Vietnamkriget, alkoholism och ryska spioner – här är de dolda budskapen i dina favoritfilmer

Allegorier, metaforer och dolda budskap i vår populärkultur är lika gammalt som populärkulturen självt och kan återfinnas redan i antikens sagor och berättelser. Många gånger vill upphovsmännen gärna berätta om ett särskilt tema och tar sig då tillfället att göra detta genom att implementera det i någon häftig action- eller science fiction-film. Nedan listar vi en rad filmer  med både äldre klassiker och senare tillskott, som alla har gemensamt att de döljer ett tema eller alternativ historia. (Ni hittar även källartiklar längst ner). Varning för spoilers! 

 

 

 

Medan första Alien var en allegori för våldtäkt och rädslan för att föda barn valde James Cameron ett annat spår. Här handlar det istället om en metafor för Vietnamkriget enligt bland annat The Take. I filmen möter vi de teknologiskt övermäktiga marinkårssoldaterna som är på väg att gå i krig med motståndare som de initialt anser vara undermåliga dem.

 

De upptäcker sedermera att Xenomorpherna har övertag i att de kan sin terräng, är flera till antalet, har en stridsmoral utöver det vanliga och använder sig av gerillatekniker. Det hela leder till slut till att soldaterna får ordentligt på nöten och tvingas dra sig tillbaka. Känns det igen? Till och med designen på marinkårssoldaterna och deras utrustning är väldigt tydligt inspirerad av amerikanernas utrustning och uniformer från 1960-talet. 

 

 

 

 

Stephen King tampades med alkoholmissbruk under 1970-talet. Det är därför kanske inte konstigt att han därefter skrev ”The Shining”, en bok som Stanley Kubrick som känt senare adapterade. Huvudkaraktären Jack Torrence (Jack Nicholson) har en tidigare historik av att ha haft problem med alkoholen – något som bland annat ledde till att hans son Danny (Danny Lloyd) skadades. Parallellen mellan Kings och Torrances missbruk avhandlas bland annat i en artikel i Fangoria.

 

Torrance har hållit sig nykter sedan dess men det är när spökbartendern Lloyd (Joe Turkel) ger honom ett glas whiskey som skiten verkligen träffar fläkten. Jack har redan innan denna scen gått ner sig mer och mer i galenskap, vilket är en metafor för den abstinens han genomgår. Men det är först när han får glaset som allt går utför på allvar. Det är med whiskeyn han blir den alkoholmissbrukande och kränkande pappan i familjen.

 

 

 

 

”The Thing” kan vara en av de bästa skräckfilmerna som gjorts, som behandlar teman kring paranoia och isolation. Vem är rymdvarelsen av de isolerade forskarna på Antarktis? Eller ska vi snarare säga; vem är spionen? Filmen fungerar nämligen som en allegori över kommunistparanoian under Kalla kriget får vi veta bland annat i en artikel i Film Cred. Filmens släpptes 1982 när detta krig var ytterst relevant och framför allt amerikaner tyckte sig se ryska spioner överallt.

 

”The Thing” är visserligen baserad på tidigare verk, både boken ”Who Goes There” och filmen ”The Thing From Another World” från 1951, men John Carpenter valde att uppdatera storyn för att bättre passa in med tiden de levde i. Han ändrade således att monstret var en, av gruppen känd, varelse till att kunna vara vem som helst, likt en rysk spion, och resten är filmhistoria.

 

 

 

 

Att Christopher Nolans mästerverk från 2010 är en enda stor metafor för filmskapande bekräftas bland annat i en artikel i Screen Rant. Tittar vi på de olika karaktärernas roller under den stora stöten mot Robert Fischer (Cillian Murphy) så ser man snabbt att de alla har en roll som skulle passa in i valfri filmproduktion.

 

Saito (Ken Watanabe) är studion som beställt uppdraget och som betalar för allt. Arthur (Joseph Gordon-Levitt) är producenten som ansvarar för research och att få planen i rullning. Ariadne (Elliot Page), som i filmen är arkitekten som designar själva drömmarna, är produktionsdesignern. Eames (Tom Hardy) är i filmen den som gestaltar olika roller i drömmarna, för att lura sina offer, och representerar således skådespelaren. Offret själv, Fischer, som ska få en idé planterad i huvudet, representerar publiken som får upplevelsen. Och slutligen har vi Cobb (Leonardo DiCaprio) som styr och vägleder alla enligt sin vision, likt regissören bakom kameran.

 

 

 

 

Neill Blomkamps fantastiska debutberättelse om utomjordingarna, kallat räkorna, som kommit till jorden och som behandlas som skit av människorna, är en snygg och underhållande sci-fi-action som är proppfylld av satir och en rejäl dos samhällskritik. Filmen är en sydafrikansk produktion som utspelar sig i Johannesburg och den centrala premissen i filmen är att det finns två olika arter som lever i staden. Den ena styr och förtrycker den andra, som saknar rättigheter och tvingas bo i slummen.

 

Känns det igen? Filmen är en inte allt för subtil allegori till Sydafrikas mörka historia kring Apartheid-regimen och den hyllades bland annat just för detta. Kritikerna ansåg att det var ett smart sätt att göra sci-fi- underhållning av ett sådant mörkt men viktigt ämne ur landets historia. Parallellen görs bland annat i artikel i Filmobsessive.com

 

 

 

 

När Paul Verhoeven tog sig an jobbet att regissera ”RoboCop” utforskade han intressanta idéer som vad en människas liv är värt och när dennes rättigheter som människa upphör. Detta i samband med att han ställde sig frågan; kan ett människoliv bli en produkt av ett företag, som i sin tur då äger sagda människoliv i egenskap av deras egendom? Men den kanske tydligaste metaforen för Alex Murphys (Peter Weller) resa var den bibliska berättelsen om Jesu död och uppståndelse enligt bland annat The Guardian.

 

Under scenen där Murphy mördas kan man skymta bilder som påminner om korsfästelsen. Efter att han återuppstått som RoboCop är han frälsaren som utför mirakel för de svaga och oskyldiga i det brottshärjade Detroit. Det kanske mest tydliga tecknet är när RoboCop ”går på vattnet” i en scen på slutet, när han vandrar i en grund pöl på väg att konfrontera skurken Clarence Boddicker (Kurtwood Smith).

 

 

 

 

”X-Men” från 2000 och dess efterföljande franchise bygger som bekant på serietidningarna av samma namn av Stan Lee. När Lee på idéstadiet jobbade på mutanterna som utgjorde titelkaraktärerna hade han ledsnat på att behöva komma på en förklaring till hur hjältarna fick sina krafter. För att göra det lätt för sig bestämde han sig för att karaktärerna bara föds med sina krafter helt enkelt. Men ur denna simpla lösning föddes en djupare och samhällskritisk idé berättar History.com

 

Då mutanterna föddes med krafterna var de annorlunda och var därmed hatade av övriga mänskligheten som kände sig hotade av deras existens. Vips så hade Lee skapat en allegori för minoriteters kamp mot normen och majoritetssamhället oavsett om det rörde sig om ras, religion eller sexuell läggning. När det var dags att göra film av det hela var vinkeln om hatet mot mutanterna och deras kamp som minoritet i ett majoritetssamhälle något som fick stor plats i den första filmen av Bryan Singer (som sedermera blev bannlyst på grund av anklagelser om sexuella övergrepp) och som fortsatte prägla franchisen i kommande filmer.