De 5 konstigaste programmen att se på Quibi

En sak måste man ändå säga om den nyligen lanserade streamingtjänsten Quibi – formatet är unikt! Drama-, lifestyleserier och tävlingar i korta under-tio-minuters-munsbitar som man kan strötitta på i mobilen på pendeltåget eller i matkön.

 

Tajmingen med lanseringen blev kanske inte helt optimal eftersom Coronaviruset för närvarande håller i princip hela mänskligheten fångna i sina hem. Quibi måste nu tävla med traditionellt sofftittande på storskärm och med större utbud än någonsin, då samtliga streamingtjänster upplever en renässans, samt med teater-, opera- och dansproduktioner ur tills nyligen förseglade arkiv.

Hur som helst, sitter man ändå och fibblar med mobilen kan man lika gärna beta av några avsnitt ur tablån. Samtliga serier känns inriktade på en ung och otålig publik, och utbudet är överlag lättsmält. Quibi bjuder på tre månader gratis så man har gott om tid att bli beroende av utbudet, vare sig det är drama, tävlingar eller livsstilsserier man gillar – eller bara skruvade koncept. Vi har plockat fram fem av Qubibis konstigaste program:

 

 

 

”Dishmantled” är ett matlagningsprogram där de tävlande ska försöka återskapa en maträtt och den som gissat rätt vinner pengar. Här finns dock ingen finess eller elegans i matskapandet, utan mer inslag av de galna japanska tävlingsprogrammen som går ut på att förnedra deltagarna genom att få dem att göra korkade saker.

 

För att tävla i ”Dishmantled” måste man ta på sig en hazmatdräkt och få maträtten exploderad över sig. Därefter slickar man i sig så mycket man hinner från armar, ben och skor innan man skickas in i köket för att laga det man (tror att man) smakat.

 

Det får det inte direkt att vattnas i munnen, men programledaren Tituss Burgess och juryn, där Marcus Samuelsson dyker upp i några avsnitt, håller igång energin med underhållande kommentarer. Behållningen är äckelfaktorn och under-bältet-humorn.

 

 

 

Dave Mizzoni och Matt Rogers är värdarna i ”Gayme Show”, programmet där två heterosexuella män tävlar om titeln ”Queen of the Straights”.

 

För att få fram vinnaren hastar de igenom en rad segment (ackompanjerade av sång), som att gissa vilken kändis en bild på en juckande hund ska symbolisera (rätt svar: Matthew McConaughey), eller varför en gammal mugg med sugrör från skräplådan är så symboliskt viktig (rätt svar: det är världens första vodkadrink och har tillhört Tutankhamun och Jesus.)

 

Tempot rusar fram och avslutas med dragshowliknande catwalk i boa och peruk. Jag fattar ingenting men tror inte det är meningen heller. Behållningen här är att se män i drag.

 

 

 

Det här skulle kunna vara vilket inredningsprogram som helst, typ ”Arga snickaren”, där ett hus behöver fixas upp, familjen får åka bort medan tv-teamet dekorerar, och blir jätteglada när de kommer tillbaka och ser hur fint det blivit.

 

Enda skillnaden, förutom mobilformatet som gör det svårt att se alla detaljer, är att här repareras hus där mord skett. Första huset är ett gammalt pensionat där en tant förgiftat sju inneboende och begravt dem i trädgården.

 

De korta avsnitten tillåter inte några fördjupelser, så förutom ett par kommentarer av slaget ”usch, tror ni kropparna nuddat samma staket som vi tar på nu” renoveras det raskt, blir fint, familjen är nöjd, slut. Behållningen är att det går snabbt från fult till fint och man slipper sitta igenom allt filande och snickrande under själva renoveringen, och så, ja, mördartemat förstås.

 

 

 

Nikki Fre$h är Nicole Richies rapmusik/trädgårdsodlaralias, som behandlar ett miljötema och en rapsång per 5-minutersavsnitt.

 

I första avsnittet presenterar hon med hjälp av sin assistent Jared konceptet för producenten/maken Joel Madden och dennes bror Benji. Det ska bli en musikshow för lärare, rabbiner och ”twunks” (de sistnämnda är ”twinks” och ”hunks” kombinerade) och för det behöver hon en miljon dollar. Hon kommer ha lite produkter till försäljning också som förkläden och trädgårdsredskap. Därefter sjunger hon en sång och så är avsnittet slut.

 

I andra avsnittet säljer hon honung ur ett salustånd med biodlarmode och visar upp ett hus hon byggt för sina bin, ”Airbnb”. Huset är en bikupa som liknar ett dockskåp med egen kammare för drottningen och stort rum för barnen. Pappa Lionel Richie kommer förbi, hon sjunger en sång, slut.

 

Den charmigt vimsiga underhållningen lyckas dock hålla uppmärksamheten. Behållningen är lite som att se en rapversion av JP Sears.

 

 

 

Värdarna Keke Palmer och Joel Kim Booster hjälper en person per avsnitt att hitta rätt partner genom att bjuda in 30 singlar från dennes sociala nätverk.

 

I första avsnittet är det en bisexuell kvinna med både män och kvinnor som tävlar om hennes gunst. För att hinna med via uteslutningsmetoden elimineras flertalet genom en enda fråga, som exempelvis om man gillar att ha sex privat eller offentligt, eller om man ska texta på en gång eller vänta till kvällen. Bara de som tycker lika får stanna, så de flesta tävlanden försvinner innan vi knappt hunnit se dem.

 

När det är tre kvar få de ge sina bästa raggarrepliker, två kvar tävlar genom ett dildolopp där den ”snabbaste” vinner, och slutet bjuder på en söt överraskning eftersom de är bekanta. Behållningen här är sexsnack och smaskigheter när alla måste överträffa varandra på kort tid.