Fyra stora frågor som kvarstår efter omvälvande "Blade Runner 2049"

Denis Villenueve, den briljanta filmskaparen bakom "Arrival", "Prisoners" och "Sicario", har åstadkommit det omöjliga, det absolut ofattbara. Allt började när han för ett antal år sedan antog den respektingivande utmaningen att på ett tillfredställande sätt förvalta fortsättningen på den berättelse som Ridley Scott med "Blade Runner" så mästerligt påbörjade på 80-talet. Förproduktionen passerade, produktionen passerade, postproduktionen passerade och nu är vi här, på andra sidan.

 

Villeneuve har inte bara lyckats med den monumentala uppgiften, han har överträffat precis alla förväntningar. Tillsammans med manusförfattarna Hampton Fancher och Michael Green, fotografen Roger Deakins, kompositörerna Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch samt en sylvass cast med Ryan Gosling i spetsen har han gett liv till en film som skulle kunna gå en rysare till match mot sin föregångare. Den är minst lika tematiskt komplex och intelligent, både hyllar och breddar på samma gång och är visuellt fulländad. En förkrossande välgjord uppföljare, kort sagt.

 

Hemlighetsmakeriet kring filmen har som bekant varit väldigt gediget och trots fyra trailers och en maffig pressturné lyckades Villeneuve och company hålla de stora avslöjandena borta från den breda massan fram tills premiären, imponerande nog. Men nu när filmen rullar på biograferna världen över har det blivit hög tid att peta i detaljerna och dyka på djupet kring karaktärerna och berättandet. Nedan har jag därför sammanfattat mina spridda och flyktiga tankar kring fyra frågor som jag har funderat mycket över sedan eftertexterna rullade. 

 

 

 

 

Detta är en fråga som många tampas med efter insikten om att det faktiskt är en rimlig fråga över huvud taget, nu när uppföljaren visade sig hålla så obegripligt hög klass. Jag håller med om det, att det är en fråga som faktiskt inte har ett glasklart svar, men tycker personligen att det fortfarande är på tok för tidigt för att besvara den på ett vettigt sätt. För det första känns det som att jag skulle behöva se "Blade Runner 2049" minst en gång till för att få grepp om allt, men sen bör det även tas i beaktning att "Blade Runner" är en film som fortfarande håller och är fortsatt relevant efter att ha utstått tidens erosion i 35 år. Kan uppföljaren lyckas med det? Omöjligt att säga, men kanske. 

 

Just nu i ögonblicket när jag skriver de här orden så känns det onekligen som en väldigt jämn fight. Det som gör det hela till en svår frågeställning är att det är två väldigt olika filmer, trots den naturliga och sublima tematiska röda tråden som löper genom båda. Ridley Scotts film är en klaustrofobisk noir-thriller som helt och hållet utspelar sig på Los Angeles regniga, överbefolkade, dekadenta och skitiga bakgator. Bara några få gånger lämnar vi det neondränkta mörkret som präglar estetiken i filmen och vi får ingen känsla för vad som ligger bortom stadsgränsen, vi är instängda i ett dystopiskt fängelse där vi tampas med frågor kring vad som gör en människa till en människa och en själ till en själ. 

 

Denis Villeneuve, Hampton Fancher och Michael Green fortsätter på det Philip K. Dick-spåret i uppföljaren, men adderar en pusselbit som förändrar allt; fertilitet hos replikanter. Gränsen mellan människa och replikant blir då genast mer suddig och frågeställningen får ytterligare lager av komplexitet. Det är en så mästerlig men ändå helt självklar expansion av tematiken att jag häpnade över briljansen i enkelheten. Fancher, som i princip har varit helt försvunnen från filmvärlden sedan "Blade Runner", kommer med andra ord tillbaka till sin hemmaplan med sån oerhört kraft och skönhet att det gör mig emotionell bara att tänka på det. 

 

Ser man till det visuella så går Villeneuve en helt annan väg än Scott. "2049" öppnar upp världen rejält och tar oss till platser som San Diego och Las Vegas, platser som estetiskt är starka konstraster mot det Los Angeles som Ridley Scott presenterade. Det är ljusare, öppnare, mer kliniskt. Med tanke på att Roger Deakins, en av världens främsta filmfotografer, här gör sin kanske vackraste insats hittills i karriären och får leka med det senaste inom digital teknik och visuella effekter är det bara att konstatera; estetiskt och tekniskt har vi en solklar vinnare. Men den stora och mer avgörande frågan blir som nämnt om det narrativa kommer hålla över tid. Den som lever får se. 

