Vintern närmar sig med stormsteg och det är uppenbart att andra halvan av den här säsongen går mot en ännu mörkare atmosfär än vad serien har gjort tidigare.
"I dreamed that I was old", lyder Aemon Targaryens sista ord, över hundra år gammal. Det kan vara det vackraste någon har sagt på dödsbädden på film. Orden var helt enkelt perfekta och gör en alldeles varm om hjärtat. Han var också den siste respekterade mannen med sunt förnuft på muren, nu när Jon är iväg för att skapa fred med det fria folket. Sam kan inte ensam upprätthålla ordning hos väktarna, vilket syns dels när Alliser Thorne indirekt hotar honom och dels när Gilly blir offer för ett våldtäktsförsök. Även om Sam höll modet uppe så säger det en hel del om att undsättningen blev Jons varg. En varg går trots allt att bura in.
På tal om våldtäkter: vem är det mest synd om i serien? Theon eller Sansa? Svårt val. Jag vet att jag har sagt det här hela säsongen och att det börjar bli tjatigt, men det är verkligen tydligt att Sansa håller på att tuffa till sig. Våldtäkten i förra avsnittet måste ha gått över den slutgiltiga gränsen för vad tålamodet klarar av, för nu är det slut. Efter ytterligare några våldtäkter och andra övergrepp ber hon den totalt hjärntvättade Theon att skicka den där signalen till Brienne, som istället genast skvallrar för Ramsay. Straffet för det är mordet på Sansas närmaste vän som hon känner till, fast hon är uppkäftig nog att kalla honom oäkting rakt upp i ansiktet på honom samtidigt som hon i smyg gömmer en spiralborr under ärmen.
Den som har koll på sin dramaturgi vet att det här aldrig skulle visas om verktyget inte skulle användas någon gång senare. Det är alltså mycket möjligt att om ingenting har hänt efter några fler våldtäkter, kommer hon att försöka döda Ramsay. Hennes utveckling har varit så långsam att det inte förvånar mig om det som överraskningsmoment kommer att bli något riktigt radikalt när väl Stannis anländer till Vinterhed. Att det däremot ska vara nödvändigt med så mycket våldtäkter helt plötsligt går väl att diskutera.
Tyrion och Jorah anländer till Meereen, där Tyrion visar vad han går för när han slår ner av slavhandlarna. Nu ställs han också inför Daenerys för första gången och det är svårt att gissa sig till hur deras relation kommer att se ut. Han vill såklart skapa en allians, men hon lär vara väldigt misstänksam åtminstone till en början. Han kan också vara den som i slutändan övertalar henne till att återvända till Westeros.
I King's Landing har Törnedrottningen sin vanliga rappa käft och munhuggs med högsparven som är minst lika kvick, om än mer omtänksam med orden. Det är en välskriven dialog med hög humorkvalitet som både lyser upp den dystra stämningen och förebådar för att klassamhället är på väg att brytas upp. För snart har huvudstaden inga härskare kvar att förlita sig på. Glädjen blir stor när Cerseis högmod äntligen slår tillbaka mot henne och hon fängslas för sina egna synder. Den ende som är kvar vid makten nu är kung Tommen, och han är redan orättvist oälskad. Det kan mycket väl vara så att King's Landing snart är förändrat till det oigenkännliga och att folket inte kommer att acceptera Daenerys som ny drottning när hon begär tronen.
I vilket fall: Cersei får vad hon förtjänar. Man blir sadistiskt nog nästan lika glad som vid Joffreys bortgång. Nu fattas bara att Sansa hugger ner Ramsay i sängen!
Tycker ni att det har blivit för mycket övergrepp i "Game of Thrones"? Var det en fröjd att se Cerseis fall? Kommentera nedan!
