Vi är nu halvvägs in i drakarna och även om mycket i handlingen fortfarande ligger och lurar, så kan vi vara överens om att standarden fortsättningsvis hålls mycket hög. I vårt femte avsnitt fortsätter vi på trenden som förra avsnittet redan satte igång, nämligen temat urladdning. Spänningarna i luften, vare sig de kommer från ingenstans eller ligger vad de kallar "genetiskt" - ja, de måste tydligen ut och explodera. Ibland så påverkar explosionen bara dig själv minimalt, men ibland så leder den tyvärr till din, eller någon annans död. Men den enes död, är som känt den andres bröd.
Hur var då vårt femte avsnitt "We Light the Way"? Vi dyker rätt ner i diskussionen nedan.
OBS! Varning för spoilers nedan.
Viserys tar i för kung och fosterland...
Jag funderar under avsnittets gång - hur länge pallar kung Viserys med egentligen? Det som började med några få milda, men otäcka utslag har under årens lopp utvecklats till vad som nu ser ut att vara direkt, kanske på timmar, livshotande. Med alla huvudbry omkring sig såsom Rhaenyra, Otto och att till och med vara småbarnsfar (även om man knappt fått se honom med dem) är det faktiskt ett rent under att han har hållit sig på benen under alla dessa år. Avsnittets dystra slutscener är därmed kanske inte särskilt förvånande för någon inblandad part.
Vi vet ju av erfarenhet att Targaryens är gjorda av segt virke, och in i det sista försöker Viserys något abrupt föra fram en slags progressiv agenda mitt i en brinnande konservativ värld. Att Rhaenyra och Laenors barn skulle få regera - oavsett kön - känns ju definitivt som en jämställd idé och talar för att han inte “bara” vill rösta bort olämpliga kandidater (hrrm, Daemon). Men är Westeros moget nog för ett så pass modernt förslag?
...medan Alicent går för hämnd
En som däremot fått nog av Targaryskt nonsens är drottning Alicent. Ottos korta sammanfattning av ett hypotetiskt dystopiscenario träffade henne hårdare än vad hon nog själv trodde att det skulle göra. Att bli bortlurad både av sin man och sin bästa vän sårade henne på ett troligen oförlåtligt vis. Hennes reaktion utlöser en sorts intern härdsmälta och hon gör som vår verkliga världs prinsessan Diana gjorde under 90-talet; hon dyker upp i en slående vacker klänning som bokstavligen är målad i krigets färger.
Så vad ville egentligen Alicent säga med sina aktioner? Genom att dyka upp sent - bokstavligen avbryta kungens tal, en hädelse! - och genom att välja färgen grönt så är den tidigare så fogliga kvinnan packad och klar inför krig. I åratal har det knakat i fogarna mellan henne och Rhaenyra, men aldrig har det varit så pass uppenbart som nu när hon fick reality checken i ansiktet att hon aldrig riktigt kommer att ha Targaryens på sin sida. Istället så måste hon kanske skydda sin familj (den riktiga arvtagaren?) och därmed helt enkelt välja en opponerande sida.
Inget kalas utan kras?
Ah, bröllop, denna vackra förening. En dag av kärlek, lycka, familj och vänner, och.. död. Ja, i den här världen är det snarare vardagsmat att någon spektakel händer. Vare sig det är i avsnittet där halva familjen Stark mördas (“The Rains of Castamere”), kung Joffrey blir förgiftad (“The Lion and the Rose”), eller där den trolovade Ramsey visar sig vara sadist (“The Gift”), vet vi att något alltid kommer att hända. Och ja, det gjorde det även i “House of the Dragon”.
Cristons kärlek till Rhaenyra är hopplös, även om de mot förmodan skulle komma runt giftasförbudet som riddare måste ingå, så finns det inget strategiskt att vinna i att Rhaenyra accepterar hans frieri. Hon gör istället det hon kan med sitt förslag, eller deras “överenskommelse”, medan Criston inte vill finna sig i att aldrig ha henne till hundra procent. Jag kan förstå hans frustration, men att bete sig så här otaktiskt är att önska sig sin egen död i förskott.
Så nu har vi lärt att ifall ditt namn mot förmodan är ‘Joffrey’ så ska du helt enkelt hålla dig ifrån bröllop. Skämt åsido, det vi fick bevittna var rejält brutalt och påminde om den klassiska “The Mountain vs The Viper” som även den uppgörelsen slutade i köttslamsor. Skillnaden dock var att den handlar om en ren “trial by combat”, vilket Cristons lilla utspel definitivt inte var. Riddare och beskyddare i all ära, men att (nästintill) oprovocerat slå ihjäl en Velaryen-allierad lär inte falla inte i god jord hos någon. Men vad tänker Rhaenyra om det hela?
Vad kommer att hända härnäst?
Vi står nu allt närmare ett oundvikligt maktskifte vid händelse att Viserys kolar av. Ja, Rhaenyra må vara utsedd till tronföljare och husen må ha gett löfte att att stötta henne i alla väder - men kommer det verkligen att fungera i verkligheten? Vi kommer allt närmare två ‘läger’ där vi i ena ringhörnan har Rhaenyra, Daemon (och just nu, Viserys) och i andra sidan Alicent, Otto och om möjligt en stor del av den missnöjda befolkningen. Ovissheten lurar också i hur familjen Velaryen står, speciellt med tanke att Criston bokstavligen jämnade Laenors stora kärlek med marken.
Förutom våra utspel inom spektrat hämnd, kärlek, och andra sattyg så markerar även avsnitt fem tyvärr vårt allra sista avsnitt med unga Rhaenyra (Milly Alcock) och Alicent (Emily Carey), som nu byts ut mot äldre varianter av sig själva. Utifrån bilder som florerar ser de båda varianterna slående lika ut, och det ska bli ytterst spännande att få se vad Emma D’Arcy och Olivia Cooke - plus Tom Glynn-Carey (“Dunkirk”) som en vuxen Aegon Targaryen - kan bjuda oss på.
Vad tyckte du om femte avsnittet av “House of the Dragon”?