 

 

 

När Ridley Scott i sin director's cut och sedan även final cut la in den beryktade enhörningssekvensen i "Blade Runner" tyckte många, inklusive mig själv, att den här frågan fick ett nästintill helgjutet svar. Med tanke på att Gaff (Edward James Olmos) vet vad Deckards drömmar innehåller måste han vara en replikant, det finns ingen annan tillfredsställande förklaring på det. Dessutom finns det andra ledtrådar utspridda i filmen; de lysande ögonen, Deckards "familjefoton", "you've done a mans job, sir" och liknande. 

 

Men är det verkligen så hugget i sten? Frågar man Ridley Scott så är det det, men bland andra Hampton Fancher och Harrison Ford står på helt motsatt sida och menar att Deckard är en människa. Denis Villeneuve tycks stå någonstans i mitten av de två lägren, då han menar att det är just frågan som driver "Blade Runner", att den ligger till grund för så mycket av det tematiska djupet och intelligensen i berättandet. Tvivlet som stundtals dyker upp hos Deckard när han ifrågasätter sin egen mänsklighet och sitt eget medvetande är något som smittar av sig lite på publiken och skapar en viss osäkerhet och spänning. 

 

På den linjen tycks Villeneuve, Fancher och Green ha fortsatt också, för trots ytterligare 163 minuter narrativ har vi fortfarande inte fått ett definitivt svar på frågan. Även i "2049" läggs det ut nya ledtrådar och hintar längs vägen, men likt tidigare spår kan de tolkas åt båda hållen. Vi får exempelvis aldrig veta om Rachaels fortplantningssystem kräver "befruktning" specifikt från en replikant, eller om det fungerar precis lika bra med en människa. I scenen med Deckard och Niander Wallace (Jared Leto) lägger Wallace fram en teori om att Deckard skapades av Tyrell och att kärleken mellan honom och Rachael bara är ett resultat av programmering, men även där är det bara en teori. Vet Wallace något, eller är det bara någon form av emotionell tortyr? Båda alternativen är rimliga. 

 

För mig lutar det med de ovan nämnda nya pusselbitarna fortfarande mest åt att Deckard är replikant, men tack vare Villeneuve och skildringen av den äldre Deckard har jag börjat lägga mindre vikt vid själva frågan och istället börjat närma mig någon sorts acceptans kring att det kanske är bättre att den får förbli obesvarad. Oavsett om Deckard är replikant eller inte så är poängen med de här berättelserna att det inte spelar någon roll, eller åtminstone att det inte borde spela någon roll. 

 

 

 

Att "Blade Runner 2049" skulle visa sig vara en sorts spirituell uppföljare till Spike Jonzes "Her" var jag inte alls beredd på, men så blev det. Ana de Armas karaktär i filmen, Joi, är nämligen ett hologram som är utvecklat för att vara den perfekta partnern, likt operativsystemet Samantha i "Her". Det intressanta med "2049" är att båda parterna i förhållandet är olika typer av artificiell intelligens, vilket gör frågan kring kärlekens eventuella äkthet ännu mer snårig. 

 

Även om det ibland uppstår situationer som bryter illusionen för Joe (Ryan Gosling), som när han får ett telefonsamtal och hologrammet "pausar" eller när kärleken ska yttras fysiskt på olika sätt, så verkar relationen vara äkta för både honom och Joi. De verkar uppriktigt kära i varandra och bryr sig om varandra djupt, vilket förstärker den hjärtskärande scenen där iskalla Luv (Sylvia Hoeks) stampar livet ur Joi efter att hon har fått fram ett sista "jag älskar dig". Om inte innan så är det tydligt att kärleken nådde äkthet där, när Joe inser att han är på väg att förlora sin partner. Det finns även en scen där Joe avböjer en uppenbar sexuell invit från Joshi (Robin Wright), kanske på grund av någon sorts känsla för trohet gentemot Joi? 

