Eftersnack: 15 tankar om det tredje avsnittet av "House of the Dragon"

Ypperligt påkostade “House of the Dragon” går nu in i sin tredje vecka. Serien behöver numera ingen närmare presentation utan jag tror de flesta nu har förstått att det kort och gott är en prequel till “Game of Thrones”, fast med många fler drakar, blondiner, och mycket mer “dracarys”.

 

De interna stridigheterna intensifierades i slutet på föregående avsnitt då kung Viserys proklamerade att han skulle äkta dottern Rhaenyras bästa vän, Alicent Hightower. Ett val som på flera sätt kunde tyckas vara otaktiskt både gentemot vänner och fienden. Det såg dessutom ut att blåsa upp till krig nere vid Stepstones, och kungens bror Daemon var som vanligt en hård nöt att knäcka. Allt var som alltså väntat - det ska ju vara lite kaos när det handlar om “Game of Thrones”-världen.

 

 

 

 

1. Veckans avsnitt heter kort och gott “Second of his name” och syftar på Alicents och Viserys (för oss nyfödda) son. Aegon den andre är döpt efter Aegon the Conqueror, som var den som skapade Järntronen och var den allra första “Lord of the seven kingdoms”. Det är alltså ett rejält kungligt och högtidligt namn att leva upp till.

 

2. Avsnitt ett saknade intro, men i förra veckans avsnitt så var det premiär för “House of the Dragon” alldeles egna introvinjett. Stämningsfyllt att återanvända “Game of Thrones”-musiken tyckte vissa, medan andra önskade sig helt nya toner. Oavsett åsikt så var den nya grafiken med blodforsande tidslinjer intressanta att följa och visuellt slående. Precis som kartan i “Game of Thrones” representerade var folket befann sig, är de olika fållorna med blod just tidslinjer som går från Old Valyria fram till idag. I veckans avsnitt ser vi därmed vår första förändring, där det vid Alicents blodslinje faktiskt fortsätter en ny linje - som kan tänkas vara en linje den nyss nämnda sonen, Aegon.

 

3. Vi slängs därefter rätt in i action och till där den milt sagt obehagliga “Crab feeder” håller till. Tycka vad man vill om Daemon, men han visar sig ju faktiskt vara en “man av action” och ingen som bara halvdant försöker baksätesstyra. Han rider in på sin röda, massiva drake Caraxes och trampar ner en stackars uppspikad man på köpet. Det går inte hela vägen för hans planer, men scenerna är maffiga.

 

4. Vårt första tidshopp! Vi fick inte riktigt veta vad Rhaenyra initialt tyckte om att få sin bästa vän som styvmamma - men det verkar i vilket fall inte riktigt som att isen har lagt sig. Hon håller sig medvetet borta från halv-lillebroderns 2-års dag och med tanke på allt viskande och planerande som sker så tänker jag att det kanske är lika skönt för henne. Vem behöver torftigt småsnack när det finns en personlig speleman att låna (som heter det snällaste namnet i fantasyvärlden - Samwell!)?

 

5. Till skillnad från Joffrey Baratheon vill kung Viserys tydligen ha lugn och ro på sina fester. För honom är familjen allra viktigast även när han står vid randen av både externa såväl interna konflikter. Jag nämnde förra veckan att det känns som att åsikterna går isär om hur bra ledarskap Viserys egentligen för, och det syns även här och där vissa tycker att han är lite väl mjuk och vän. Barnkalas i alla ära, men är det krig så kanske det inte är läge att avfärda med “det kan vänta tre dagar”?

 

 

6. Nix, som förväntat efter förra avsnittet så tog inte Rhaenyra emot nyheten om sin fars val av blivande brud särskilt väl. Jag tänker att det måste vara riktigt märkligt att från en dag till den andra bli tillrättavisad av sin bästa vän som nu helt plötsligt ska agera som någon sorts modersgestalt. Det hade å andra sidan varit kanske ännu mer udda att få en styvmamma som den andra alternativeet Laena, som till och med var yngre än Rhaenyra själv.

 

7. Det tål att sägas igen men Milly Alcock som spelar den unga Rhaenyra är ett fantastiskt välcastat val - hon kan berätta så mycket med sin ansikte, tror att hon knappt ändrar sina drag och uttryck. Det är troligen tanken men för mig påminner hon väldigt mycket om Daenerys, där de både har makten att gå från att se närapå gråtmilda till beslutsamma på bara några få pyttesmå justeringar av ögon och mun. Scenen i vagnen där en riktigt tonårstrotsig dotter kommer fram är briljant, hon andas verkligen känslan 'en småsur tonåring som innerst inne är osäker'.

