Någon går längst en strand, någon häller upp ett glas h2o, någon kikar ut över havsvidden från den flådiga villans balkong. På under minuten, har vatten haft huvudrollen i alla klipp, det är svårt att inte bli imponerad.
Men så snart jag hade börjat tvivla på signifikansen av dessa scener, plockas det snabbt upp av huvudkaraktären, Madeleine med orden: ”The ocean is powerful, full of life, mystery, who knows what lies there beneath the surface” och jag kan inte undgå att få känslan att det här är en sneaky blinkning till kommande avsnitt.
Vi dyker rätt in våra huvudkaraktärers vardagsliv, Madeleine pratar med Chloe om livet, Jane vägrar att prata om livet med Ziggy, Perry och Celeste fortsätter ha gulliga familjemoments, inte mycket nytt i ”Big Little Lies”-dammen.
Men sakta, sakta verkar det som att vi ska få se vad det är som sker under ytan. Perry och Celeste kör sina söner till skolan, hon tar casual upp att de kanske borde byta par-terapeut och han blir orimligt irriterad över att han inte får följa med sina söner in i klassrummet. På andra sidan skolgården, möts Madeleine och Jane. Ena ska på yoga och andra på arbetsintervju. Å ena sidan kan jag tycka att det är uppfriskande att deras liv inte är mer komplicerade än så, men å andra sidan saknar jag också lite…spänning? De snabba klippen vi fick i säsongstarten, som lät oss börja pussla ihop en helhetsbild, har försvunnit och det känns som att vis drunknar i vardagscener.
Celeste och Madeleine går på yoga, läraren förolämpar Madeleine och medan hon demonstrativt visar upp sina långfingrar, tar Celeste skrattande kort med sin mobil. Att serien har ett öga för detaljer går inte att förneka. Här introduceras vi lite närmre med Madeleines ex Nathan och hans nya fru Bonnie, men mer om dem senare.
Vi byter scenario en inblick i sexåringarnas klassrum, där eleverna blir presenterade för Harry The Hippo, som alla kommer få ta hem, för en sleepover och jag börjar förstå att jag nog tittar på denna serien från fel synvinkel, för jag kan inte komma på en enda anledning som skulle kunna göra den här scenen relevant, för historieberättandet. Är Harry The Hippo förövaren? Det enda vi nu vet är att han tydligen älskar kramar, om man nu kan lita på läraren, det vill säga.
Medan eleverna kramar Harry, åker vi och kollar hur det står till med Perry och Celeste, nu när de kommit hem. Med det konstiga vredesutbrottet Perry bjöd på i förra avsnittet, och den underliggande aggressiviteten vi bevittnade i bilen har vi nu förstått, att det är ett karaktärsdrag. Han lyckas starta ett bråk på inga grunder alls vilket leder till episka bitchslaps och säsongens första sexscen. Alltid något.
Precis när man hinner sakna kommentarerna från polisförhören, dyker de upp, med sina ibland smått parodiska oneliners. ”Perry and Celeste? Honestly I would do either”.
När skoldagen är slut och Madeleine och Jane ska hämta upp barnen från skolan, visar det sig att alla i klassen har fått en inbjudan till Amabellas födelsedagsfest och well, well, well. Vem är den enda som inte blivit bjuden? Den eventuelle strypar-ungen Ziggy. Ett självklart val för en orolig mor, men för Madeleine som rullat upp ärmarna och förberett sig för bråk, har det gått för långt.
Madeleine gnällde en kort stund om situationen till sin Ed, vilket ledde till ett smärre bråk, om att Nathan kanske är hennes the one, när det är han som borde vara det, vilket ledde till att hon tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att gnälla över situationen med Celeste och ett glas rödvin som sällskap istället.
