När Oscarsgalan nu går av stapeln på söndag natt så blir huvudnumret såklart när 2024 års bästa film ska krönas med pompa och ståt. Tio filmer tävlar om äran i vad som ser ut att kunna bli ett jämt race. Episkt långa “The Brutalist”, påvedramat “Conclave” och Bob Dylan-biografin “A Complete Unknown” är bara några av kandidaterna. På förhand kan vi dock gissa oss till en nominerad film som nästan garanterat inte kommer vinna: “Dune: Part Two”.
Till skillnad från många av de andra nominerade är Denis Villeneuves sci-fi-epos inte med i försnacket, trots sina många förtjänster. Det är med andra ord som vanligt med blockbusters i sci-fi/fantasy-genren: trots hög kvalitet och enorm populäritet blir det sällan någon Oscar i de kategorier som allmänheten bryr sig om, med “Sagan om ringen” som undantaget som bekräftar regeln.
Hur jag föreställer mig att Denis Villeneuves segertal på Oscarsgalan hade sett ut.
Det hela är egentligen lite konstigt, för “Dune: Part Two” är definitivt en av förra årets bästa filmer. Ur ett hantverksperspektiv är den klockren, med en rad scener som är såpass visuellt imponerande att man som biobesökare närapå trillade ur stolen. Att inkorporera visuella effekter med praktiska skådespelare och miljöer på ett vis som ser skrämmande verkligt ut kan inte vara lätt (om det var det så skulle minst ett dussin filmer per år sannolikt inte misslyckas med det).
Och det är inte heller så att “Dune: Part Two” bara är en vacker yta utan innehåll. Tvärtom så fångar Villeneuve de teman angående extremism, fanaticism och en övertro på enskilda starka ledare som finns i Frank Herberts källmaterial och låter dem genomsyra såväl karaktärer som berättelse på ett sätt som gör filmen både tänkvärd och gripande. Samtidigt går han inte heller för långt: tittaren skrivs aldrig på näsan.
Paul Atreides resa från desperat ung hämnare till kultledande krigsherre är kärnan i det som gör "Dune: Part Two" till en film värdig Oscarn.
Via karaktärer som vi engagerar oss i gestaltar Villeneuve hur rädsla, ilska och desperation kan leda till att både individer och grupper förlorar sin identitet och sin agens till förmån för extremism som är dömd att spåra ur. När Paul Atreides (spoiler) till slut besegrar filmens skurkar så blir det en bitter seger istället för det sedvanliga firandet, då man som tittare kan se att han offrat både sig själv och fremen-folket för att lyckas.
Det finns ett djup och en tragik i "Dune: Part Two" som går bortom vad många andra filmer lyckas med. I samklang med det briljanta hantverk som filmen är både visuellt och musikaliskt är “Dune - Part Two” ett utmärkt exempel på en sci-fi-rulle som tyvärr inte kommer vinna en Oscar, trots att den verkligen borde.
