Krönika: Det är dags att acceptera att "The Simpsons" bör läggas ner

Häromdagen började jag titta på "The Simpsons Movie" (2007), varför inte tänkte jag, hur illa kan det vara? Som inbiten Simpsons-nörd var det kanske dags att se om den är bättre än vad jag mindes. Det var den inte.

Irriterad och förbryllad började jag fundera ohälsosamt mycket på vad som egentligen hade hänt. Det slog mig efter dagars grubblande och muttrande att 2000-talets "The Simpsons" inte var "The Simpsons". Det var helt enkelt två olika serier som delade samma namn, men hur hände detta egentligen?

 

 

"The Simpsons" var under 90-talet en humorserie som på ett skickligt sätt tack vare duktiga manusförfattare kunde inte endast roa sina tittare utan även beröra dom.

Min personliga favorit är avsnittet "I love Lisa" från år 1993 där Lisa Simpson av ren vänlighet ger ett Valentine-kort till Ralph Wiggum som föreställer ett tåg med texten I Choo-Choo-Choose You. Ralph missuppfattar Lisas intentioner och blir blixtförälskad. På mindre än 30 minuter lyckas serien presentera en rörande historia om kärlekens problematik i alla åldrar, bränna av lite allmän kunskap om USA:s mer medelmåttiga presidenter samt presentera den fantastiska låten "Monster Mash" från 1962. Detta avsnitt är inte skrivet endast för att roa, utan för att beröra.

 

 

 

Detta märks i Homers karaktärsutveckling. Från att ha varit en lågbegåvad man som överkonsumerar öl med aggressionsproblem men som har hjärtat på rätt plats har Homer utvecklats till i det närmaste en alkoholiserad sociopat. Homer har aldrig varit en idealfar, men i de tidigare avsnitten gör Homer i slutändan allt för sin familj, de är hans lycka och framgång. Homers beteende tycks nu istället bli kontinuerligt värre för varje år. Tänk exempelvis avsnitten "The Bonfire of the Manatees" från 2005 då Homer i smyg använder huset för att spela in en porrfilm eller "Co-Dependent's Day" från år 2004 då Homer kör full, krockar med bilen och sätter Marge på förarsätet så att hon åker dit för rattfylla.

Homer har gjort själviska saker förut i överflöd, men inte saker som kan diskuteras huruvida de är djupt omoraliska eller rent ut av brottsliga för sin egen vinning. Homers ökade själviska beteende gör honom även till en endimensionell karaktär som sällan bjuder på någon djupare emotionell mening.

 

 

Tänk istället tillbaka på avsnittet "Mother Simpson" från 1995 där Homer återförenas med sin mor som tidigare lämnat honom på grund av sina aktivistaktiviteter. Mother Simpson, spelad av Glenn Close, är en hjärtlig skildring av en ömsint mor som älskar sin son men som går sin egen väg. Avsnittet fördjupar även Homers beteende som förälder och hans relation med sin egen far. Avsnittet tillät Homer vara mer än bara en rapande idiot.

Att serien tappat detta hjärta gör att den även förlorat sitt unika förhållningssätt som en hjärtlig och satirisk skildring av 90-talets överflöd av TV-kärnfamiljer.

"The Simpsons" har istället snarare blivit en del av populärkulturen istället för en satirisk observatör. Det som präglade de tidiga avsnittet av "The Simpsons" var att serien drev med sin samtid. Manuset innefattade satir som vågade slå och hårt dessutom.

 

 

I avsnittet "Radio Bart" från år 1992 lurar Bart staden Springfield att han är en liten pojke vid namn Timmy O’Toole som ramlat ner i en brunn. Egentligen har Bart kastat ner en bandspelare i brunnen. Då ingen är tillräckligt liten för att komma ner i brunnen och rädda Timmy O’Toole bestämmer sig Krusty The Clown tillsammans med sin vän Sting (spelad av Sting själv) att de istället ska släppa ett studioalbum för att samla in pengar till att rädda pojken.

Texten lyder: ”Though we can’t get him out. We’ll do the next best thing. We’ll go on TV and sing, sing…sing”. Det är en direkt parodi av 1980-talets koncept ”supergrupp” med Band Aid från 1984 som spelade in ”Do they know it’s Christmas” och USA for Africa från 1985 med låten ”We are the World”. Sting medverkade själv i den förstnämnda.

Inget var heligt och på ett slående sätt kunde "The Simpsons" ta in populärkulturella referenser och nyttja dessa till att föra sin egen historia framåt och driva med samhället i stort.

 

Att Sting medverkar i detta avsnitt är även det något som kännetecknar de tidiga avsnitten där röstskådespelare ofta gjorde parodi av sig själva eller tillskrevs en mer bärande roll i avsnitten där de spelade andra karaktärer än sig själva.

 

 

Serien har från första början haft ett stadigt stall av begåvade röstskådespelare som exempelvis Dan Castellaneta, Nancy Cartwright och Hank Azaria, men utöver detta har gästskådespelare använts flitigt från seriens start. Ett tidigt exempel är "Lisa’s Substitute" från år 1991 där Dustin Hoffman under pseudonymen Sam Etic lånar ut sin röst. I samma säsong har vi även avsnittet "Stark Raving Dad" där Michael Jackson under pseudonymen John Jay Smith gör rösten till Leon Kompowsky som tror han är Michael Jackson.

Detta drag att gästskådespelarna presenterades under falska namn upphörde då det sannolikt inte var så populärt att leva i det fördolda, men det illustrerar en viktig poäng i de tidiga säsongerna.

 

Gästskådespelare användes främst för att förstärka en tillfällig karaktär, att ge denna mer kvalité. Sällan användes gästskådespelare för att spela sig själva: detta var snarare undantag än regel. När det väl gjordes som i exempelvis fallet med Sting skildrade de ofta sig själv på ett ironiskt sätt.

"The Simpsons" var i grunden en satirserie som drev med populärkulturen, inte flörtade med den genom att plocka in hela det amerikanska nöjeslivet i meningslösa utfyllnadsscener, exempelvis då Lady Gaga bara råkar svänga förbi Springfield i "Lisa goes Gaga" från 2012. Eller för att återgå till "The Simpsons Movie", när man hör Green Day spela i introt känner man på en gång att det här inte bådar gott.

 

 

 

Visst, vi har fortfarande samma karaktärer centrerade runt den gula dysfunktionella familjen som råkar ut för diverse komiska händelser, men från att varit en serie som revolterade mot ett TV-klimat där den perfekta kärnfamiljen dominerade har "The Simpsons" tappat sin relevans. Serien är inte längre en konkurrent till den bleka kopian "Family Guy", den är numera en blek kopia av sig själv.

I avsnittet "Krusty gets kancelled" från år 1993 planerar Krusty the Clown en comeback-special. I ett stjärnspäckat avsnitt och program sjunger Krusty finstämt låten "Send in the clowns" av kompositören Stephen Sondheim. Meningen med denna låt ska vara en teaterreferens i stil med att om showen inte går bra, skicka in clownerna. Det är en passande bild av "The Simpsons" utveckling där hjärtat i manuset och 90-talets vassa satir bytts mot billiga skratt för att rädda det som räddas kan. Kort sagt, clownerna har skickats in, skratten har tystnat, showen är över. Lägg ner "The Simpsons".