Det är 34 år sedan ”Willow” levererade den oförglömliga kärlekshistorien mellan wannabe-trollkarlen Willow och queen-to-be-bebisen Elora. Med en skönt otippad hjälteensemble, ett hårdnackat matriarkat och superonda ondingar skapades en unik high-fantasyvärld som fans världen över citerat sedan premiären.
Nu, efter flera år på diskussionsbordet, fortsätter äventyret i tv-serieformat på Disney+, med start idag. Jag har kollat in de tre första avsnitten som bjuder på sköna 80-talsvibes, men också en märklig mix av ”Bridgerton” möter ”Game of Thrones”-känsla, övervägande tonårsfokus, mindre trollskit, och ondingar med enorm hybris.
Vad handlar nya ”Willow” om?
TV-serien tar vid flera år efter att Willow Ufgood med vänner bekämpat den onda drottningen Bavmorda. Hennes dotter Sorsha är nu själv drottning med en egen familj och ett eget kungadöme att värna om. Det blir ett kärt återseende av dem båda tillsammans med en handfull nya coming-of-age-hjältar.
Första avsnitten bjuder på ostigt rysande 80-tals humor, ögonblicklig tonårsförälskelse och föräldratrots. Efter att Sorshas son kidnappats av onda makter bestämmer sig hennes dotter Kit (Ruby Cruz) för att ge sig ut efter förövarna och finna sin tvillingbror. Med på resan följer hennes trolovade, bästa vän och tillika nästa generations skickligaste riddare, en tjuv och en köksa (som bär på sin egen agenda) och så Willow såklart.
Vi får tidigt veta att den mytomspunna Elora har hållits gömd och lever under dold identitet. Detta för att skydda henne undan mörkrets makter upp till vuxen ålder. Elora som enligt profetian är rikets nästa kejsarinna och som sägs erhålla kraften att förgöra mörkret för gott.
Men hur har hennes frånvaro påverkat världen de lever i? Och kan magin väckas till livet igen efter att ha varit förbjuden under nästan två decennier?
Länge leve 80-talet, eller?
TV-serien skiner emellanåt i sköna 80-talstoner. Särskilt de lätt pråliga kostymerna med dess skinndetaljer, de överdrivet pyntade vapnen och David-Bowie-inspirerade frisyrerna.
Vissa scener känns också som direkt hämtade ur originalet eller liknande kultfilmer som ”Bleka dödens minut” med en förhöjd och förtrollande färgintensitet och klassiskt fantasyfilter. Den unika humor som ständigt ifrågasatte hjältarnas och ondingarnas hybris återfinns delvis, men upplevs mer polerad och inte fullt lika organisk som under puffärmarnas storhetstid.
Det är likväl i dessa stunder, då manuset och foto återbringar den unika nerv som filmen lyckades skapa, som den tillfredsställer mitt nostalgiska jag som mest. Fantasy i detta lättsamma format gör sig kanske också som bäst med viss 80-talsglamour.
Men Madmartigan då?
Dessvärre får vi inte se Val Kilmer återvända i rollen som Madmartigan. Detta då han på grund av rehabilitering efter strupcancer inte kunnat närvara i serien. Däremot utlovas Madmartigan fortfarande ha en avgörande roll i berättelsen. Det ryktas även att Christian Slater ska spela en av hans närmsta vänner.
Ett kärt återseende blir det i alla fall med Joanne Whalley (Sorsha), Warwick Davis (Willow) och Kevin Pollak (brownien Rool). Ron Howard som regisserade originalet är numer exekutiv producent och Bob Dolman, manus, har agerat konsult åt skrivteamet.
(Jag har snackat mer om skillnaderna mellan samarbetet med George Lucas och Disney+ med Bob Dolman i en separat intervju som publiceras inom kort.)
Vad hände med trollskiten och varför alla dessa drällande tonåringar?
Efter tre avsnitt syns fortfarande inga troll till, även om trailern tycks utlova dem. Generellt har seriositeten växt, och även om ondingarna rent estetiskt osar Hellraiser-80-tal saknas något av den lättsamhet som identifierade originalet. Den jordnära humorn i filmen balanserar ständigt på gränsen till att råka avmystifiera den fantasivärlden dem befinner sig i (och slår också ibland väl lågt), men samtidigt är det en av aspekterna som bidrar till att den ännu särskiljer sig från den enorma mängd fantasy som producerats sedan dess.
Jag är också otroligt trött på detta tonårsfokus. En stor del till varför originalet stack ut var därför att det snygga paret inte var berättelsens huvudfokus, de gick inte heller i högstadiet. Sammansättningen hjältar känns nu något krystad, som för att locka till en yngre publik. De försöker själva driva med det genom att de äldre i hjälteensemblen kommenterar hur naiva och oerfarna de yngre är. Att de aldrig upplevt några riktiga kriser.
Men det känns mer som en bortförklaring för att fortfarande rikta strålkastarljuset mot dem. Den enda legitima ursäkten för denna ungdomshets skulle vara den möjliga kopplingen till Shadow-trilogin.
Är det värt att fortsätta titta?
Eftersom ”Willow” är en av mina absoluta favoritfilmer, och jag känner att tv-serieskaparna bitvis lyckats med att återskapa den kärleksfulla, humoristiska puls som genomsyrade originalet kommer jag ge den en vidare chans.
Skulle dock tonårsflamset bli alltför påtagligt och ondingarna alltför slentrianmässigt mörka tänker jag inte genomlida hela säsongen i förhoppning om att få en glimt av Madmartigans livsöde. Mest därför att den redan efter tre avsnitt visar tendenser på ett modernt uppstyckat tempo som jag inte tycker är förenligt med denna typ av berättelse som flörtar mer med en folksagostruktur.
Likväl tycker jag att alla fans av filmen ska se ett par avsnitt. Om inget annat för att jämföra. Det blir nämligen väldigt tydligt vad det är som gjorde ”Willow” unik. Och som fortfarande gör den sevärd. För den vilar på något så enkelt som kärleken mellan en pappa och en föräldralös bebis.
TV-serien ”Willow” finns nu att streama på Disney+.
