Det är inte synd om Scarlett Johansson

Mångfald är ett ord som är extra känsligt nu men jag ska försöka hålla det inom filmens värld. Det är knappast någon nyhet att det alltid funnits en ständig kamp, speciellt på senare år, för bättre inkludering och representation på vita duken. Fler och bättre roller för kvinnor, icke-vita och hbtq-personer. Med bebissteg sker en positiv förändring och utveckling.

Speciellt hbtq-världen har fått större spridning inom film och TV. Men är karaktärernas representation nog eller bör rollfigurerna speglas av skådespelarna själva? Det råder klart delade meningar. Redan vid homo- och bisexuella rollfigurer finns det ett missnöje kring att heterosexuella skådespelare ständigt får rollerna. När det kommer till transroller är debatten knappast lugnare.

Den senaste kontroversen inom ämnet berör filmen ”Rub and Tug” som handlar om den riktiga transmannen Dante ”Tex” Gill. Scarlett Johansson fick rollen och hbtq-communityt var inte sena att kritisera. Uppståndelsen fick så småningom Hollywood-stjärnan att hoppa av till kritikernas glädje men försvararnas irritation. Så vad är egentligen problemet?

 

 

Det främsta är att många anser att en transperson bör spelas av en transperson. En skådespelare är ju dock fortfarande en skådespelare och genom åren har vi sett flertal begåvade cis-skådespelare (cis = person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen) agera transpersoner. Alla från Jared Leto i ”Dallas Buyer’s Club” till Eddie Redmayne i ”The Danish Girl”. En roll är ju trots allt en roll och kanske bör man inte begränsa utbudet.

Däremot finns kritiken mot att en cis-person som spelar trans cementerar fördomarna om att vara trans bara är på låtsas. Att det exempelvis räcker med smink och peruk för en man att bli kvinna. Föreställningen om att man bör kunna se att en transperson är trans. Flera transskådespelare har vittnat om att de inte sett ”trans nog ut” i producenters och rollsättares ögon. Det har varit standarden ända sedan transskådespelerskan Elizabeth Coffey Williams nekades rollen som Al Pacinos flickvän i ”En satans eftermiddag”. Anledningen? Hon såg för ”kvinnlig ut”. Rollen gick istället till cis-mannen Chris Sarandon som liksom Leto och Redmayne Oscarnominerades.

Sedan finns det kanske ännu starkare argumentet att ge transskådespelare en chans i filmvärlden. Även om vissa börjat synas i biroller i främst TV, där Laverne Cox i ”Orange is the New Black” är bland de kändaste, så lär det dröja innan de accepteras till att spela cis-roller som exempelvis Black Widow. Om cis-skådespelare tar transrollerna, vad finns då kvar för transskådespelarna? De lär knappast dyka upp i en romcom från Hollywood i första taget.

 

 

Det finns en snårig Moment 22-problematik kring dilemmat här där det positiva med Johanssons närvaro är att filmen praktiskt taget får grönt ljus att bli gjord - och sedd. Hon är trots allt ett affischnamn som kan dra både distributörer och publik till en film vars tema tyvärr inte är lika kommersiellt gångbart som en superhjälterulle. Nu, utan en stor stjärna i huvudrollen, är filmens framtid oklar.

Men när ska transskådespelarna egentligen få en chans? Om inte nu, när? Hur länge kan vi hitta på bortförklaringar för att behålla dem i skuggan av stora filmstjärnor vars identitet och (i vissa fall) utseende inte sticker i ögonen på de konservativa filmtittarna? Det är inte synd om Scarlett Johansson, hon är en av Hollywoods största och kan välja å vraka bland filmroller. Visst är det ädelt av henne att vilja bidra till att Gills historia blir film. Men man kan också tycka att hon kan bidra på annat sätt - hon har trots allt ett produktionsbolag.

Både i chilenska ”En fantastisk kvinna” och svenska ”Någonting måste gå sönder” spelas huvudrollerna av riktiga transskådespelare, Daniela Vega respektive Saga Becker. Både de och filmerna själva har fått fantastiska mottaganden och vunnit priser världen över (den förstnämnda bland annat Oscar). Det går om man bara vill. Vi ska aldrig begränsa skådespelares utbud men vi måste också släppa fram minoriteter i rampljuset. Det är inte bakåtsträvan utan vägen mot en framtid där alla får ta plats. Både på och utanför film.