”Doctor Who” är konstig igen! För allt man kan säga om ”Wild Blue Yonder”, både på gott och ont, går det inte att hävda att det är en helt vanlig timme framför teven. Det är verkligen inte vad man förväntar sig av en serie som hela familjen brukar samlas för att titta på. Åh, vad kommer barnen tycka om det här?
Ett avsnitt som inte är rädd för att vara riktigt konstigt
Doktorn och Donna kraschar i ett rymdskepp på kanten av rymden. Den ofta opålitliga telefonkiosken har lämnat dem eftersom den har upptäckt allvarlig fara i närheten. Vad är faran? Vad är det för fel på rymdskeppet? Och vad har hänt med dess besättning?
”Wild Blue Yonder” har alla förutsättningar för att vara ett starkt småskaligt drama med kuslig atmosfär och fördjupade karaktärsinsikter. Russell T Davies är en av våra bästa levande dramatikerna och har, med tidigare avsnitt som ”Midnight”, bevisat att han är som bäst och mest skrämmande när han begränsar sig till ett enkelt koncept.
Från ett manusperspektiv är målet tydligt, bevisa att ”Doctor Who” fortfarande kan återuppfinna sig själv varje vecka. Inom ett enda avsnitt kan serien hastigt växla mellan sci-fi, skräck, komedi, äventyr och drama. Det som från början kan verka skrämmande blir plötsligt larvigt och det som är roligt kan plötsligt bli skräckinjagande. Tonmässigt finns det inget som liknar den här serien och ”Wild Blue Yonder” testar dessa gränser.
Jag avslutade förra eftersnacket med att hävda att seriens nya riktning är en stor succé och att de tillträdande skaparna nu bara behöver bevisa att de har nya idéer i rockärmen. Även om vissa idéer i ”Wild Blue Yonder” är bekanta har de verkligen aldrig använts så här. Det är ett djärvt avsnitt och kunde potentiellt varit katastrofalt – och jag är säker på att vissa tittare tycker att det var det. Men Davies säkra hand låter aldrig den galna kosmiska skräcken spinna ur kontroll. Om något önskar jag att han tog konceptet längre angående karaktärsdramat.
Kosmisk skräck och kroppskomedi
Vi är så långt bortom gränserna i rymden att inte ens ljus har kommit så långt. Doktorn hävdar att det bokstavligen inte finns ord som kan förklara var de har landat. Det är nytt territorium både för karaktärerna och själva serien - det som händer härnäst skulle bara kunna vara väldigt annorlunda. Eller?
Doktorn och Donna möter sig själva, bokstavligen. Det är uppenbarligen något väldigt fel som försiggår. Monstren i avsnittet försöker härma duon för att lära sig hur de kan skapa en perfekt imitation, de är galna oformliga styggelser utan egna idéer. De är inte helt skickliga på att imitera den mänskliga formen vilket leder till stunder som är lika roliga som skrämmande.
Avsnittet utspelar sig mestadels i realtid och spänningen fortsätter att öka utan att släppa taget. Även om det finns action skiner ”Wild Blue Yonder” mer när karaktärerna bara pratar med varandra. Något som stämmer överens med de flesta av Russell T Davies manus för serien. Actionsekvenserna känns bara lite mer obligatoriska (ett krav av Disney+ kanske?) än nödvändiga för avsnittets psykologiska skräck med karaktärerna.
Men karaktärsarbetet är tyvärr inte lika gripande som i Davies bästa avsnitt. Det som finns är starkt och framförs exceptionellt bra av David Tennant och Catherine Tate. Det känns bara inte som att Davies har mycket mer att säga om varken Donna, Tennants inkarnation av Doktorn, eller deras relation. Avsnittet är som bäst med den Lovecraft-liknande skräcken, det behövdes bara mer kraft i karaktärsdramat inom det för att lyfta ”Wild Blue Yonder” till en högre nivå.
En varning för moderna franchises
På många sätt handlar ”Wild Blue Yonder” om vad som krävs för att ens skapa ett nytt avsnitt av en serie med så väl upptrampad mark som ”Doctor Who”. Var man än går har åtminstone ett av de nästan 1000 avsnitten av serien + spinoffs förmodligen redan varit där. Avsnittet handlar därför även om imitation. Förutom varelserna som imiterar karaktärerna utspelar sig det hela till och med runt en oändlig korridor, en mycket välbekant syn i serien.
Vi lever i en tid präglad av franchises som äter sina egna svansar. Oavsett om det är Marvel, DC, ”Star Wars” eller ”Star Trek” finns det flera filmer och serier som sällan erbjuder något nytt och fortsätter istället bara att förlita sig på gamla idéer. Många verkar nu bara vara imitationer av sig själva. Varelserna i ”Wild Blue Yonder” är vad ”Doctor Who” skulle kunna förvandlas till om serien börjar bete sig som alla andra.
Det betyder också så klart att det går även att läsa in en tematik om A.I.-skapad konst med avsnittet. Varelserna kan bara kopiera det som redan finns och förvandla det till något konstlöst helt utan personlighet. Och gissa vad? De kämpar mest med händerna, det svåraste för en A.I. att återskapa.
Det är en imponerande avsiktsförklaring att det viktigaste en populär långvarig franchise kan göra är något nytt, inte bara gräva upp gamla karaktärer och idéer. Lite ironiskt med tanke på de två huvudrollerna i avsnittet, men det är ett erkännande att normen borde vara att skapa nya saker – även när fansens favoriter är tillbaka.
När ”Star Wars” tar tillbaka Luke Skywalker är han bokstavligen en datorgenererad imitation av sitt tidigare jag. Han är bara där för att göra vad fansen vill se och aldrig utmana deras uppfattning om en sådan karaktär. Att mata in Doktorn och Donna i en liknande franchisemaskin skulle antagligen resultera i samma ytliga imitationer.
Det är ganska djärvt för ”Wild Blue Yonder” att ta en plats i mitten av ett 60-årsjubileum, vad kommer skaparna att göra med en vanlig säsong?
