualiteter, kön eller handikapp.
Klassiska traditioner för fansen
Trots ett imponerande inkluderande för modern publik så vet Blumhouse vad ingrodda skräckfanatiker vill ha – hederlig, gammal old school-skräck. Stundtals, hårt kritiserad PG13-film (barntillåten i vuxet sällskap) har för det mesta prioriterats bort för mestadels motiverat våld, blod och barnförbjudna skrämseleffekter.
- Det bästa med skräck är att det attraherar den här fantastiska gruppen av knäppisar, där jag inluderar mig själv. Jag var alltid lite underlig. Samlade på naglar, till exempel, har Blum berättat om fascination av skräck.
Man uppdaterade med framgång ikoniska Michael Myers i uppföljaren ”Halloween” och sparade inte på dödligheten i skräckhits som ”Sinister”, ”Insidious”, ”Split” eller ”Ma”. Blodisande, ruggiga spöken och gastar varvas med bloddrypande massakrar. Vad du än föredrar för typ av skräck så har troligen Blumhouse något att erbjuda.
Det ser inte ut som om de kommer sakta ner i framtiden heller. Bland deras kommande släpp finns såväl spännande original (”Freaky”, ”The Vigil”) som efterlängtade uppföljare (”Halloween Kills”, ”The Forever Purge”). Då har vi inte heller gått in på deras många sevärda, prisbelönade filmer utanför skräckgenren (”The Normal Heart”, ”Whiplash”, etc.) eller TV-produktioner. Blumhouse har tagit sin välförtjänta plats på filmkartan och har inga planer på att ge upp den i första taget.
Vad tycker du om Blumhouse? Vilka är dina favoriter av deras filmer?
