Att jag blev störtförälskad då den första säsongen av "Bron" sändes för ett par år sedan är numer ingen hemlighet, serien var helt klart bland det bästa jag sett som härstammat från detta land. Visserligen skapades den med en hel del hjälp av våra danska vänner, men huvudmanusförfattaren och idéknäckaren är svensk och heter Hans Rosenfeldt.
Inte sedan "Graven" från 2004 med Kjelle Bergqvist i huvudrollen hade jag följt en serie så pass maniskt, och detta tillsammans med ett begär som ständigt ropade efter mer. Ifjol, ungefär ett år efter att den första säsongen var till ända, kom så äntligen beskedet om att jag faktiskt skulle få mer då en andra säsong skulle börja spelas in. Jag utbrast självklart i ett glädjetjut, men den denna glädje skulle mer och mer förvandlas till någon slags oro ju närmare premiärdatumet jag kom.
Denna oro grundades självklart i själva hypen kring serien, skulle verkligen en andra säsong kunna leva upp till det mästerstycke som den första säsongen var? Skulle man bara bli besviken och lämnas med en bitter eftersmak, skulle man helt enkelt minnas "Bron" som något som fullständigt sjönk till botten? Jag kan denna gång glädjeligen förtälja att min oro denna gång var helt obefogad. Redan efter ett par, tre avsnitt började jag känna att de återigen hade hittat magin och efter att jag kommit ungefär halvvägs genom säsongen var jag återigen helt såld. Detta är bra, riktigt bra, detta är i många avseenden till och med bättre än den första säsongen, helt otroligt! Nu har jag, precis som ni alla andra, ännu inte sett själva upplösningen så något slutbetyg kan därför självfallet inte ges. Att det dock lutar åt ännu en helt magisk TV-historia är det inget snack om, det ska mycket till ifall de totalt sänker denna i det sista avsnittet.
"Bron" skriver naturligtvis inte endast svensk TV-historia för min egen del, serien är högt älskad av både kritiker och publik, detta är dessutom inte något som avtagit det minsta längs den andra säsongens väg, tvärtom. "Bron" har sålts till hela 135 (!) länder (ifall jag räknat rätt) och den har fått remakes i både USA ("The Bridge") och i Storbritannien/Frankrike ("The Tunnel"), den amerikanska versionen har dessutom tilldelats en andra säsong av kabelkanalen FX. Detta är stort mina vänner, riktigt jäkla stort. Ni hittar inte en serie som ens kommer i närheten av detta och då menar jag inte endast här i Svea, utan jag vågar påstå att den saknar motstycke i hela Skandinavien.
Tänk ifall alla dessa "Wallander", "Beck", "Huss" och f-n allt de heter bestod av ens en gnutta av den briljans som TV-serien "Bron" besitter? Då hade jag i alla fall förstått även dessa filmers framgång, som det är nu gör jag icke det. Jag tror vi nöjer oss med för lite, jag hoppas dock innerligt att "Bron" kan ändra på det, att ribban höjs. Jag hoppas dessutom att Hans Rosenfeldt aldrig slutar att skriva thrillers, den mannen är ett tillskott utan dess like. Så om du nu läser detta Hans; sluta aldrig att skriva! Manusen från "Bron" borde skickas runt som mall till landets alla TV-deckarförfattare så det äntligen blir lite åka av, ty i mina ögon har de mycket att lära.
"Bron" behandlar inte bara ett simpelt fall, där det finns en tydlig början, en tydlig mitt och ett tydligt slut. Serien handlar om så mycket mer och den är förbaskat skickligt och smart skriven ur just denna synvinkel. Den följer inte någon inarbetad och säker mall, den vågar istället. Som tittare vet man liksom aldrig vilka spår eller vändningar den tänker ta. I ett avsnitt kanske man sitter där och tror sig ha det ganska så klart för sig åt vilket håll serien rör sig, man ser dess väg. I ett par avsnitt senare har dock allt vänts upp och ner. I detta skede kan fokusen ligga på helt andra karaktärer och den väg man för ett par veckor sedan tycktes så tydligt kunna beskåda har blitt till en krokig och snårig stig som man inte har en aning om vart den bär? Kort och gott så dumförklarar den inte hela tiden sin publik och det tackar jag för.
Sedan har vi det här med karaktärerna och det är lite samma sak där. Här har man vågat lite, här kör man inte med det gamla vanliga konceptet. Ja, där vi har en karaktär som gapar och skriker (stark), en karaktär som står för buskisen (rolig) och så den där karaktären som ständigt maler i om att pensionera sig (återhållsam). I "Bron" känns däremot karaktärerna levande, trots sina så kallade hjälteroller fläckas de även av en hel del mänsklig svärta, ingen är felfri, vi gör alla misstag. Sedan ska jag inte säga att "Bron" aldrig är rolig, den bjuder på en del humor också, men även där har de varit snitsiga nog att liksom inte trycka upp den i ansiktet på en. Ja och då jag ändå snackar om karaktärerna vill jag även ge en stor eloge till skådisarna, detta är inga jätteaffischnamn, men tänka sig, de har talang och kemi mellan dem så det gnistrar om det ändå och här tänker jag främst på Sofia Helin och Kim Bodnia, hatten av!
Givetvis undrar folk redan nu ifall det kommer ännu en säsong av "Bron" och enligt Hans Rosenfeldt själv så är det faktiskt mycket som talar för en tredje säsong. Nu är dock frågan, ska jag vara orolig nu igen eller ska jag denna gång bara låta mig berusas av glädjens rus? Jag röstar för det sistnämnda, jag har fullt förtroende för den här serien och dess inblandade nu. "En Bro För Mycket"? Icke, jag vill ha mer.
Vad tycker ni själva, är "Bron" en av de bästa svenska serierna någonsin eller är den rätt och slätt bara överskattad? Och hur tycker ni den andra säsongen har varit, kan den mästa sig med den första? Kommentera gärna nedan!
