Starka känslor i filmen om Christopher Reeve: "En historia som kan föra människor samman"

Många årtionden innan grabbar som Chris Hemsworth, Chris Pratt och Chris Evans spelade superhjältar på bioduken, hade vi Chris Reeve.

 

När den relativt okände skådespelaren var blott 25 år gammal och spelade teater off-Broadway, fick han sitt livs chans - att axla rollen och manteln som Stålmannen i en storfilm i Richard Donners regi. Filmen använde sig av de, för sin tid, mest avancerade specialeffekterna för att övertyga publiken att huvudpersonen kunde flyga. "Superman" blev en av 1978 års stora biosuccéer och gjorde den charmige hunken Christopher Reeve till superstjärna.

 

 

Många år och några halvdana uppföljare senare skulle hans liv ta en helt annan vändning. Äventyraren, våghalsen och friluftsfantasten Reeve föll av en häst år 1995, och blev totalförlamad från nacken nedåt.

 

Den blomstrande filmkarriärens toppar och dalar, samt privatlivet och familjens orubbliga kärlek, står i fokus i nya dokumentären "Super/Man: The Christopher Reeve Story". Här berättar främst hans tre nu vuxna barn om hur det var att växa upp med en världskänd pappa. Men också om hur Reeve efter olyckan hittade sin inre superkraft, och använde sin röst för att övertala politikerna att satsa mer på forskning som kunde leda till att andra rullstolsburna skulle kunna gå igen.

 

En hjälte på bioduken och en hjälte i verkliga livet - det är vad man bär med sig efter att ha sett den känslosamma dokumentären.

 

 

Känslosamt blev det även för hans tre barn - Matthew, William och Alexandra - som tjugo år efter pappas död fick återbesöka gamla minnen och hemmafilmer för att hjälpa gamla fans och nya generationer lära känna Christopher Reeve på djupet.

 

- Det var emotionellt för oss, men på det mest underbara sätt, säger Matthew Reeve till MovieZine. Jag menar, vi hade tur som växte upp bland så många kameror, och att vi har den skattkistan att så mycket från vår barndom finns dokumenterat. Ibland glömmer man bort saker, men allt kommer tillbaka när man ser klippen. Det var en gåva att kunna återupptäcka det men också att se hur det paketerades så filmiskt.

 

 

 

- Vår pappa var alltid väldigt ärlig och självreflekterande, svarar Alexandra Reeve. Man ser det i intervjuer från 1970-talet där han öppet berättar om berömmelse och om svårigheter... Efter olyckan pratade han mycket om hur den hade förändrat honom och gett honom nya perspektiv.

- För att ett stycke konst ska vara autentiskt måste det berätta om mänskligt liv och med alla dess beståndsdelar. Och vi kände att vi också hade det ansvaret.

 

Jag kan förstås inte föreställa mig hur det är att växa upp med en känd förälder. Och er pappa var Superman med hela världen. Hur mycket reflekterade ni över det när ni växte upp, att er barndom var annorlunda jämfört med andras?

- Både pappa och mamma, och även Dana (Williams mor, reds.anm.) såg alltid till att vi fick ett så normalt liv som möjligt, berättar Matthew.

- Vi bodde inte i Hollywood. Vi behövde också göra våra läxor, äta upp våra grönsaker och städa våra rum. Visst, andra barn kände igen honom, folk svärmade kring honom och han var alltid tacksam för det. Han insåg privilegiet med att spela Superman. Men hans tid med oss var dyrbar för honom och han ville även spendera tid med oss.

 

 

 

Regissörerna Ian Bonhôte och Peter Ettedgui har tidigare gjort filmer som dokumentärer som "McQueen" och "Rising Phoenix". De blev det perfekta valet till att tackla filmen om Superman, aka Christopher Reeve, och skildra både en ikonisk filmkarriär och ett gripande levnadsöde.

 

 

- Det är rätt tidpunkt för att de tre barnen tyckte det, säger Peter Ettedgui. Det var rätt tidpunkt för dem i deras liv. De har fått lite distans till sin pappas död. Och det råkade bli så att de just hade sålt familjens hus och återupptäckte en massa arkiverade bilder och filmer. Där fanns en massa material.

 

- Och vi personligen kände att det här var en chans vi inte ville missa. Det var en underbar historia att berätta. Vi lever i en mörk tid. Många splittringar. Det pågår krig runt om i världen. Kulturkrig. Och det här är en historia som kan föra människor samman.

 

 

- När man ska göra film om Christopher Reeve är det såklart Superman man först tänker på, svarar Ian Bonhôte. Han gjorde även många andra roller, men man måste vara filmnörd för att känna till dem. Han gjorde en del briljanta roller, men ingen av filmerna blev särskilt framgångsrik. Sen kom olyckan, och sen levde han i nio år med ett svårt handikapp.

 

- När vi gjorde filmen och intervjuade hans barn så insåg vi att den handlade om så mycket mer. Den handlade om familj. Den handlade om kärlek. Om hur Chris räddades av sin frus kärlek. Han övervägde att ta sitt liv, men Dana var den som sa: "Jag älskar dig, och du är fortfarande du".

 

- Där hittade vi så många känslor och teman som alla kan relatera till. Det är mycket svårare att relatera till Hollywood-livet på 80-talet, än tanken på att förlora någon eller att råka ut för en olycka. Vi upplever många tragedier i våra liv, och den här filmen är fylld av tragedier som många kan känna igen sig i.

 

 

 

Alexandra, William och Matthew Reeve har fortsatt arbeta med sin pappas hjärteprojekt, och driver idag The Christopher & Dana Reeve Foundation som engagerar sig i stamcellsforskning. William är annars tv-reporter, Alexandra jobbar som jurist och Matthew Reeve jobbar med film. Den sistnämnde bor för övrigt i Stockholm med sin svenska fru, och kommer att gästa utvalda biovisningar av "Super/Man: The Christopher Reeve Story".

 

Jag frågar vad de hoppas på att publiken ska ta med sig efter att ha sett filmen. Will svarar:

 

- Det finns en replik i slutet av filmen, där pappa säger vad hans ultimata definition av en hjälte är: "En hjälte är en vanlig person som hittar styrkan att övervinna hinder".

 

- Det definierar hans berättelse och mammas berättelse, och det kan definiera vem som helst. Jag hoppas att publiken förstår att vi alla är vanliga människor, och att vi alla har det inom oss att bli hjältar. Hjältemod kommer ur våra egna liv, för vi kommer alla att stöta på hinder som kan kännas omöjliga. Och vi har alla den inre styrkan att övervinna dem.