De 7 största skillnaderna i “Zack Snyder’s Justice League”

Efter många års väntan och otaliga rykten är regissören Zack Snyders sanna vision av “Justice League” äntligen här. Oavsett om man tycker att det var värt väntan eller inte så kan man i alla fall slå fast att det är omfattande skillnader mellan regissörens nya version och den som släpptes 2017.

 

Här försöker vi bena ut några av de största skillnaderna mellan de två versionerna – och det innebär såklart spoilers för de som inte sett filmen.

 

 

 

En av de allra mest uppenbara skillnaderna är den faktiska speltiden, som i “Zack Snyder’s Justice League” har fördubblats gentemot versionen från 2017. Med sin fyra timmar långa superhjältesaga (i Sverige klockar den dock in på blott 3 timmar och 52 minuter, varför så är fallet kan du läsa om här), uppdelad i sex akter, får Zack Snyder utrymme att expandera sin värld på en sällan skådad skala. Den förlängda speltiden ger inte bara filmen utrymme att andas utan ger även karaktärerna tid att introduceras och fördjupas, samtidigt som DC-världens storskaliga mytologi får tillfälle att ta sin rättmätiga plats. Att Snyder sedan väljer att fylla ut speltiden med skönsjungande isländskor och en Starbucksköande Lois Lane kan diskuteras.

 

 

 

 

En annan av de mest tydliga differenserna är den visuella förändringen. Snyders vision går i en helt ny skepnad med 4:3-format – något som är sällan skådat i superhjältevärlden. En pretentiös framtoning kan vissa tycka, men den nya inramningen känns faktiskt spännande – kanske just för att den bryter mot normen. Mer om varför Snyder valt just detta bildförhållande kan du läsa om här.

 

Flera digitala omputsningar har dessutom skett på sina håll, där flera karaktärer fått en helt ny look. Skurken Steppenwolf har fått en helt ny rustning, som dock får honom att se ut som en levande discokula. Däremot är Supermans svarta kostym, som hintades om redan förra gången, en spännande upphottning med blinkning till serietidningsförlagan.

 

Generellt är allt mycket mörkare, dystrare och utsuget på färg – precis som Zack Snyder vill ha det. Säga vad man vill om filmskaparens visuella stil, men det är åtminstone mer enhetligt i denna version. Dessutom har Snyder kunnat gå ännu hårdare åt med våldet – där blodstänk, avhuggna lemmar och mosade huvuden syns i var och varannan actionscen.

 

 

 

Innan Zack Snyder lämnade produktionen av “Justice League” 2017 skulle den nederländske multiinstrumentalisten Tom Holkenborg, mer känd som Junkie XL, återförenas med Snyder efter deras samarbete under “Batman v Superman: Dawn of Justice”. Men efter Snyders avhopp slopade Warner Brothers även Holkenborg för att istället ta in Danny Elfman. För sin nya version plockade därför Snyder återigen in sin tänkta kompositör vilket gjorde att filmen har ett helt nytt score som är mer i linje med den visuella tonen i filmen. Dessutom har Snyder passat på att slänga in några feta needle drops, däribland två låtar från Nick Cave & The Bad Seeds!

 

 

 

DC-världens svar på Marvels storskurk Thanos nämndes bara i förbifarten i “Justice League” från 2017, men här får han ta betydligt större plats. Hans hantlangare Steppenwolf är fortfarande den som får mest utrymme och skapar oreda på Jorden, men Darkseids tråddragande i bakgrunden skapar inte bara en bättre förståelse för hotbilden utan skänker den även mer tyngd. En av filmens mest episka scener är den tillbakablick där vi får se hur det såg ut förra gången Darkseid försökte invadera vår planet. I 2017-versionen var det Steppenwolf som syntes i det storskaliga slaget, där amazoner, atlanteaner, gudar och gröna lyktor slogs i enad front mot den utomjordiska armén. Men här har Darkseid fått ta sin rättmätiga plats och det är kul att äntligen få se DC-skurken in action.

