Det kultförklarade och minst lika unika The Cannon Group, Inc var ett företagskollektiv som bestod av flera biografkedjor och videobolag, ett av dem var Cannon Films. Under 80-talet sprutade de ur sig ett stort antal filmer under en kort men intensiv period. En majoritet av filmerna var lågbudgetfilmer av varierande kvalitet och riktade sig främst mot den nya lukrativa videomarknaden. 1994 stängde man igen butiken.
"Inget annat produktionsbolag i världen - i synnerhet inget av de sju stora bolagen i Hollywood - har tagit fler risker med seriösa marginella filmer än Cannon."
- Roger Ebert, 1987
"Inget annat produktionsbolag i världen - i synnerhet inget av de sju stora bolagen i Hollywood - har tagit fler risker med seriösa marginella filmer än Cannon."
- Roger Ebert, 1987
A Golan-Globus Production
Chuck Norris dundrar in med motorcykel genom fönsterrutan i ett sönderbombat gammalt skjul. Skurken slänger sig undan. En fight uppstår och Chuck Norris sätter skurken på plats. Drar ut honom och slänger in honom i en bil. Vår hjälte sätter sig sätter sig på motorcykeln, kör bort en bit och stannar. Närbild på hans väderbitna ansikte. Skurken, en libanesisk terrorist, spelad av en amerikansk skådespelare med mellanösternbrytning fumlar efter vapnet. Norris avlossar en missil från avgasröret. Skurken sprängs i bitar. Faran är över.
Sylvester Stallone spöar upp onda socialistdarwinister på löpande band iklädd läderutstyrsel och räddar USA från undergång genom att hänga upp storskurken själv på en krok som drar in honom i en glödhet ugn. Charles Bronson har tagit på sig rollen som ordningsman och fimpat några slynglar som kladdat lite på hans bil plus ytterligare ett tjogtal och befriat staden från kriminella hippies. Jean Claude Van Damme demonstrerar ett flertal kampsportsstilar i en dystopisk Mad Max/Terminator värld utan att bryta ett enda ben. Rymdvampyrer invaderar London. Ninjor har styrkeuppvisning. Svenskar har sexualundervisning. Plutonen ”Las Vegas showgirls” åker ner till Mellanöstern för att rädda en stackars ambassadörs arvtagare från korkade terrorister som utvecklar ett supervapen som kan utplåna hela mänskligheten. Androider och humanoider ligger i krig med varandra. Stora grekiska hjältar bekämpar onda robotar. Rambo-action. Indiana Jones-epos.
Fick inte något av detta plats i den ena filmen tog man med det garanterat i nästa. Om man inte tog med något av det gjorde man en uppföljare, om man inte gjorde en uppföljare gjorde man en ripoff. Kontrasterna är enorma. I en annan film gör Jon Voight och Eric Roberts sina livs roller och nomineras båda varsin oscarstatyett för sina prestationer samma år som en okänd Morgan Freeman får sitt stora genombrott som hallick och etablerar sig bland de stora i Hollywood.
Det är överdrivet. Det är politiskt inkorrekt. Det är blodigt. Det är många döda. Det är explosivt. Det är undermåligt skådespel. Det är svart och vitt mentalitet. Specialeffekterna är skrattretande. Det är halvnakna kvinnor. Det är framtid. Det är dåtid. Det är en hopslagning av flera genrer. Det är väldigt dåligt och det är väldigt bra och framför allt... Det är "Cannon", fullständigt företagsnamn The Cannon Group, Inc.
Till saken hör att folk älskade dem och det gjorde bolagscheferna också. Hängivna fans av lågbudgetfilm känner igen logotypen och vad som väntar varje gång dem berömda blålackerade "C-pilarna" dyker upp.
"Cannon var för 80-talet vad Cormans filmer var för 60- och 70-talet."
- Thierry J. Coutorier (sound editor)
Sylvester Stallone spöar upp onda socialistdarwinister på löpande band iklädd läderutstyrsel och räddar USA från undergång genom att hänga upp storskurken själv på en krok som drar in honom i en glödhet ugn. Charles Bronson har tagit på sig rollen som ordningsman och fimpat några slynglar som kladdat lite på hans bil plus ytterligare ett tjogtal och befriat staden från kriminella hippies. Jean Claude Van Damme demonstrerar ett flertal kampsportsstilar i en dystopisk Mad Max/Terminator värld utan att bryta ett enda ben. Rymdvampyrer invaderar London. Ninjor har styrkeuppvisning. Svenskar har sexualundervisning. Plutonen ”Las Vegas showgirls” åker ner till Mellanöstern för att rädda en stackars ambassadörs arvtagare från korkade terrorister som utvecklar ett supervapen som kan utplåna hela mänskligheten. Androider och humanoider ligger i krig med varandra. Stora grekiska hjältar bekämpar onda robotar. Rambo-action. Indiana Jones-epos.