 

8. Firandet av prins Aegons name day fortsätter, nu med en högtidlig jakt för männen och något mer stillsamt för kvinnor. Här får vi ett riktigt “Let them eat cake”-moment à la Marie Antoinette när Rhaenyra ryter ifrån mot Lady Redwynes skvaller. Damen blir förnärmad av Rhaenyras vassa tunga men det ser ju onekligen ut som att hon och hennes mops mest spenderar dagarna med att äta kakor.

 

9. Vi känner många ur familjen Lannister men nu får vi råka på både Tyland och Jason Lannister. Precis som sina framtida släktingar Cersei och Jaime är de tvillingar, och definitivt olika till sättet. Tyland visas upp som en mer allvarsam riddare medan Jason tycks vara lite av en oseriös skojare som inte väljer sina ord särskilt noggrant. Han brände nog med det där definitivt den lilla chans han hade med få gifta sig med Rhaenyra.

 

10. Jag funderar en del på vad Alicent tycker om det hela. Redan i tidigare avsnitt var det osagt kring hur många som bara var hennes fars idéer, och hur många hon faktiskt var på rent självmant. Då och då under avsnittets gång panorerar kameran på hennes ansikte och insinuerar att hon lyssnar, iakttar och att hon helt enkelt hänger med i det som sker. Att ha ögon och öron på allt och alla kan ju faktiskt visa sig nyttigt längre fram.

 

 

11. Det här med att gifta sig med sina syskon är vardagsmat för Targaryens, men jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det. Om vi tyckte att en ha med en 12-åring i bröllopssnack i föregående avsnitt var udda så tar nog att gifta bort en 2-åring till dess halvsyskon ännu mer bisarrt.

 

12. Om det är något jag tar med mig från “Game of Thrones”-världen är hur farliga vildsvin kan vara. Kung Robert Baratheon blev dödligt skadad av ett och nu råkade nästan Rhaenyra stryka med. Vill skaparna förmedla någon slags parallell för ordet ‘vild’ kan man tro? Jag menar, hela starten på spelet om tronen i “Game of Thrones” kan ju härledas till ett enda vildsvin - är det här ett startskott för att de fula knepen för att få makt kommer att dras fram?

 

13. Viserys, som efter en lång natt måste ha varit rätt bakfull, måste i en rätt otrevlig scen spetsa en hjort. Ja, så här kan det gå när man inte har lika många släkten och familjer att ta kål på, då får man börja döda djur. Viserys lyckas med konststycket - men det sitter hårt inne, och det känns som det här kan vara ett tecken på att det inte kommer att gå så lätt och smidigt framöver heller?

 

14. Kungens hand Otto Hightower har inte blivit en favorit hos mig och han börjar ärligt talat att gå på mina nerver. Han påminner om Tyrion Lannister, som också alltid hade en torr och bestämd åsikt som han alltid på något sätt lyckades förmedla med en nedlåtande ton. I alla lägen vare sig det är på kalas eller till sin höggravida dotter, så ska det tydligen snackas strategier. Det är riktigt tröttsamt och han borde verkligen fundera över sin egen finkänslighet.

 

15. Avsnittets sista scener - sammandrabbningen - är också det i mitt tycke bästa med hela avsnittet. Smarta repliker i all ära men ibland behövs ren och skär bländande vacker action. Jag påminns om varför jag alltid har gillat “Game of Thrones”, de lyckas göra smutsiga, slitna miljöer alldeles makalösa med hjälp av kameravinklar, ljussättningar, och mäktig musik. Det lilla vi får se av krigandet är precis i lagom dos och vi bjuds definitivt på kvalitet över kvantitet.

 

 

 

Sammantaget är avsnitt tre “Second of his name” ytterligare ett bra avsnitt, även om det går lite på tomgång här och var med mycket giftassnack (igen). Vi behandlade ju precis ett helt avsnitt om Viserys omgifte och nu fick vi något liknande med Rhaenyra - vi fattar nu, ni måste gifta er någon gång för “the good of the realm”.

 

Som helhet tycker jag att de återigen har lyckas snyggt med att blanda högintensiv action med lugna och informationstäta samtal. Specialeffekterna går på högvarv utan att kännas onödigt “skrytiga”, utan det finns finess i det som vi ser. Att även använda den vackra klippiga kuststräckan till att filma långa samtal är säkert en teknisk mardröm för produktionsteamet, men för oss tittare blir det helt magiskt att se på.

 

Även Daemons karaktär går från klarhet till klarhet. Hans arroganta ‘playboy’-aura gjorde mig orolig att hans karaktär skulle vara ensidig och därmed platt och trist. Till min glädje har så inte (riktigt så) blivit fallet, utan Daemon visar upp mångsidiga styrkor både i avsnittets inledande och avslutande del. Det gör hans karaktär om än mycket mer intressant, för det har ju hänt att vi har börjat heja på de allra mest irriterande karaktärerna - bara de får en ordentlig karaktärsutveckling att jobba på.