Därför är ”Django Unchained” 2010-talets bästa film

Decenniet lider mot sitt slut och det är summeringstider. Det är ingen lätt uppgift att välja sin favoritfilm bland alla de bra filmer man har sett de tio senaste åren. Tänkte jag. Sedan kom jag att tänka på ”Django Unchained”, och valet blev plötsligt enkelt.

Här är tre anledningar till varför jag håller 2012 års ”Django Unchained” som 2010-talets bästa film.

 

 

”Django Unchained” har kritiserats för att vara för blodig, för grym, och för historiskt okänslig. Filmmakarkollegan Spike Lee kallade filmen för ”respektlös” och vägrade se den:

”Det amerikanska slaveriet var inte en Sergio Leone-spaghettivästern. Det var en förintelse.”

 

 

Kritikerna har onekligen sina poänger. Ur en politiskt korrekt synvinkel är inte Quentin Tarantino den bäst lämpade personen att berätta en historia om det amerikanska slaveriet. För att han är vit? Delvis, men främst för att Lee ju hade rätt: Quentin Tarantino är respektlös. Inte empatilös, men han skiter i god ton, bruk och sed och till och med historiska fakta (tre år tidigare hade han ju eldat upp Hitler i ”Inglourious Basterds”). Ingen annan är tillräcklig fräck för att göra en film som ”Django”, det kan man konstatera oavsett om man är ett fan eller inte.

Jag håller också med kritikerna om att det starka våldet mot de svarta karaktärerna inte hade behövts skildras så explicit. Under de grisigaste scenerna har jag varit tvungen att vända bort huvudet.

Samtidigt: I flera andra, äldre, filmer om slaveriets tid kan livet på söderns plantager nästan framställas lite pluttenuttigt – med ett visst nostalgiskt skimmer. Jo, det finns alltid minst en riktigt ond karaktär (oftast the overseer), men utöver det målas slavar och slavägare nästan upp som en hyfsat lycklig storfamilj. Tarantinos film visar upp brutaliteten så äcklig som den faktiskt var.

För några år sedan besökte jag en plantage i Louisiana där delar av filmen hade spelats in och fick där se och höra om en så kallad hot box på baksidan av det präktiga huvudhuset. Det var långt ifrån den enda vidrigheten jag fick lära om och det var svårt att inte känna hat mot de som en gång suttit på den stora verandan och druckit te i pråliga kläder medan människor led något fruktansvärt på samma ägor.

På plantagen fanns också ett konstverk tillägnat ett slags verklighetens Django, upprorsledaren Nat Turner vars förrymda gäng av slavar tog livet av 60 vita människor år 1831.

 

200 svarta, inklusive Nat själv, dödades som följd. Deras huvuden höggs av och sattes på pålar som varnande exempel.

 

 

 

Många tycker Leonardo DiCaprios Calvin Candie är en av de bästa filmskurkarna genom tiderna. Han är så ofattbart grym och vidrig och framstår i mina ögon lite väl platt. Då är jag är mer fascinerad av hans sidekick, medlöparen Stephen (fenomenalt spelad av Samuel L. Jackson). Är han en frivillig skurk eller ett ofrivilligt offer? Både och, såklart, i en mycket sorglig mix.

 

 

Christoph Waltz gjorde en mycket stark uppföljning av ”Inglourious Basterds” (även om det tog ett tag att vänja sig vid att han var god den här gången). Vem skriver en karaktär som Dr. King Schultz?! Quentin Tarantino, that's who. Det är bara att njuta, det fattar vi så fort Kingen rider in med sin märkliga tandläkarvagn (ler nu, bara jag tänker på den). Med sitt stora ordförråd, kvicka tunga och prydliga manér har han ett härligt överlägset, manipulativt inställsamt, sätt mot de söderns skurkar han möter. Typ när han säger såhär:

”My good man, did you simply get carried away with your dramatic gesture, or are you pointing your weapon at me with lethal intention?”

Men den bästa karaktären är ändå Django själv (Jamie Foxx). ”Django Unchained” är den perfekta titeln för att beskriva hans resa. Först lossas de fysiska kedjorna, sedan de mentala. Det är ljuvligt att se Django vidga sitt handlingsutrymme. Han går från att vara ett slags tystlåten observatör till att mer och mer visa oss av den klipskhet, det mod och den person han hela tiden utvecklar. Han inte bara rider på en häst, han gör det med stil. Herregud, Djangos utstyrslar alone gör filmen sevärd. Han är en av filmhistoriens absolut mest ikoniska hjältar.

 

 

En karaktär som dock gärna hade kunnat få lite mer... karaktär, är Broomhilda (Kerry Washington). Mest liv får hon genom Dr. Schultz mytiska berättelser. Den riktiga Broomhilda är mest vacker.

 

 

Quentin Tarantino är ju känd för sina fantastiska soundtrack, och ”Django Unchained” tillhör de bästa. Tarantino gör nästan aldrig tråkiga låtval, men här tillför de mer till filmen än de brukar. De erbjuder inte bara coolhet, humor, stämning (som brukar vara fallet), utan också ett slags poetisk reflektion. Att mixa ihop James Brown och Tupac är i sig ett genidrag. (Shout out till Tarantinos lite okända music supervisor Mary Ramos som är geniet i fråga!) Att lägga musiken över bilder på ett slags fiktiv föregångare till de två är... ja, jag saknar ord.

När jag såg filmen för första gången och Django kom ridande till Rick Ross ”100 Black Coffins” hade jag svårt att sitta kvar i biostolen för det var så jävla mäktigt. När ”Unchained (The Payback/ Untouchable)” (som ju också blev en stor hit) väl spelades under ett av filmens crescendon reste jag mig upp och applåderade!

 

 

Efteråt var det omöjligt att inte reflektera: Går en artist som Tupac ens att förstå om man inte tar med slaveriet i analysen? Jag tänkte på den episka resan från slaveriets kedjor till rapparnas feta guldkedjor idag. Hur soulsångaren Isaac Hayes på 70-talet laddade de symboliska kedjorna med helt ny mening, när handraperade sig själv i guldkedjor. Så tänkte jag på hur swag har varit viktigt för många afroamerikanska män sedan slaveriets avskaffande. Kanske för att det är ett så tydligt statement att man är en fri man? Som för Django i filmen. Jag tänkte på en jävla massa, helt enkelt, och mycket var tack vare de smarta låtvalen.

Hade Spike Lee ändå bestämt sig för att se filmen hade han väl fått stänga av redan under introt. Redan då dundrar nämligen themesongen ”Django” från 1966 års spaghettivästern med samma namn, av Sergio Curbucci. Även senare i filmen spelas massa italiensk västernmusik, bland annat flera stycken av Ennio Morricone (som senare gjorde musiken till ”The Hateful Eight”). Det är mycket stämningsskapande. Jag älskar det!