Lär känna David Lynch: 5 saker som utmärkte surrealismens mästare

David Lynch, detta briljanta unikum till människa och kreatör, har lämnat oss. Världen är en god knasboll fattigare och jag tycker att det känns för jäkla trist att inte längre existera i samma universum som honom. Jag gläds dock åt att det universum som fortfarande är min hemvist, har han i allra högsta grad varit en viktig och inspirerande del av.

 

Vad var det som utmärkte och fortfarande utmärker denna mästare och fantastiska filmskapare? Nedan fem (av många fler) anledningar till att han för alltid kommer ha en given plats i filmhistorien.

 

 

 

Lynchs distinkta och surrealistiska visuella stil kännetecknades av starka kontraster, skarpt ljus, djupa skuggor och en nydanande användning av färg. Stilen bidrog till att skapa den suggestiva stämningen som gör varje film till en upplevelse, som stimulerar varje sinne hos oss.

 

Redan de första bilderna i varje film genomsyras av mystik och löften om ännu mer spänning. Och ännu mer  kommer, både smygande men också plötsligt. Många skräckinjagande bilder och figurer har för alltid etsat sig fast i mitt sinne och än idag har jag svårt för att se taniga medelålders män med långt, stripigt grått hår i ögonen.  

Den olycksbådande atmosfären skrämmer och förför samtidigt och vi kan inte värja oss, utan gapar storögt efter bara ännu mera. Lynch hade fullständig kontroll över fotot som i varje bildruta frammanade en drömlik surrealism, där det vardagliga, vanliga förvandlades till otäckt, medan det hotfulla blev till något vackert. Skarpt bländande ljus var heller inte ovanligt, och i skuggorna bakom skenet finns ännu fler hemligheter som kittlar vårt medvetande ytterligare. 

 

 

 

Lynch var enligt sig själv en vän av logik och han menade att hans filmer egentligen var rätt enkla. Vilket stämmer. Huvudintrigerna var och är, om man i analysen lyckas bläddra sig fram till dem, hyfsat anspråkslösa i sin uppbyggnad. Dock skapade hans drömlika, icke-linjära framställning av en historia - utan npgon egentlig början eller tydligt slut - en känsla av förvirrande mystik. Något som alltjämt öppnar för nya tolkningar.

 

Filmer som "Lost Highway" och "Mulholland Drive" har jag sett så många gånger att mina ögon har bett om skoning. Båda filmerna utspelas i ett loop, på och under det. Saker händer på vardera nivå och ibland möts händelserna för att fortsätta åt något håll.

 

Den illusoriska berättarstrukturen och ofta förekommande dualiteten i dem (en skådespelare är två karaktärer, två skådespelare är samma, två saker händer samtidigt, en händelse utspelas två gånger etcetera) bidrar ännu mer till uppfattningen att berättelserna utspelas i flera parallella universum samtidigt, där en väsande logik måhända kan påträffas, men är i så fall mer än nådigt tystlåten. I en tid när många filmer skriker är Lynch viskningar väldigt uppfriskande.

 

 

 

Lynch rörde sig gärna mellan olika genrer och många av hans filmer är därför svåra att kategorisera. Han lyckades med åren skapa ett helt eget och unikt uttryck av sin filmkonst, som närmat blivit till en genre i sig. I Lynch-genren suddas gränserna mellan verklighet och fantasi hela tiden ut, för att bara stunden senare få sina konturer åter. För ett tag.

 

Många av hans filmer utforskar komplexa och svåra ämnen som trauma, undermedvetna kriser och identitetssökande. Och de gör ofta det med ett mordmysterium eller en kärlekshistoria som bakgrund. Det mänskliga psyket var särskilt intressant för Lynch som gärna dök ner i de mörkaste aspekterna av vår existens och sökte där svar på hur dessa påverkade våra handlingar och relationer.

 

Flera berättelser berör även maktdynamik, och hur manipulation av makten kan påverka människor. I "Twin Peaks" lurar hemligheter under ytan i ett till synes perfekt litet samhälle, som sedan trasas sönder av den korrumperade förruttnelsen bakom fasaden. 

 

Han vävde in ibland provocerande teman i narrativet och lämnade oss inte sällan med fler frågor än svar. Många av hans "konstigaste" filmer kan inte nödvändigtvis vid en första anblick förstås, men de känns desto mer. Känns gör även de ovanligt vanliga filmerna signerade Lynch. Som exempelvis "The Straight Story", ett behjärtansvärt drama om förlåtelse och familj utan så många knepiga turer. 

