Det är vid det här laget runt 25 år sedan som jag lärde mig att det första manuset till "Pretty Woman", den romantiska prostitutionskomedin med Julia Roberts och Richard Gere, var mörkare och mer seriöst än slutresultatet.
Jag brukade älska "Pretty Woman" och såg den flera gånger under 90-talet, men sedan dess har jag blivit medveten om dess problematik och blivit allt mer sugen på att se en remake baserad på originalmanuset.
“Anora” är antagligen det närmaste vi kommer en sådan filmatisering.
Richard Gere och Julia Roberts i "Pretty Woman", från 1990.
Kopplingen är varken någon slump eller hemlighet. Sean Baker, manusförfattaren och regissören bakom “Anora”, har varit öppen med sin inspiration.
Historien tar sin avstamp i ett upplägg som liknar “Pretty Woman” väldigt mycket. Ani (fantastisk spelad av Mikey Madison från bland annat "Once Upon a Time in Hollywood" och "Scream 5") är en 23-årig strippa i New York City, som extraknäcker med att sälja sex. I jobbet får hon kontakt med en ung rysk man, Ivan (Mark Eydelshteyn), som i sin tur är son till en skitrik rysk oligark. Från början hyr Ivar Ani för en natt, men erbjuder henne snart en massa dollar för att bara umgås med henne. Problem, äventyr och känslor (kanske) börjar snart att hända.
Historien utvecklas annorlunda jämfört med sin inspirationskälla. Det är inte ren remake eller kopia. Det intressanta här är hur de skiljer sig åt, inte bara i ren handling, utan ton och känsla och karaktärsarbete.
Man skulle lätta kunna anta att en realistisk “Pretty Woman” skulle bli tung och deppig, men “Anora” utmärker sig genom att vara allt annat.
Gänget drar till Vegas!
Prostitution är onekligen ett knepigt ämne och kan, som sagt var, och skildringar kan lätt bli problematiska. Som med “Pretty Woman”. Men “Anora”, å sin sida, lyckas göra någonting annat.
Det är just precis därför som “Anora” förtjänar att dra hem guldgubben när Oscarsjuryn ska välja bästa film. Det här är inte samma gamla tunga tongångar, inte den där typen av svårt drama som juryn brukar gilla.
Tvärtom så tillför “Anora” något nytt. Historiens utveckling är oväntad, speciellt om man är välbekant med genren, och humorn känns aldrig påtvingad eller felaktig. Den passar in. Den är naturlig.
Filmen glorifierar aldrig sexarbetet men den är heller inte dömande. Det är den värld som våra karaktärer lever i, varken mer eller mindre, och ibland leder det till dåliga saker. Ibland leder det till äventyr. Oavsett så respekterar “Anora” sina karaktärer.
Det här är en karaktärsdriven historia, och de vi följer är så mycket mer än bara stereotyper. Det är inte uppenbart från första början men vi inser snart att de är riktiga människor som reagerar naturligt utifrån sina personligheter och de situationer de befinner sig i.
Allt är inte glam och glamour i New York City.
Vilket leder oss fram till slutet, som utan att avslöja för mycket inte är något “Pretty Woman”-slut. Det är dessutom en typ av som som lätt hade kunnat bli konstlat. Inte här. Här växer karaktärerna under filmens gång, de utvecklas, tills en central relation får ett lika oväntat som logiskt slut.
Eller början, om man så vill, beroende på vad som händer när eftertexterna rullar.
“Anora” förtjänar att vinna bästa priset för bästa film eftersom den innehåller en typ av karaktärer och teman som är gamla som gatan, som lätt hade kunnat bli deppig och tråkig, men som lyckas hitta en ny och fräsch vinkel, på det mest naturliga sätt.
Förnyelse. Utveckling. Mänsklighet. Det är sådant som bör belönas.
Här kan du kolla in trailern till mästerverket:
