Det är knappast någon shocker att unge mafioson Genny Savastano skulle överleva förra säsongsfinalens nedskjutning. Och mycket riktigt är det dags för Genny att återigen kliva in i rampljuset. Den här gången har det gått ett helt år sedan förra avsnittet. Ett grepp som förvirrar rätt ordentligt. För vi börjar med att stifta bekantskap med Genny i djupet av Honduras djungler, det tar ett bra tag innan det står klart att det inte är en flashback utan i själva verket en bit framåt i tiden. Det kunde ha skötts klart snyggare.
Hur det nu är med det så är öppningsscenen en av de grövsta och blodigaste i hela serien, och det är inte utan att man sitter och vrider på sig när Genny tvingar en kidnappad honduransk officer att hugga huvudet av en av sina mannar. En smått jobbig påminnelse om att det inte finns några good guys i den här serien.
Från den groteska början ändrar avsnittet tempo till en sävlig skildring av hur Genny återvänder till Italien och huvudstaden Rom. Han driver runt på gatorna, fikar och väntar. Det är i stunder som de här som “Gomorrah” verkligen skiljer sig från packet. Att våga dra ner tempot så här mycket är trots allt ganska ovanligt i genren. Efter ett tag kommer avsnittets första twist: det är pappa Savastano själv han väntar på, patriarken Don Pietro. Och här någonstans övergår det hela till en utdragen studie i far och son-relationen. De lagar pasta, smågrälar, sover och är allmänt misstänksa mot varandra. Det är fint att se. Framförallt är det en njutning att se Don Pietro visa var skåpet ska stå igen med sin eleganta barytonröst.
Efter den lugna mellanakten går allt såklart åt helvete. Don Pietro gömmer sig i Rom för att bida sin tid för att återvända till Neapel och ta tillbaka makten över sitt gamla område. Men för att göra det behöver han vapen. Och det är här någonstans allt går snett. För så fort de ska avsluta affären med en grupp lokala vapenhandlare blir de indragna i en blodig uppgörelse och tvingas fly, hals över huvud. Och just som de tror de är säkra blir de jagade av polisen och tvingas fly till fots. Don Pietro är inte direkt hälsan själv och faller ihop i smärtor vilket tvingar sonen Genny att på ett lite oortodoxt sätt skaffa hjälp (han stryper en oskyldig bilist och snor bilen).
När det hela är slut står det klart att “Gomorrah” håller lika hög klass i den andra säsongen som den första. Sällan har ett avsnitt rört sig över en så bred spännvidd som här. Från en blodig avrättning i Honduras, till någon sorts sävlig skildring av far och son som trevande möts igen för att till sist kulminera i en intensiv jakt. Det är på håret att de klarar sig, men det gör de. Och tacken för detta blir att Don Pietro säger att sonen från och med nu får klara sig själv. Det är onekligen tufft att vara mafioso-son.
