De har samlats på Öland för att träffa pressen. Här börjar snart inspelningen av "Skumtimmen", en dramathriller efter boken av Johan Theorin. Lena Endre spelar huvudrollen som en kvinna som anklagar sin far för sin sons död, medan fadern har sina egna misstankar om vem mördaren kan vara.
Hur mycket av din karaktär Julia finns kvar i manuset? Vad är det som är Theorin och vad är det som är Daniel Alfredson?
- Det är mycket som är kvar. Det är kanske vissa särskilda karaktärsdrag som är lite nedtonade i manuskriptet. En bok är ju en bok och det går ju inte att få med allting när det ska översättas till film. Daniel har tagit fasta väldigt mycket på Julias relation med sin pappa, uppgörelsen, skulden och deras försoning på något sätt utifrån det som har hänt. Sen är såklart allt det spännande med också.
Hur mycket känner du att du har gemensamt med karaktären? Finns det mycket Lena Endre i Julia?
- Nej, ingenting. Jag har inte varit med alls om det hon har varit med om. Sen är det ju klart att jag som mamma kan koppla väldigt starkt till hennes sons försvinnande. Det är ju varje förälders mardröm, det absolut värsta som inte får inträffa har hänt. Detta har gjort att - som jag ser det - hennes liv har stannat av, att hon har svårt att gå ut och leva sitt liv igen. Detta har pågått under en längre tid och nu ska hon tillbaka till Öland efter 20 år, det är nog väldigt tufft för henne. Jag vill inte säga för mycket heller eftersom vi inte börjat spela in än, ibland kommer ju saker till en efter vägen och man kan inte förbereda allting.
Du och Daniel har jobbat med varandra flera gånger nu, hur fungerar den dynamiken?
- Ja, vi gjorde "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes" tillsammans och det ska bli så kul att få jobba med honom igen. Dynamiken fungerar bra, Daniel är väldigt oneurotisk till sin läggning och sprider ett skönt lugn på inspelningsplatsen som gör det enormt härligt att jobba med honom. Sen är han samtidigt bestämd och vet precis vad han vill ha, inte så olik Paul Thomas Anderson med andra ord (skratt).
Daniel Alfredson, "Skumtimmen" är ju lite av en periodfilm då den utspelar sig i flera olika epoker, poserar detta en stor utmaning för dig som regissör?
- Ja, berättelsen utspelar sig ju i huvudsak år 1993 men har egentligen sin start redan 1945, sen finns det lite 1968 och 1973 inblandat också. Så ja, det är en epokhistoria hela vägen och visst är det en utmaning, men samtidigt väldigt, väldigt roligt. Jag tycker också att Öland lämpar sig väldigt väl för detta "trick" tycker jag. Det finns mycket att hämta här och naturen, husen och den särskilda stämningen fungerar fint i en sådan här historia.
Var det något särskilt i "Skumtimmen" som gjorde att du kände att det är bra filmmaterial?
- Det är en bra historia rakt igenom men sen för mig personligen så var den intressanta relationen mellan far och dotter som jag gick igång på, att det är en historia om en vuxen dotter och en gammal pappa. Den starka konflikten mellan dessa två fick mig att tycka om karaktärerna och vilja berätta deras historia. Det finns ju faktiskt en likhet här med Millennium-filmerna, att det handlar om konflikten mellan en far och en dotter. I Millennium gick det ju åt helvete med försoningen så i den här historien är min förhoppning att det går bättre (skratt).
Det är ju fler filmer planerade i framtiden som baseras på Johans Theorins andra böcker, hur involverad är du i arbetet med dessa?
- I dagsläget är det bara den här filmen som vi gör och vare sig de andra böckerna blir film eller inte är ännu oklart, det vet man inte än. Jag gör den här filmen, helt enkelt, och det räcker väldigt bra för mig.
"Skumtimmen" får biopremiär i oktober 2013.
