”Wolfenstein” har alltid varit ett spel som haft en egendomligt humoristisk ton, ett slags retro-pulpigt anslag som gör spelet jämförbart med till exempel Quentin Tarantinos ”Inglourious Basterds” från 2009. Det må vara hypervåldsamt och inte helt oproblematiskt i sin skildring av ett historiskt och politiskt trauma, men på något sätt kommer ”Wolfenstein” liksom Tarantino undan ansvar. Våldet ska vara roligt, underhållande. Produkterna gör inte anspråk på att vara historiskt ackurata. Tvärtom. ”Wolfenstein: Youngblood” är ju faktiskt en alternativhistorisk skildring som förutsätter att axelmakterna segrade andra världskriget.
I ”Wolfenstein: Youngblood” iklär du dig rollen som en av två systrar, antingen Jess eller Soph, döttrarna till ”Wolfenstein”-veteranen B. J. Blazkowicz, som varit protagonist i tidigare installationer i serien. Till skillnad från tidigare delar är ”Wolfenstein: Youngblood” helt och hållet co-op. Man kan välja att låta ena systern kontrolleras av en AI, men det som gör spelet unikt är just att man kan spela igenom det helt och fullt tillsammans med en vän.
I ”Wolfenstein: Youngblood” iklär du dig rollen som en av två systrar, antingen Jess eller Soph, döttrarna till ”Wolfenstein”-veteranen B. J. Blazkowicz, som varit protagonist i tidigare installationer i serien. Till skillnad från tidigare delar är ”Wolfenstein: Youngblood” helt och hållet co-op. Man kan välja att låta ena systern kontrolleras av en AI, men det som gör spelet unikt är just att man kan spela igenom det helt och fullt tillsammans med en vän.
”Wolfenstein: Youngblood” är lite av en spin-off från den officiella serien, vars föregående delar är ”The New Order” och ”Wolfenstein II: The New Colossus”. Kronologiskt tar den vid två decennier efter ”The New Colossus”. Vi befinner oss alltså mitt i 80-talet, men det är ett 80-tal som istället för Reagans accelererande kapitalism präglas av nationalsocialism och ett aldrig egentligen avslutat världskrig. Men kriget utkämpas nu på gatorna, av motståndare till den förhärskande fascismregimen.
Vi får pröva två banor ur ”Wolfenstein: Youngblood”, och det märks till viss del att det är ett pågående arbete. Den första banan utspelar sig på en zeppelinare som svävar ovanför Paris. När man blickar ut genom fönstret och tittar ner mot staden, är texturerna helt suddiga. Det är knappt möjligt att urskilja enskilda byggnader, allra minst Eifeltornet. ”Jag kan inte minnas att Paris såg ut sådär när jag såg det från en zeppelinare sist”, säger min medspelare genom headsetet. Han iklär sig rollen som Jess. (Eller är det Soph? Det är svårt att skilja dem åt, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de är tvillingar. Men är detta ett tecken på lättja från utvecklarnas sida?)
Vi får pröva två banor ur ”Wolfenstein: Youngblood”, och det märks till viss del att det är ett pågående arbete. Den första banan utspelar sig på en zeppelinare som svävar ovanför Paris. När man blickar ut genom fönstret och tittar ner mot staden, är texturerna helt suddiga. Det är knappt möjligt att urskilja enskilda byggnader, allra minst Eifeltornet. ”Jag kan inte minnas att Paris såg ut sådär när jag såg det från en zeppelinare sist”, säger min medspelare genom headsetet. Han iklär sig rollen som Jess. (Eller är det Soph? Det är svårt att skilja dem åt, vilket inte är särskilt konstigt eftersom de är tvillingar. Men är detta ett tecken på lättja från utvecklarnas sida?)
Min medspelare är en av de danska journalisterna. Det finns en fördom om att svenskar förstår danska och danskar förstår svenska. Det är helt fel. Jag har aldrig förstått danska, och han har i sin tur aldrig lärt sig begripa svenska. Vi tjattrar på engelska, snackar tillräckligt mycket och högt för att dränka bort de ibland rätt pinsamma insticksreplikerna som utväxlas mellan de två systrarna.
Ja, ”Wolfenstein” är inte en serie som någonsin skrutit med att vara allvarstyngd, eller för den delens ens särskilt välskriven. Men ”Youngblood” uppnår helt nya nivåer av… tafflighet? Jag vet inte vad jag ska kalla det, men ibland slår de visserligen humoristiskt taffliga replikerna till att bli olidliga. Ja, dåliga. ”Wolfenstein” vältrar sig gladligen i skräpkultur från det förgångna: allt från ett slags fetischisering av nazism till sådana där billiga science fiction-romaner man kunde plocka ur tidningsställen på snabbköpen. Men ja, även sånt som är gjort med glimten i ögat kan slå över till vad det egentligen är: en visserligen medveten användning av skräp, men också som följd – skräp.
Men co-op-läget känns fräscht och action-elementen är i ärlighetens namn fantastiska. Jag och min medspelare klarar ut demot på en relativt kort tid och sitter efteråt och blänger ner i våra anteckningar. Det måste ju vara ett gott tecken, skriver jag i en anteckning, att jag vill spela mer.
”Wolfenstein: Youngblood” är schemalagt att komma ut den 26 juli till PC, Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch.
Ja, ”Wolfenstein” är inte en serie som någonsin skrutit med att vara allvarstyngd, eller för den delens ens särskilt välskriven. Men ”Youngblood” uppnår helt nya nivåer av… tafflighet? Jag vet inte vad jag ska kalla det, men ibland slår de visserligen humoristiskt taffliga replikerna till att bli olidliga. Ja, dåliga. ”Wolfenstein” vältrar sig gladligen i skräpkultur från det förgångna: allt från ett slags fetischisering av nazism till sådana där billiga science fiction-romaner man kunde plocka ur tidningsställen på snabbköpen. Men ja, även sånt som är gjort med glimten i ögat kan slå över till vad det egentligen är: en visserligen medveten användning av skräp, men också som följd – skräp.
Men co-op-läget känns fräscht och action-elementen är i ärlighetens namn fantastiska. Jag och min medspelare klarar ut demot på en relativt kort tid och sitter efteråt och blänger ner i våra anteckningar. Det måste ju vara ett gott tecken, skriver jag i en anteckning, att jag vill spela mer.
”Wolfenstein: Youngblood” är schemalagt att komma ut den 26 juli till PC, Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch.