 

Darkseids, samt hans sidekicks DeSaad och Granny Goodness som syns i några scener från hemplaneten Akropolis, involvering får dock konsekvenser för Steppenwolfs roll, både på gott och ont. Dels får hantlangaren ett mer begripligt narrativ och en tydligare mening i sitt agerande, där han ihärdigt kämpar för upprättelse inför Darkseid. Å andra sidan känns han emellanåt som en plågad mellanchef, som måste ta jobbiga Zoom-möten med företagets huvudboss när fotfolket inte lyckats med sina mål.

 

  

 

Från den omtalade och ofta parodierade Martha-scenen i “Batman v Superman: Dawn of Justice” har Snyder bytt mammamelodramat till pappaproblem. Det som kanske får ta mest plats i “Justice League” är Cyborg, a.k.a. Victor Stone, och hans förhållande till sin pappa Silas Stone, som faktiskt var den som skapade den cybernetiska förstärkningen av sin son med hjälp av en Motherbox. Det minst sagt syrliga förhållandet dem emellan har fått ta mycket mer spelrum i denna version, som är en del av den fördjupning kring Cyborg som Snyder ansåg vara essentiellt. Och Cyborgs expandering är definitivt en av höjdpunkterna i “the Snyder Cut” – framför allt hans relation med sin pappa, som i denna version får ett mycket mer emotionellt klimax.

 

Även Barry Allen har en del problem med sin pappa, Henry Allen, även om det mesta av deras interaktion faktiskt var med i Joss Whedons version av “Justice League”. Men precis som med Cyborg får även The Flash mer spelrum i Snyders version, vilket gör att scenerna med hans pappa landar mycket bättre. Tyvärr får vi dock sörja att fantastiska Billy Crudup inte kommer att återvända för The Flash egna solofilm.

 

Ingen av dem kan dock mäta sig med Superman, som har två fallna fadersfigurer – Jor-El och Jonathan Kent – vars vägledande röster vi får höra i en vital scen i filmen.

 

 

 

Det kanske allra bästa med Snyders nya version är inte något som har lagts till, utan något som faktiskt tagits bort. Jag syftar såklart på den ljusare och mer humoristiska ton som Warner Brothers och Joss Whedon forcerade in i 2017-versionen. Borta är den konstlade komedin som bland annat innefattade ett tröttsamt tuttskämt mellan The Flash och Wonder Woman, samt den horribla digitala mustaschborttagningen av Henry Cavill som var ett rent hån mot hans good looks. Här kör Snyder fullt ös på sin mörkare ton, och även om det finns tillfällen av lättsamhet, så är den åtminstone mer i linje med Snyders övergripande stämning.

 

Däremot har vi, på tal om påtvingade skämt, en inblandning av en viss skojare som flitigt omdebatterades innan filmens release. Jared Letos återkomst som Jokern teasades hårt i det sista sjoket av marknadsföringen, men i slutändan var det enda vi fick en kort cameo i en drömsekvens i filmens allra sista del. En scen som tyvärr hör till filmens allra svagaste.

 

 

 

En av de viktigaste aspekterna som får hela filmen att landa bättre är omstruktureringen av den tredje akten. På det stora hela är strukturen densamma – Batman, Wonder Woman, Aquaman, Cyborg och The Flash ska försöka stoppa Steppenwolf från att förena sina Motherboxar och på så sätt hindra Darkseid från att attackera Jorden. Sättet de gör det på har dock några vitala förändringar. Inte bara är actionsekvenserna längre och blodigare, där Parademoner slaktas till höger och vänster och Wonder Woman avslutningsvis hugger av Steppenwolfs huvud. Borta är dessutom den oerhört besynnerliga sidostoryn med den ryska familjen och alla andra civila som behövde räddas i 2017-versionen.

 

Den mest uppseendeväckande förändringen är dock The Flash som här tvingas använda sin superspeed för att springa fortare än ljusets hastighet för att ta sig tillbaka i tiden för att rädda dagen. Något som inte alls var med i originalfilmen, men som hintats om redan i “Dawn of Justice”.

 

 

Såklart finns det fler beståndsdelar som skiljer de två filmerna åt – Martian Manhunter, Steppenwolfs spider-bot och Zack Snyders cameo för att nämna några. Men här är i alla fall en överblick över de största förändringarna.