Lite förvånande börjar det hela tvärt och tar vid precis där säsong ett slutade. Inget tidshopp, inga större förändringar. Det har bokstavligen bara gått några timmar sedan finalens dramatiska shootout. Det är nästan så en sätter chipsen i halsen när det hela börjar med en närbild på Savastanoklanens ställföreträdande minipatriark Genny, som kämpar för sitt liv med slangar i varje del av kroppen. Hoppla. Det är dock ingen högoddsare att den gode Gennaro överlever det hela och återkommer i fin form om ett par avsnitt (om inte annat så avslöjar HBO:s banner det).
Men i Gennys frånvaro kliver Don Pietro tillbaka in i handlingen (efter att ha tillbringat större delen av första säsongen bakom galler). Det trodde jag aldrig men för en gångs skulle ser jag fram emot att den gamle klanledaren ska ge igen på sina belackare. Don Pietros härligt mörka och olyckasbådande röst är syditaliensk mumma för öronen. Det dröjer inte länge förrän han har rakat av sig fängelseskägget och återigen är sitt gamla jag igen. Hela vansinnestråden från första säsongen visade sig vara en luring för att han skulle bli förflyttad och på så sätt kunna fly. Smart gubbe det där.
En av seriens absolut starkaste aspekter är hur den leker med tittarens förhållande till huvudpersonerna. Ena stunden framställs Ciro som någon sorts synmpatisk karaktär, i nästa avsnitt är det Genny som får våra sympateri, och så vidare. Dock står det klart att precis alla är kallblodiga svin av rang. Just nu är står det klart att Ciro är den största skitstöveln av dem alla. Han sviker allt och alla i sin väg mot den absoluta makten över Neapels knarkhandel. Och det blir inte bättre i det här avsnittet.
Han börjar sin golgatavandring genom att genomföra ett hänsynslöst rån där han avslutar det hela genom att kallblodigt mörda två oskyldiga säkerhetsvakter. Till och med hans kallhamrade kumpaner tycker det är lite mycket. Men det slutar inte där. Hans fru Debora är trött på att hela tiden se sig om efter Savastanos hämnande mördare och ställer Ciro mot väggen. Det är i de här ögonblicken då serien låter mer oskyldiga människor få ta rampljuset ett tag som det blir som allra mest tragiskt. Sidohistorien om Deboras tvivel på sin man är en av de allra mest hjärtskärande i serien. När man inte trodde att Ciro kunde sjunka lägre går han ut på fin middag med sin fru för att sedan strypa henne på en mörk strand och elda upp hennes kvarlevor. Nu är han bortom all räddning. Och det är svårt att inte vara team Savastano efter det här.
Slutet då? Vi får se hur den svårt skadade Genny till sist öppnar ögonen till dramatisk musik. Få se nu, det här känns igen från en viss annan väldigt populär serie som försökte göra det uppenbara spännande. De misslyckades och så även här. Det gör inte så mycket. “Gomorrah” är tillbaka och Neapels bakgator är lika skitiga, blodiga och underbara som alltid.
