Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij ska ha sagt att han "aldrig upplevt en härligare känsla än ögonblicket före ett epileptiskt anfall". Med detta som ledord skapade Gaspar Noé sin senaste film, 50 minuter långa "Lux Aeterna" som just har haft sin premiär på filmfestivalen i Cannes. Men så mycket nöje och eufori finns det inte att hitta i detta kaos.
"Lux Aeterna" utspelar sig under en stökig timme i en filmstudio, där arbetet pågår med en remake på svensk-danska skräckisen "Häxan" från 1922. Skådespelerskorna Beatrice Dalle ("Inside") och Charlotte Gainsbourg ("Nymphomaniac") spelar sig själva. Den ena ska snart brännas på bål, den andra tar irriterat över kommandot på mardrömsinspelningen, där många starka viljor kolliderar.
För bara ett år sedan premiärvisade han den trippade thrillern "Climax" i Cannes, och han har inte ödslat tid sen dess. Noé ska ha spelat in "Lux Aeterna" på fem dagar och gjort färdigt den på 1,5 månad. Det är inte så mycket en film med en tydlig handling, som en lek som formmässigt påminner mig lite om Anna Odells "X&Y". Skådespelarna spelar skruvade versioner av sig själva i en uppbyggd filmstudio, där mycket verkar improviseras fram längs vägen.
Det som händer visas ofta i splitscreen, med olika scener där flera skådespelare talar i mun på varann. Det känns som att titta på två realitysåpor samtidigt. Ett ovanligt grepp, men det fyller inte heller något syfte.
De allt mer pressade situationerna och den allt mer skrikiga stämningen varvas med textskyltar, med stora filmskapares citat om konst och religion - på latin. Pretentiöst, eller en parodi på det pretentiösa? Är det så att Noé själv jämför sig med Gud? Vill han göra en kommentar på dagens skitfilmer genom att själv göra en skitfilm?
Det ska också sägas att detta är ett samarbete med klädmärket Saint Laurent, så allt pyntas med modellsnygga människor och tajta cocktailklänningar. Så var går gränsen mellan kommersiell film och konst?
Det finns intressanta frågor och teman att diskutera, men det hjälper inte direkt att filmen är närmast helt otittbar.
För jag har ännu inte nämnt det värsta. "Lux Aeterna" avslutas med 10-15 minuter av frenetiskt blinkande lampor och ett hemskt ljud. Något tekniskt fel har inträffat på den redan misslyckade inspelningen, och studion blir som en raveklubb från helvetet. Om Noé inte redan har tappat sin publik så gör han det definitivt där i slutet. En del tittare har fått epileptiska anfall under visningen, och jag tror att filmskaparen fnissar nöjt bakom kulisserna. Men jag känner inte den där epilepsi-glädjen som Dostojevskij talade om - bara en frustration att jag låter mig bli en del av Gaspar Noés förfärliga experiment.
"Lux Aeterna" utspelar sig under en stökig timme i en filmstudio, där arbetet pågår med en remake på svensk-danska skräckisen "Häxan" från 1922. Skådespelerskorna Beatrice Dalle ("Inside") och Charlotte Gainsbourg ("Nymphomaniac") spelar sig själva. Den ena ska snart brännas på bål, den andra tar irriterat över kommandot på mardrömsinspelningen, där många starka viljor kolliderar.
För bara ett år sedan premiärvisade han den trippade thrillern "Climax" i Cannes, och han har inte ödslat tid sen dess. Noé ska ha spelat in "Lux Aeterna" på fem dagar och gjort färdigt den på 1,5 månad. Det är inte så mycket en film med en tydlig handling, som en lek som formmässigt påminner mig lite om Anna Odells "X&Y". Skådespelarna spelar skruvade versioner av sig själva i en uppbyggd filmstudio, där mycket verkar improviseras fram längs vägen.
Det som händer visas ofta i splitscreen, med olika scener där flera skådespelare talar i mun på varann. Det känns som att titta på två realitysåpor samtidigt. Ett ovanligt grepp, men det fyller inte heller något syfte.
De allt mer pressade situationerna och den allt mer skrikiga stämningen varvas med textskyltar, med stora filmskapares citat om konst och religion - på latin. Pretentiöst, eller en parodi på det pretentiösa? Är det så att Noé själv jämför sig med Gud? Vill han göra en kommentar på dagens skitfilmer genom att själv göra en skitfilm?
Det ska också sägas att detta är ett samarbete med klädmärket Saint Laurent, så allt pyntas med modellsnygga människor och tajta cocktailklänningar. Så var går gränsen mellan kommersiell film och konst?
Det finns intressanta frågor och teman att diskutera, men det hjälper inte direkt att filmen är närmast helt otittbar.
För jag har ännu inte nämnt det värsta. "Lux Aeterna" avslutas med 10-15 minuter av frenetiskt blinkande lampor och ett hemskt ljud. Något tekniskt fel har inträffat på den redan misslyckade inspelningen, och studion blir som en raveklubb från helvetet. Om Noé inte redan har tappat sin publik så gör han det definitivt där i slutet. En del tittare har fått epileptiska anfall under visningen, och jag tror att filmskaparen fnissar nöjt bakom kulisserna. Men jag känner inte den där epilepsi-glädjen som Dostojevskij talade om - bara en frustration att jag låter mig bli en del av Gaspar Noés förfärliga experiment.
