Plötsligt är jag mitt i en actionfilm. Jag sitter i passagerarsätet på en van som flyr i hög fart längs en motorväg. Föraren kastar till mig en uzi, handskfacket är fyllt med ammunition. Vi är jagade av busar, och det är upp till mig att skjuta ner dem innan de hunnit ikapp oss på sina motorcyklar. Glasrutor krossas, kulorna far åt alla håll och jag känner hur pulsen ökar och svetten lackar på riktigt.
Att dra på sig det futuristiska headsetet märkt Sony är att fly in i en annan värld. Och det på ett sätt som få biografer kan konkurrera med.
Med hörlurar på finns det inget som kan bryta förtrollningen, allt jag ser och hör är en artificiell miljö som skapats av designers, men mer omslutande än något spel jag provat. Jag kan titta vart jag än vill och interagera med det mesta. När jag ser ner på mina händer håller de i vapen, en ficklampa eller vad jag nu behöver för mitt nästa uppdrag.
Är det du, Jason Statham?
Under en helkväll där utvalda journalister fick leka loss med Playstation VR tog jag också chansen att prova "Battlezone" (köra pansarvagn i ett futuristiskt krig), "Here They Lie" (kuslig mardrömsvandring) och "Until Dawn: Rush of Blood" (first-person-shooter på ett skräckfyllt tivoli) - för övrigt kvällens höjdpunkt.
Gangster-upplevelsen "The London Heist" låter dig kliva rakt in i en Guy Ritchie-regisserad biljakt. Jag kommer att tänka på den lite underskattade sci-fi-rullen "Strange Days" från 1996, där folk blir beroende av att koppla upp sig och uppleva andras minnen. Att känna på adrenalinet under ett rån, till exempel, var en populär ”fix”. År 2016 är vi fortfarande långt från Kathryn Bigelows framtidsvision, men det här är nära nog. Och det är faktiskt rätt coolt!
Men tekniken är ny, och som sådan kommer det barnsjukdomar på köpet. Till exempel är det lite meckigt att för varje spel lära sig kontrollerna på nytt. Att ladda om pistolen eller bara gå åt rätt håll styrs med helt olika knappar beroende på spel.
Ett annat problem uppstår när jag testar "Until Dawn: Rush of Blood" - en spinoff till skräckspelet "Until Dawn" som sätter dig i ett rullande berg-och-dalbanetåg och låter seriemördare och läskiga clowner anfalla från alla håll. Till försvar får jag två kontroller som ser ut som självlysande mikrofoner, och så fort jag tar på mig VR-hjälmen är det två vapen jag håller i händerna. Men den ena handen vill inte riktigt hänga med, utan pekar konstant åt vänster. Troligen blev något fel vid kalibreringen just där och då, men det ger inget bra första intryck.
Felet kvarstår när vi startar om konsolen och det är bara att vänja sig.
Från Sonys kontor till mörka skräcktunnlar är steget inte långt.
Spelen vi får prova skiljer sig mycket i sina uppdrag, men även i grafik och stil. I "Here They Lie" går jag genom en avskalad, sunkig, nästan svartvit "Silent Hill"-miljö där någon eller något verkar dölja sig i skuggorna. "Battlezone" är en mer färggrann strid som kunde ha varit hämtad ur "War Games" eller "Tron". Virtuell verklighet behöver inte vara helt verklighetstroget, det kanske inte ska vara det heller. Det finns gott om kreativt utrymme att skapa snygga, animerade fantasy-världar helt efter vad storyn kräver.
Samtidigt känner jag: var det här allt? När 10-15 minuters-demot på spelen är slut känner jag ingen mersmak direkt.
Det är som att spelutvecklarna ännu inte kommit på hur man drar nytta av VR-tekniken på bästa sätt. De här första spelen känns som en gimmick, inte mer än pilotprojekt, för att ge folk en chans att prova på tekniken. Det är ju rätt coolt att skjuta skurkar eller skräckclowner på det sättet, men spelen har svag story och är egentligen inte så mer utvecklade eller roligare än gamla Tetris. Inte än.
Men den största bristen är grafiken. Allt känns lite pixligt, klumpigt och old school. Som när de tidiga 3D-spelen kom på 90-talet, de var ju ruggigt imponerande då, men det tog inte många år för tekniken att utvecklas i raketfart till dagens ultrasnygga spel i HD.
Om bara några år kommer vi att skratta åt hur Playstation VR såg ut 2016. Och kanske gör du rätt i att vänta med ditt köp tills upplevelsen har blivit både snyggare, smidigare och lite billigare.
Döda eller dö i "Until Dawn: Rush of Blood" som trots sina buggar är ruggigt kul.
Men man kan inte förneka att VR är framtiden och att framtiden äntligen är här. Vi som går igång på Hollywood-fantasier som ”Gräsklipparmannen”, ”Tron” eller ”The Matrix” har väntat alltför länge på att få in virtual reality i våra egna vardagsrum. Playstation VR är en häftig leksak som jag tippar kommer ligga högt på många önskelistor i jul.
Och visst blir man nyfiken på att se vad bästa steg blir. Redan nu görs det kortfilmer och dokumentärer som utspelas i 360 grader runtom tittaren. Snart kan VR bli ett framgångsrikt hjälpmedel för studenter inom alla möjliga fält. Det är potentiellt så mycket mer än bara en extra pryl vid sidan av din spelkonsol.
VR öppnar upp möjligheter som vi ännu inte vet om, och jag är oerhört taggad på vad som kan hända de närmaste åren.