Fick inte något av detta plats i den ena filmen tog man med det garanterat i nästa. Om man inte tog med något av det gjorde man en uppföljare, om man inte gjorde en uppföljare gjorde man en ripoff. Kontrasterna är enorma. I en annan film gör Jon Voight och Eric Roberts sina livs roller och nomineras båda varsin oscarstatyett för sina prestationer samma år som en okänd Morgan Freeman får sitt stora genombrott som hallick och etablerar sig bland de stora i Hollywood.
Det är överdrivet. Det är politiskt inkorrekt. Det är blodigt. Det är många döda. Det är explosivt. Det är undermåligt skådespel. Det är svart och vitt mentalitet. Specialeffekterna är skrattretande. Det är halvnakna kvinnor. Det är framtid. Det är dåtid. Det är en hopslagning av flera genrer. Det är väldigt dåligt och det är väldigt bra och framför allt... Det är "Cannon", fullständigt företagsnamn The Cannon Group, Inc.
Till saken hör att folk älskade dem och det gjorde bolagscheferna också. Hängivna fans av lågbudgetfilm känner igen logotypen och vad som väntar varje gång dem berömda blålackerade "C-pilarna" dyker upp.
"Cannon var för 80-talet vad Cormans filmer var för 60- och 70-talet."
- Thierry J. Coutorier (sound editor)
Upp som en sol…
Under 70-talet rönte Menahem Golan och Yoram Globus stor framgång i Israel med seriösa filmer som ”Operation Thunderbolt”, ”The Last American Virgin” och kultmusikalen ”The Apple” och därmed i stort lade grunden för den israeliska filmindustrin.
Deras samarbete med det lilla bolaget Cannon, som då ägdes av två studenter som var helt oerfarna i filmbranschen, ledde sedan till att de båda kusinerna fick ta över bolaget när pengarna började sina.
Innan hade Cannon på sin höjd producerat billiga mjuksexkomedier som ”The Happy Hooker” och bland annat de svenska sexploationsfilmerna ”Jag - En Oskuld”, ”Kvinnolek” och ”Maid in Sweden”. De hade en mindre framgång med John G. Avildsens ”Joe” (1970) som nominerades för en Oscar för bästa manus.
Deras samarbete med det lilla bolaget Cannon, som då ägdes av två studenter som var helt oerfarna i filmbranschen, ledde sedan till att de båda kusinerna fick ta över bolaget när pengarna började sina.
Innan hade Cannon på sin höjd producerat billiga mjuksexkomedier som ”The Happy Hooker” och bland annat de svenska sexploationsfilmerna ”Jag - En Oskuld”, ”Kvinnolek” och ”Maid in Sweden”. De hade en mindre framgång med John G. Avildsens ”Joe” (1970) som nominerades för en Oscar för bästa manus.
1979 tog de över det då konkurshotade bolaget för 500,000 dollar. Man formade om affärsmodellen till en närmast aggressiv marknadsföring och bytte inriktning från att ha producerat mjukporr till publikfriande actionfilm. Här skulle inte bara göras filmer, här skulle tjänas pengar och man skulle göra många filmer för att tjäna pengar och för de pengarna skulle man fortsätta göra fler filmer. Hur gör man många filmer och hur tjänar man samtidigt pengar? Enkelt, man spelar in dem snabbt och med en väldigt låg budget. Fler lågbudgetfilmer, som dessutom kunde locka en entusiastisk skara biobesökare, innebar lägre kvalitet på manuset. Detta kunde skrämma iväg vilket majorbolag som helst, men inte dessa herrar.
I konkurrens med Orion, Hemdale och Carolco tog man en ny vändning. Kusinernas erövringen av lågbudgetaction och b-filmsmarknaden började direkt med att knyta till sig Chuck Norris och Charles Bronson. Norris var på uppgång, Bronson var på nedgång men bådas image skulle vara tillräckligt slagkraftigt för att pryda affischerna och sälja biljetter.