 

 

 

Huvudpersonerna i David Lynchs filmer är ofta djupa och komplexa, men framstår samtidigt som relaterbara, även när de befinner sig i ett gränsland mellan det verkliga och det surrealistiska. De reagerar på bisarra händelser och situationer på oväntade och ibland irrationella sätt, men lyckas ändå övertyga oss om att det inte finns något annat alternativ.

 

Vissa karaktärer är socialt utstötta outsiders, lite kufiska, som Log Lady i Twin Peaks, vilket bidrar till en känsla av isolering och utanförskap i historien. Sedan finns alltid några som har nästan arketypiska drag, som drivs av intensiva känslor, vare sig det handlar om kärlek, hat eller ångest. Det kan handla om förtryckande fadersfigurer eller förledande femme fatales, vars överdrivna reaktioner leder till dramatiska och ibland våldsamma val, som kan ses som metaforer för mänskliga (Lynchs egna?) erfarenheter. En särdeles minnesvärd överreaktion bjuder Robert Loggia som mr. Eddy i "Mulholland Drive" när någon kör för nära bakom honom, vilket föranleder ett utbrott av magiska proportioner.

 

De här individernas skoningslösa sätt att hantera motgångar speglar dessutom en längtan i oss själva, att mer handfast ta itu med våra egna inre konflikter. Lynch förmåga att också utmana vår självbild, genom att låta oss konfrontera våra egna tillkortakommanden och rädslor när vi betraktar hans karaktärers eskalerande osäkerhet i olika situationer, var en av hans absoluta styrkor. Och jag har svårt att se någon kunna spela på de strängarna i mig igen.

 

En annan sak som utmärkte Lynch filmskapande var hans fallenhet att ladda en plats med känsla eller stämning. Oavsett om det handlade om geografiska lägen, hemma-miljöer eller lokala caféer och nattklubbar, fick han dem att närmast kännas som karaktärer i sig. Exempel på platser som varit särskilt laddade är exempelvis Winkies, club Silencio och det omgivande glamorösa, men mörka Los Angeles i "Mulholland Drive", den idylliska lilla småstaden ”Twin Peaks” eller det ångestframkallande huset/hemmet i ”Lost Highway”.

 

Den visuella symboliken och detaljerna Lynch planterade i vårt blickfång, lockar fortfarande att utforska omgivningarna, där varje skrymsle bidrar till historiens helhet.

 

 

 

Ljudlandskapet i en typisk Lynch-film är närmast hypnotiskt, som skapar en länge kvardröjande känslomässig resonans hos oss åskådare. Vår käre regissör lade alltid stor vikt vid ljudet i hans alster och han var en mästare på melodier av mörker. Lynch hade under sin karriär ett gott samarbete med kompositören Angelo Badalamenti, vilket som resulterade i flera av de mest minnesvärda musikstyckena i filmhistorien. Titelspåret till ”Twin Peaks” får fortfarande 35 år efter att jag först såg serien, håret på mina armar att resa sig.

 

När man ser någon av hans filmer eller serier för att för femtonde gången försöka förstå vad de egentligen handlar om, blir det tydligt att ljudet i allra högsta grad är central för hela upplevelsen. Det leder oss på vägen, tröstar och skrämmer om vartannat. Med det fungerar även som ett suveränt komplement till de visuella bilderna och förstärker effektivt den emotionella effekten av dessa. Vilket i sin tur ger små ledtrådar till en övergripande förförståelse av berättelsernas egentliga innebörd.

 

Så när jag nu för sextonde gången ska se ”Mulholland Drive”, tycker jag mig självsäkert vara åtminstone lite närmare svaret på min initiala fundering, men i min iver märker jag inte ens att andra redan börjat ta form.

 

David Lynch var en legend. Han finns inte längre hos oss, men hans filmer kommer för alltid att vara. De kommer vara en del av filmhistorien, men även vår kollektiva dröm och mardröm. Genom sitt mod och sina galet underbara visioner bröt han mot alla skrivna konventioner och förändrade landskapet för film och TV för alltid. Några fler filmer av honom blir det inte, men hans arv lever kvar och kommer även framöver fortsätta inspirera nya generationer filmskapare och publik.