Casten, mordgåtan och den skruvade humorn – därför är "The White Lotus" säsong 2 bäst just nu

"The White Lotus" slog ner som en populärkulturell bomb när den första säsongen släpptes sommaren 2021. Mike Whites porträtt av människor på en hawaiiansk lyxresort tycktes omedelbart slå an en sträng hos tittarna. Serien blev ett givet samtalsämne runt middagsborden och Jennifer Coolidge gjorde comeback genom sin rolltolkning av stenrika Tanya. Som om vi gått och väntat på något som skildrade ”samtidens dumhet”. En samtid vi både tilläts förfäras över och skratta åt.

 

Ändå var det nog få oss som undgick att serien också fungerade som en spegel vars reflektion avslöjade något om oss själva. Nu har de fyra första avsnitten av säsong två hunnit visas och serien levererar fortfarande satir i toppklass. Vi gör ett försök att ringa in huvudorsakerna till att "The White Lotus" lyckas så bra.  

 

 

 

Laddade teman som sex, makt och klass blir här receptet på en av årets bästa komediserier. "The White Lotus" skildrar en egentligen rätt deprimerande samtid, men ger oss på samma gång tillfälle att skratta åt den.

 

Humorn är skruvad och kommer i alla former, däribland en patetisk pianist med knäpp frisyr, den plågsamt skeva dynamiken hos millennialgänget som gjort en parresa tillsammans och ett minst sagt minnesvärt fotförspel med Jennifer Coolidge i spetsen (inte helt oväntat står hon för flera av seriens komiska höjdpunkter). Högt, lågt och ofta tragiskt, men för det mesta också extremt roligt.

 

 

 

Säsong två av "The White Lotus" bjuder på en skådespelarensemble av rang. Och tur är väl det med tanke på att karaktärerna till stor del är outhärdliga i sin självupptagenhet. Det krävs helt enkelt skickliga skådisar, rustade för sina roller, för att förmänskliga denna grupp av priviligierade skitstövlar.

 

Michael Imperioli gör en utmärkt insats som medelålders man plågad av sin egen uselhet och Haley Lu Richardson lär vi se betydligt mer av framöver efter hennes fint nyanserade tolkning av Portia som får representera ”Gen Z”-perspektivet.

 

Aubrey Plaza är likaså toppen i rollen som den förnumstigt vettiga men ständigt dömande Harper. Hon är seriens dåliga samvete, på samma gång medveten om och tyngd av sina privilegier.

 

Trots flera fina prestationer lär det emellertid ändå bli Jennifer Coolidge som återigen stjäl publikens hjärtan för sitt porträtt av den kärlekstörstande och i många avseenden outhärdliga miljadärsarvingen Tanya. Supernarcissisten som i en särskilt symboltyngd scen får ett utbrott då en spåkvinna berättar vad korten visar snarare än vad Tanya vill (och har betalat för att) höra. Hon är både offer och förövare – lätt att i ena sekunden sympatisera med för att i nästa ögonblick närmast avsky. Genom Coolidges rolltolkning har några av hennes scener potentiellt redan skrivit in sig i tv-historien. 

 

 

 

Det är lätt att förlora sig i intrigerna och glömma bort att det faktiskt är en klassisk mordgåta vi har att göra med. Liksom i första säsongen hittas människor redan i första avsnittet döda och vi förstår att ett brott begåtts. Och som i alla lyckade whodunnits finns det gott om arga, frustrerade och desperata karaktärer att ogilla och fatta misstanke kring (hörde jag Greg, någon?). Likaså några (om än ett fåtal) att fatta tycke för.

 

Greppet passar serien utmärkt och ger extra nerv åt scener där diverse yrkes- kärleks-, vänskaps- och familjerelationer sätts på prov. ”Hur ska detta sluta”, frågar man sig. Klarar de sig levande därifrån?

 

 

 

Med Ruben Östlund och Adam McKay i spetsen försöker numera den ena regissören och serieskaparen efter den andra att genom (ofta trött) satir fånga maktstrukturer och tendenser i vår samtid. Ändå är det kanske serieskaparen Mike White som med "The White Lotus" lyckats bäst på senare år. Effektivt målar han upp bilden av en skör tillvaro där makten tycks skifta karaktär och förflyttas beroende på faktorer som begär och sammanhang.

 

Attribut som ungdom, skönhet, bildning och pondus görs alla till potentiellt kapital att köpslå med. Och de verkliga privilegierna framträder då plötsligt tydligare, då de står i så stark kontrast mot vad människor tvingas underkasta sig när de saknar kapital i form av pengar, status och inflytande. 

 

 

 

Serien utspelar sig på ett lyxhotell på Sicilien och fotot lyckas fånga omgivningarna i all sin prakt. En lyckad kombination, delvis då det låter tittarna fly mörkgrå november på allra bästa vis. Men de syditalienska miljöerna är inte bara en visuell fröjd utan adderar även ett narrativt värde. För karaktärerna verkar känna sig närmast manade att agera ut sina gränslösa fantasier när de för en kort stund får chansen att byta ut vardagstristessen mot ett drömskt Italien. Dekadens och glidande moral fungerar som vanligt allra bäst med en storslaget elegant inramning.