Hjälp, jag såg "Dune" i mobilen!

Jag baxade nyligen med stor möda in en gigantisk, underbar, och fantastisk 50-tummare i min lilla lägenhet. Tanken var att den skulle fungera som en sorts antidot mot en lång, mörk och deprimerande vinter. Kan man tillbringa de kommande månaderna framför en sådan här dyrgrip kan man nästan se fram emot vintermys i soffan trots kyla, slask och regn därutanför. 

Samtidigt fick jag uppdraget att se den hypade “Dune”, storfilmen jag tålmodigt väntat på hela hösten inför släppet på HBO Max. Visuella “Dune” skulle vara den perfekta invigningsfilmen på nya TV:n, men filmen var redan recenserad (full pott dessutom, vilket var största anledningen till hypen) och uppdraget bestod av att se den i mobilen. 

 

 

 

Film är bäst på mobilen… har ingen någonsin sagt! Se bara hur snabbt Quibi dök upp bland streamingtjänsterna för att lika snabbt och obemärkt försvinna igen? Visst, det var dålig tajming med pandemin som höll alla hemma men ändå - varför kisa mot en pytteliten bildruta när man kan vänta tills man är hemma i soffan eller har en biobiljett i handen? Åtminstone vad gäller långfilmer, och i synnerhet episka mästerverk med storslaget visuellt filmfoto som “Dune”?

“Regissören Denis Villeneuve väver med van hand samman spektakulära scener med stilla poetiska bilder. Resultatet är en film som inte bara hänför med sin storslagenhet, utan också övertygar i detaljerna.” 

Recensionen utlovar en filmupplevelse utöver det vanliga men orden avslöjar att den måste ha setts på bioduk, eller åtminstone på en rejäl skärm. Hur i attans namn kan något storslaget komma ut ur mobilen, och går det ens att se detaljerna, om man nu ska övertygas?

 

 

 

“Dune” i mobilen varande exakt en minut innan jag inte stod ut längre utan kopplade på TV:n, och därpå följde en njutningsfull halvtimme. Vilken skillnad! Den magnifika scenografin av ett böljande ökenlandskap. Människors borgliknande bebyggelse och futuristiska farkoster. Bruna toner och pastellljus sand. Glimrande ljusklickar mot mörka stenväggar. Närbilder på Timothée Chalamets and Rebecca Fergusons uttrycksfulla ansikten….

Jag var tyvärr tvungen att sluta där, men dagen därpå var jag inte hemma utan hade bara tillgång till min telefon. Och se där, nu kom ju ett exakt sådant här tillfälle med mobilen som enda möjlighet att se klart  “Dune”. Dessutom i ett rum med svag belysning som tog bort massa distraktioner runt omkring, så en högt rankad film som “Dune” borde ju kunna hålla uppmärksamheten även i pytteformat?

Jodå. Ju mer spänningen ökade, desto mer gled uppmärksamheten från det visuella spektaklet som jag nu fick lite svårt att urskilja, till själva plotten. Jag hade glömt läsglasögonen så vissa detaljer gick nog förbi - var de uppradade huvudena smakfullt halshuggna utanför bildrutan, eller bara för suddiga och små för mig att se? Och vad var det för klot som flöt runt i luften? Månar? Farkoster? Eller satt de fast i något? Det gick inte riktigt att urskilja hur allt höll ihop…

 

 

 

Men efter någon timme blev filmtittandet tröttande. Spännande plot eller ej, det blev svårt att fokusera. En snabb undersökning på nätet bekräftade att ihärdigt tittande utan avbrott kan anstränga ögonen och göra dem torra. Tydligen blinkar man inte lika ofta som man ska, eller nåt. 

Men man ska heller inte titta i mörker. Det är för att det blåa ljus som kommer från mobilen då upplevs mer intensivt vilket inte är bra för ögonen. Ljuset har en kortare våglängd som avger mer energi än rött, gult eller grönt ljus. Den extra energin gör en pigg dagtid, men kan skada sömnrytmen om mobilen är det sista man kollar på innan man somnar. Och vem gör inte det?

En molekyl i näthinnan fungerar som en antioxidant för att förhindra ögonceller från att dö. Men det ständiga bombardemanget av blått ljus kan överväldiga processen så att den påskyndar våra chanser att utveckla makuladegeneration. Det är en ålderssjukdom som förstör gula fläcken, den mest centrala delen av ögats näthinna och det stället där man ser riktigt skarpt.  

 

 

Det forskas mycket om detta nu, men långt innan det fanns datorer och mobiltelefoner visste man ju att det inte var bra att titta på TV i mörker. Så allt som sker på den lilla, lilla mobilskärmen måste alltså tävla om uppmärksamheten med de större, upplysta sakerna omkring. Hur kan man mentalt stänga av dem och helt gå upp i filmen?

Jag klarade det i alla fall inte, utan såg sista biten av “Dune” och dess dramatiska slut när jag kom hem på 50-tummaren. För film är bäst på (storskärm eller) bio!