En spinoff måste vara bland det svåraste man kan göra som regissör och manusförfattare. Förutsättningarna för en sådan är att en serie blivit så pass populär att människor vill se mer av dess värld och karaktärer. Givetvis måste man ge publiken vad de förväntar sig av sina gamla favoriter. Annars kan man lika gärna göra en helt ny serie. Samtidigt krävs det någonting nytt och överraskande för att det alls ska kännas relevant. En snarast omöjlig balans att uppnå. Det ska väl till någon som Vince Gilligan för att nå hela vägen fram.
På något vis har han lyckats leverera en oväntat bra spinoff på 2000-talets mest hajpade tillika hyllade serie, ”Breaking Bad”. Något man bör betrakta som en makalös bedrift med tanke på de höga förväntningar som fanns att leva upp till. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad skaparna av ”Better Call Saul” gjort rätt, men jag hoppas innerligen att de lyckas bibehålla samma höga kvalitet i kommande säsonger. Den första var mest ett slags underhållande sammanfattning av det förgångna. Livet före Saul. Framöver kommer det att krävas betydligt mer än så.
Valet av huvudkaraktär var förstås ett genidrag. I synnerhet då denna porträtteras av Bob Odenkirk som på ett mästerligt vis lyckas nyansera sin förhållandevis misslyckade och omoraliska rollkaraktär. Redan i det första avsnittet blev vi nyfikna på hur Jimmy McGill egentligen kom att bli alla förlorares favoritadvokat, Saul Goodman. Därför spelade det ingen roll att vi redan visste hur hans framtid skulle komma att arta sig. Det var vägen dit vi var intresserade av.
Risken är emellertid att vi redan nått vårt mål. Säsongsavslutningen markerade med all tydlighet att startsträckan nu är över. Det blev uppenbart med orden: ”I know what stopped me. And you know what? It’s never stopping me again!” Mycket av den första säsongens nerv låg i det faktum att vi visste så lite om vem Saul varit före lågbudgetreklamerna och Heisenberg. Nu har vi den biten av pusslet. Vad mer kan manusförfattarna bjuda på som vi inte redan känner till? Mike förstås!
Nog för att ”Breaking Bad”-fansens favoritkaraktär, Mike Ehrmantraut, inte tycks ha varit någon mönsterpolis; men steget till att jobba för Gustavo Fring känns ändå stort. I det gripande avsnittet, Five O, fick vi en del svar på vad som driver honom. Trots detta är frågorna fler än någonsin. Mike är plötsligt så mycket mer än sin iskallt mordiska blick. Låt oss därför hoppas att han får rejält med utrymme i kommande säsonger. Om inte annat för den underbart obekväma men komiska dynamiken mellan honom och Jimmy/Saul. Deadpan på hög nivå!
Estetiken är nära nog fulländad. Det liknar någonting Tarantino och Bröderna Coen hade kunnat frambesvärja på den vita duken om de någonsin slog sina påsar ihop. Diners, billig bourbon och skrotfärdiga bilar. Allt det där sunkigt amerikanska som vi älskar att romantisera ryms i Saul Goodmans värld. Och det blir sällan tröttsamt. Tvärtom ser jag fram emot att återvända snart igen.
John Flygare