Renata råkade vara i krokarna och passade på att bjuda in de till en välgörenhetsmiddag (kan det vara den DÄR välgörenhetsgalan?) men Madeleine, något salongsberusad, bjuder istället upp till en catfight. Den börjar med en förolämpning skickligt dold i en komplimang och fortsätter med att om Ziggy inte får gå på Amabellas kalas så tänker hon inte låta Chloe gå. Renata tar inte bara illa vid sig, hon lutar sig fram och viskar hotfullt ”Do not fuck with my daughters birthday.” Det är uppenbart att de lever farligt, i Monterey.
Väl hemma fortsätter bråket, som går från att Ed tycker att det är orättvist att Chloe inte får gå på kalaset, till att hon förklarar grundligt varför hon pratar så mycket om Nathan. Och någonstans här känner jag att jag börjar ge upp. Förstår fortfarande inte vad det är som serien vill uppnå?
Celeste slipper fler bråk, då Perry inte är hemma. Hon tittar till sina söner, som undrar om de får sova med henne. ”Igen?” svarar hon. Det får de, men bara om Harry inte snarkar. Harry saknar nu tydligen ett ben. Är det Harry the Hippo som är offret?
Hemma hos Madeleine upptäcker hon att tonårsdottern har p-piller i väskan, vilket direkt leder till en utskällning. De sparar verkligen inte in på dessa, i den här serien. Vem som tog henne till doktorn görs till en väldigt viktig fråga och svaret är (självklart) Bonnie. Och (lika självklart) sätter hon sig i bilen för att skälla ut även henne. Även om jag här är lite trött på gnället och utskällningarna som sker på löpande band, så måste jag också erkänna att Madeleines sådana, alltid är lika vassa.
Madeleine, Jane och Celeste är back at it med sitt fikande, samtidigt träffas Nathan och Ed för att tala ut, men inte heller här händer det något spännande. Ed berättar att han blev mobbad i skolan och då alltid tänkte att det var modigt att vända andra kinden till, men nu när han ser tillbaka på det, hade han hellre slått skiten ur ungen. Nu fantiserar han om det, säger han stirrandes på Nathan. De lever som sagt farligt, i Monterey.
Madeleine råkar få syn på biljetter till Disney On Ice, och redan när kameran zoomar in på dem, kan vi ana vad som kommer ske. På onsdag morgon hade alla blivit inbjudan till Amabellas kalas, på torsdag eftermiddag hade Madeleine ring och bjudit in alla barn, till Disney On Ice. Krigsföring på hög nivå. ”Åh nej, hur ska det här gå?” Tänker vi alla nu, så skälvande, detta mysterium.
Renata suckar när hon får reda på det. För att sedan vråla lite. Jane vrålar också, medan hon blickar ut över havet. Lika snabbt som hon var ute vid havet, finner vi henne dansandes till en obskyr låt (som för att på riktigt cementera in att hon är outsidern i historien) samtidigt får vi se hur Ziggy närmer sig Amabella i deras klassrum. Telefonsignalen avbryter Jane och allt vi hör mellan bruset är ”sexual assault”. Chloe och hennes halvsyster, hade tyckt att det var en bra idé att föra ihop Amabella och Ziggy i en puss, för att de skulle bli sams. Skolan har en policy som ska ”reda ut det” men Renata ska minsann skaffa en advokat. Drama!
Jane gråter på skolgården och vi kan se en figur spionera på dem, jag hinner knappt tänka att det äntligen händer något, som vi får se att det bara var Ziggy. Väl hemma så går Jane och tittar till honom och han berättar att han såg henne gråta på skolgården, och att han hört någon annans mamma kalla honom för ett monster och plötsligt slår det mig, att i öppningscenen föreslog Chloe snabbt i förbifarten, att det kunde finnas monster under vattenytan och om det verkligen var en sneaky blinkning så kan det vara så att Ziggy är…ja, jag ska sansa mig. Än är det för tidigt för spekulationer, men är ju så lätt att sköljas med i tankeströmmarna.
