Eftersnack: Biljakten i ”Quarry” får mig att tappa andan

Efter det superba pilotavsnittet var förväntningarna på fortsättningen av ”Quarry” höga. Tyvärr når det inte riktigt ända fram till mållinjen när en del av magin från pilotavsnittet verkar ha försvunnit. Överlag är det fortfarande en bra serie, särskilt intressant är hur huvudkaraktären Macs mentala hälsa fortsätter att utvecklas åt fel håll på grund av hans upplevelser i kriget.

Polisen har inlett utredningen av förra veckans mord samtidigt som de tvingas undersöka dödsfallet av Jonis kollega tillika hemliga älskare. Joni känner sig tvingad att undanröja alla bevis på att hon varit otrogen och måste dessutom tampas med en allt aggressivare Mac som har tagit till alkoholen för att glömma bort sina bekymmer. Avslutningsvis verkar en okänd man vara lite för nyfiken på Arthurs familj och Mac får ett nytt uppdrag av sin kontrakterare som slutar en aning blodigare än vad som var tänkt från början.

Det var många faktorer som påverkade den suveräna kvaliteten på förra avsnittet. Inte bara att det finns ett välskrivet manus att gå på och att alla skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Där finns även en innovation i själva produktionen, framförallt kameraarbetet som flera gånger har intressanta vinklar och lyckades på ett diskret sätt berätta saker om de inblandade karaktärernas relation till varandra. 

Skådespelarna är fortfarande fantastiska, kanske till och med ännu bättre än i säsongspremiären och manuset är fortfarande välskrivet med felfria dialoger. Problemet är bland annat att, manuset till trots, alldeles för mycket av det som utspelade sig inte verkade tillföra särskilt mycket till upplevelsen. Det kändes lite som att det behövdes en bättre balans mellan att fördjupa karaktärerna och att föra handlingen framåt. Framförallt saknar jag stundtals det där kameraarbetet med dess långa tagningar och experimentella vinklar som skapar en känsla av närvaro.

Vad som däremot fångade min uppmärksamhet är hur snabbt Mac dalar ner i avgrundens djup. Inte bara genom det faktum att Joni kommer hem en kväll och hittar honom försupen på vardagsrumsgolvet, utan också att det inte krävs mycket sprit överhuvudtaget för att han ska få ett raseriutbrott när han är ensam hemma och ta ut sina aggressioner på första bästa föremål som kan fungera som slagpåse. I det här fallet fick sängmadrassen bli offret och den såg ut att tåla mer stryk än vad Macs nerblodade händer gjorde. 

Det finns mycket att utforska i hans problematiskt psykiska hälsotillstånd efter Vietnamkriget och jag hoppas att man tar det tillfället i akt. Hur långt ner i avgrunden kommer han att falla och kommer han ens få möjligheten att klättra upp igen?

Det må ha varit en väldigt kort scen, men biljakten i slutet lyckas ändå imponera stort när Mac jagar en av männen som låg i bakhåll för honom och Buddy. 

Trots att händelserna i jakten inte är särskilt märkvärdiga för blotta ögat, annat än att det inte var överdrivet som det kan bli i större produktioner, finns det en viss realism i jakten som gjorde att jag kunde leva mig in i vad som hände, mycket tack vare att det är filmat i en enda tagning från baksätet där kameran skakar i takt med bilen på den gropiga vägen. Det ackompanjeras inte av någon musik och innehåller inga banbrytande stunts. Det förlitar sig helt och hållet på en realistisk upplevelse. Som stillasittande åskådare sitter jag som på nålar och tappar andan varje gång Mac rammar sin motståndares bil.

Scenen visar återigen prov på det utsökta kameraarbetet som jag hade saknat genom nästan hela avsnittet. Den utmärker sig och blir således också mest minnesvärd.