Chuck Norris ”Delta Force” och ”Missing in Action”-serierna spelade in långt över budgeten, som självklart aldrig överskred 4 miljoner.
Charles Bronson gjorde stor succé med ”Death Wish”-serien. Strömmen av obskyra titlar fortsatte enligt löpandebandprincipen. Det kunde bli så mycket som 40 filmer per år. Det viktiga var inte hur bra filmerna var, det var att man gjorde film överhuvudtaget.
"Filmbranschen är den enda branschen där någonting negativt är något positivt."
- Menahem Golan
I konkurrens med Orion, Hemdale och Carolco tog man en ny vändning. Kusinernas erövringen av lågbudgetaction och b-filmsmarknaden började direkt med att knyta till sig Chuck Norris och Charles Bronson. Norris var på uppgång, Bronson var på nedgång men bådas image skulle vara tillräckligt slagkraftigt för att pryda affischerna och sälja biljetter.
Chuck Norris ”Delta Force” och ”Missing in Action”-serierna spelade in långt över budgeten, som självklart aldrig överskred 4 miljoner.
Charles Bronson gjorde stor succé med ”Death Wish”-serien. Strömmen av obskyra titlar fortsatte enligt löpandebandprincipen. Det kunde bli så mycket som 40 filmer per år. Det viktiga var inte hur bra filmerna var, det var att man gjorde film överhuvudtaget.
"Filmbranschen är den enda branschen där någonting negativt är något positivt."
- Menahem Golan
… och ner som en pannkaka
1986 var ett rekordår med så många som 43 filmer ute på marknaden. Många gick det bra för men för det flesta gick det mindre bra för. Detta ströp bolagets ekonomi rejält och för att kunna finansiera andra filmer använde man de få inkomsterna man lyckades dra in. På grund av detta hamnade man under utredning angående ekonomisk brottslighet då det fanns misstankar om att man undanhållit löner och andra utbetalningar medvetet för att kunna finansiera andra filmer.
Som så många andra bolag som slog igen hade man det kämpigt rent ekonomiskt även under sin mest lönsamma tid. Studiochefernas dåliga koll på sin egen balansbudget var anmärkningsvärd. Den stora bristen på kassasucceér och ekonomisk utdelning hamnade man först i ekonomisk kris, ägare flydde, deras bank fick kalla handen och så 1994 släppte man sin sista film "Hellbound" och Cannon var ett stycke filmhistoria.
Som så många andra bolag som slog igen hade man det kämpigt rent ekonomiskt även under sin mest lönsamma tid. Studiochefernas dåliga koll på sin egen balansbudget var anmärkningsvärd. Den stora bristen på kassasucceér och ekonomisk utdelning hamnade man först i ekonomisk kris, ägare flydde, deras bank fick kalla handen och så 1994 släppte man sin sista film "Hellbound" och Cannon var ett stycke filmhistoria.
Epilog
Cannon lade grunden för den moderna marknadsföringen i Hollywood på flera sätt. Reklamen runt filmen var minst lika viktig och man var närmast ”aggressiv" på flera plan. Blandningen mellan lönsamma filmer och mindre lönsamma var närmast unik om det görs på rätt sätt så kan det ge utdelning.
New Line Cinema, Miramax och numera konkurshotade The Weinstein Company annekterade mycket av det som Cannon lade grunden för. På senare tid är det A24 Films (”Room”, ”Ex Machina”, ”Amy”, ”Moonlight”) och minimajors som Annapurna och Blumhouse som spås bli marknadsledande distributörer speciellt inom independent- och skräckfilmsgenren.
2014 hyllades The Cannon Group i två uppmärksammade dokumentärer: "Electric Boogaloo: The Wild, Untold Story of Cannon Films" och "The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films".
New Line Cinema, Miramax och numera konkurshotade The Weinstein Company annekterade mycket av det som Cannon lade grunden för. På senare tid är det A24 Films (”Room”, ”Ex Machina”, ”Amy”, ”Moonlight”) och minimajors som Annapurna och Blumhouse som spås bli marknadsledande distributörer speciellt inom independent- och skräckfilmsgenren.
2014 hyllades The Cannon Group i två uppmärksammade dokumentärer: "Electric Boogaloo: The Wild, Untold Story of Cannon Films" och "The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films".