 

Så att kärleken är äkta för Joe tycker jag är bortom alla tvivel, men för Joi då? Hela filmen igenom har man det faktum att hon är en produkt skapad av Wallace, filmens antagonist, i bakhuvudet. Wallace är bevisligen ett geni av Elon Musk-kaliber, så hur ska man kunna vara säker på var gränsen mellan den briljanta programmeringen och den hypotetiska artificiella intelligensen går? Vad hade hon med sig redan från början och vad är ett resultat av självgående utveckling och lärande? Riskerar hon verkligen sin existens för kärlekens skull eller är det bara några rader kod som verkställs? Precis som i första "Blade Runner" där relationen mellan Deckard och Rachael väckte liknande frågor har vi inga tydliga svar, utan det handlar snarare om publikens personliga inställning.

 

För mig känns det mycket mer tillfredsställande att ställa mig på den optimistiska sidan här och acceptera att kärlek mellan två typer av artificiell intelligens kan växa fram. För egentligen, om inte kärleken mellan Joe och Joi är äkta, vad är det då som säger att mänsklig kärlek är äkta? Taget till sin absoluta spets skulle man kunna säga att även vår kärlek är "programmerad" av naturen och inte mer än kemiska impulser i hjärnan som får oss att tänka på vissa specifika sätt. Kan vi verkligen vara helt säkra på att det inte går att återskapa rent teknologiskt? 

 

 

 

I en era präglad av franchise-tänk och skenande kommersialism i Hollywood är det naturligt att börja fundera kring om Sony och Warner Brothers spelar kortsiktigt eller långsiktigt här. Är "2049" tänkt som en enskild "one off" eller starten på en hel serie nya filmer i "Blade Runner"-världen? Eftersom ingen tycks ha gått ut med den informationen officiellt så kan vi bara spekulera, och den större frågan är vare sig vi vill ha en uppföljare eller inte. Det fina med "Blade Runner 2049" är att den slutar på så sätt att den kan stå på helt egna ben, samtidigt som det finns gott om trådar att bygga vidare på om en uppföljare skulle bli aktuell.

 

Joes död ger en definitiv känsla av avslut, men alla andra narrativa trådar är någorlunda lösa. Antingen lämnas de till vår egen fantasi, eller så berättas det vidare kring dem i en framtida film. Om så blir fallet känns det som att det instabila läget mellan människor och replikanter, samt Ana Stellines (Carla Juri) nyckelroll i den dynamiken, kommer stå i centrum. Stelline, Deckards dotter, är nämligen en bomb som bara väntar på att brisera, och en bomb som skulle kunna användas som vapen riktat mot båda håll. I Wallaces händer kan hon vara nyckeln till att återskapa Tyrells fertila replikanter och ge honom den armé han vill skapa, medan hon i motståndsrörelsens händer kan bli nyckeln till att mobilisera revolutionsbenägna replikanter som behöver någon form av syfte.

 

Om man vill kan man nöja sig med att det finns en möjlighet att Deckard förblir förmodad död och får ett liv med sin dotter långt borta från både Wallace och motståndsrörelsen, men för mig känns det lite väl snyggt ihopknutet och jag tolkade slutet som långt mycket mer bitterljuvt än så. Enögda Freysa (Hiam Abbass) har helt rätt i att Stelline hade varit mycket säkrare om Deckard togs ur ekvationen helt, men Joe väljer att låta honom leva och ta den risken. Det faktum att Wallace passionerat försöker överträffa Tyrell och fortfarande ligger ett massivt steg bakom gör honom också totalt livsfarlig, för han känns inte som en karaktär som nöjer sig med en andraplats i första taget.

 

Hur som helst, i skrivande stund föredrar jag att reflektera över de här trådarna i mitt huvud snarare än att se det skildrat på vita duken i en uppföljare. Att "2049" blev så mästerlig som den blev känns som ett smärre mirakel och sannolikheten för att Villeneuve är sugen på att återvända för en uppföljare är minimal, så jag ser faktiskt hellre att det här förblir slutet på berättelsen. Vad jag tycker i frågan är dock helt irrelevant, men nu när filmen presterar riktigt dåligt ekonomiskt finns det en reell chans att Warner Brothers och Sony låter besten sova. En mycket positiv sidoeffekt av de dåliga biosiffrorna, som i sig är helt bedrövligt tråkiga. Om det är den här typen av intelligenta och finstämda blockbusters vi vill se mer av framöver så måste vi visa det också.