För några veckor sedan kom det efterlängtade beskedet om att en “Vänner”-återförening är på väg i samband med lanseringen av HBO Max i maj månad. Det har gått hela 26 år sedan starten och nu dryga 16 år sedan avslutet. Skådespelarna har gått olika vägar med mer eller mindre lyckade karriärer, men ingen av dem, inte ens Jennifer Aniston, har nog helt och hållet kommit tillbaka till den topp som serien tog henne till.
Själv har jag varit ett inbitet fan sedan barnsben, men har med åren kommit underfund med det sorgliga faktum att serien som jag älskat så mycket under min uppväxt inte är helt problemfri. Liksom alla vänskaper finns ett bäst före-datum och jag är rädd för att vårt har kommit nu. Här kommer därför en beskrivning av saker som inte åldrats väl i “Vänner”.
Monica i en fat suit är inget skämt
Första saken som kanske skaver mest när jag kollar om den kultförklarade serien är den ständigt återkommande fatshamingen av Monica. Faktumet att Monica varit större under sin uppväxt skämtas genomgående om. Det når sin absoluta idioti när en slutscen endast är på när “Fat Monica”, alltså Monica i en fat suit, står och dansar samtidigt som publiken gapskrattar.
Det sorgligaste är att karaktären framkommer som lycklig i majoriteten av alla fall. Det är bara alla andras uppfattning och beteende mot henne som gör det möjligt för en komisk situation. Till och med hennes egna familj gör narr av henne. I en tid då ätstörningar och bulimi tillhör vardagen för så många, fullkomligt lider jag när jag ser vissa scener. Även om det finns folk idag som fortfarande tycker det är “kul”, så kvarstår ändå problematiken i att en av världens mest sedda serier någonsin skrivit så många avsnitt om något så osmakligt och ansvarslöst.
Bor det bara vita i New York?
Nästa sak som är omöjlig att inte lägga märke till när man kollar om denna serie som utspelar sig på Manhattan i New York är avsaknaden av icke-vita karaktärer. På en av de mest multikulturella platserna i världen borde verkligen fler av karaktärerna under tio säsongers tid varit icke-vita. Det finns ingen bakomliggande representations-agenda här utan det är helt enkelt ologiskt att det inte fanns fler. En av få mörkhyade karaktärer i serien, Charlie, spelad av skådespelerskan Aisha Tyler har själv förklarat att det var en “orealistisk representation av hur den verkliga världen ser ut”.
På liknande tema är det också problematiskt hur de skildrar den italienska karaktären Paolo som Rachel dejtar till och från inledningsvis av serien. Skådespelaren Cosimo Fusco har själv sagt att han inte tyckte om hur framställningen av honom som representation av italienska män gick till. Jag pratar då speciellt om scenen där hans karaktär börjar smeka Phoebes lår och sexuellt trakasserar henne.
How you doin'? Not great.
Vilket leder mig in på nästa ämne, nämligen sexism. I till exempel Paolo-händelsen fokuseras allt på hur Rachel ska ta emot beskedet och frågan om huruvida Phoebe ska berätta det för henne eller inte. Inte en sekund läggs på vad som hänt Phoebe och hur hon handskas med det invändigt. Istället handlar avsnittet om faktumet att Rachel förlorar sin pojkvän. Jag förstår att en sitcom inte är gjord för att hantera alla svåra och känsliga ämnen, men väljer man att ta upp det på ett sådant grafiskt vis är det ens skyldighet att beröra hela frågan.
Sexismen slutar dock inte här utan är genomgående under alla säsonger. Kanske främst genom playern Joey och mot kvinnor, men även åt motsatt håll. Avsnitten med den manliga nannyn, manliga sjuksköterskan eller den manliga personliga assistenten är skrattretande och av helt fel anledningar. När man ser hur en av dåtidens mest “woke” tv-serie framställer könsskillnader blir man inte förvånad över varför samhället har sett ut och ser ut som det gör.
Ross Gellers Ph.D står för Pretty huge Douchebag
Det finns flera saker till som gnager i mig när jag småsjunger orden till The Rembrandts “I’ll be there for you” efter varje avsnitt. De kanske mest återkommande sakerna sammanfattas dock ganska väl i karaktären Ross. Han är verkligen, utan “skratt-spåret” i bakgrunden, en oroväckande person som i ett annat sammanhang hade kunnat medverka i en skräckfilm. Allt från hans hantering av ilska, hans konstanta avundsjuka och hans homofobi till hans dejtande med en student, hans skilsmässa-lögn mot Rachel och hans försummande av hans barn får mig att sakna all förståelse för varför vi ska känna för honom.
Då har jag inte heller nämnt det värsta. Han är århundradets vänsterprasslare och han lyckas övertala alla om att han inte är det. Han gör det först mot Julie för Rachel, sen mot Rachel för Chloe för att till slut runda av och göra det mot Bonnie för Rachel igen. Jag var blind för mycket av detta när jag var yngre, men idag är han garanterat min minst omtyckta karaktär från serien.
Med allt detta sagt måste jag ändå understryka att jag fortfarande tycker att “Vänner” stundtals är helt fantastiskt. När karaktärer som Chandler och Phoebe är som bäst är de så fruktansvärt roliga. Mycket tack vare skådespelarna Matthew Perry och Lisa Kudrow som genom ansiktsuttryck och perfekt komisk timing skapar några av seriens mest minnesvärda scener. Det är alltså inte helt obefogat att serien ligger på plats 42 av IMDB’s bäst rankade serier genom tiderna.
Det ska också tilläggas att de flesta serier och filmer från den här tiden går alla i samma spår med liknande problem. Dock räcker det oftast inte som ursäkt och jag kan tyvärr sällan kolla igenom ett avsnitt längre utan att ofrivilligt börja reflektera över vad jag ser. De sex vännerna har alltså inte åldrats så väl som jag kanske hoppats och ett gammalt inbitet fan som jag blir då endast måttligt taggad på återföreningen i maj.
Vad tycker du? Håller du med? Kommer du vara där för “Vänner” (som de varit där för dig också)? Kommentera gärna nedan!
