Eftersnack: "Game of Thrones" levererar allt och lite till

Emilia Clarke hade tidigare ökat hajpen inför just det här avsnittet när hon på Jimmy Kimmels Talkshow sa att avsnitt fem skulle bli “mental”. Och oj vad hon fick rätt. Det var mycket att ta in i det här avsnittet, allt från Varys avrättning till den totala vändningen kring vem seriens skurk egentligen är. Låt oss prata om de bästa scenerna.

 

 

 

I förra avsnittet fick vi verkligen ta del av hur delade våra filosofer var kring vem som bör styra Westeros. Varys menade att Daenerys är opålitlig och kommer att döda tusentals oskyldiga. Tyrion står på sig och tror att Daenerys är den bästa regenten de har. När Daenerys funderar på vem som har svikit henne och hur långt hennes hemlighet har farit, tvekar Tyrion inte länge att sälja ut sin gamle vän, vilket leder till ännu en brännande avrättning. Tragiskt att se att Varys inte fick chansen till ett par sista ord. Daenerys visar sin obarmhärtighet.

Det vi fick se i början avsnittet var dock intressant. Varys skriver ner Jons Targaryen-hemlighet på ett flertal papper, och sen får vi inte se dem mer. Kommer vi att få se vad som hände med dem i sista avsnittet? Gissningsvis fick han iväg dem med korpar till flera delar av världen, och kanske får vi se en stor skara Jon-anhängare gå emot deras nya drottning i finalen?

 

 

 

Tyrion var noggrann med att styra upp en krigsplan med så få oskyldiga offer som möjligt. Taktiken var att få motståndarna att ge upp och ringa i klockorna så snabbt som möjligt, så att oskyldiga slapp dö. När planen lyckades och svärden lades ner trodde i alla fall jag att det var över. Tyrion andades ut och så även jag som tittare. Det hade byggts upp under hela säsongen att Daenerys inte riktigt gick att lita på, men nu trodde jag att hon skulle hålla tillbaka och ta över Kings Landing som en lugn och behärskad härskare. Inte kan hon attackera försvarslösa oskyldiga helt i onödan, tänkte jag för mig själv. Men jo.

Förlusten av hennes två drakar, hennes två bästa vänner, och kanske även sin älskare, var för mycket för vår Khaleesi. Och när Drogon börjar bränna ihjäl folket på Kings Landings gator sätter jag andan i halsen. Det är en av de tyngsta scenerna i hela serien, när tusentals oskyldiga mammor med sina barn springer för sina liv. Bort från Daenerys lågor, och bort från den gröna elden som gömts av hennes far under stadens gator.

 

 

 

En av de mest intressanta delarna av den här vändningen är att se Jons reaktion på hela scenariot. Kvinnan han älskar har gått emot allt han står för. Hon bränner ihjäl oskyldiga och obeväpnade människor framför ögonen på honom. Han står bredvid Greyworm när även hans hämndbegär tar över och han startar slakten på Det Gyllene Kompaniet och Lannister-soldaterna. Att se Jon försöka få sina soldater att sluta mörda är frustrerande, och man känner Jons desperation. Det leder så långt att han tvingas döda en av sina egna soldater som går på en försvarslös kvinna. Till slut tvingas Jon retirera med soldaterna som fortfarande stödjer honom mer än Daenerys. Nyss störtade han ner murarna för att ta över staden, och nu tvingas han fly för sitt liv.

Det här är det bästa med “Game of Thrones”. Inte det svarta och vita, utan det gråa däremellan. Till skillnad från slaget mellan Winterfell-borna och Night King, där det var helt svart och vitt, de goda mot de onda, får vi här ta del av en frustrerande grå-zon där allianser bryts och kärlek och härkomst plötsligt inte spelar någon roll. Visst lutar det åt en final med en ensidig, ond härskare i Daenerys, mot de "goda" med Jon, Arya och Tyrion i spetsen. Men jag köper det eftersom jag inte har en aning om hur detta kommer att sluta. Det vore väl för lyckligt om Jon & Co störtar Daenerys från tronen och tar över och lever lyckligt? Som Varys säger tidigare i avsnittet “Människor avgör vem makten tillhör, om de så vet det eller ej”. Ord som kommer att bli viktiga ända in i slutet.

 

 

 

Det här kan vara det största fallet av “fan service” vi har fått på hela säsongen, något som ofta anses negativt. När manusförfattare bestämmer sig för att föra in en scen som man vet att publiken har ropat efter, kan det ofta komma på bekostnad av storyn. Men här var det otroligt förtjänat. Som Sandor själv säger “Jag har velat ha hämnd hela mitt liv”. Och det har lett till den här underbara scenen med bröderna som slåss för sina liv. Ögonpoppningen gjorde (nästan) comeback, Sandors kniv genom huvudet som Gregor drar ut, Sandors kommentar om sin bror ansikte. Avslutningsvis inser Sandor att det enda som kan döda storebror är just det han hatar allra mest. Eld. I något som kanske är den bästa dödsscenen i "Game of Thrones" historia, tacklar han ut sin gigantiska bror ut genom tornet och ner i flammorna. Må du äta många kycklingar i efterlivet, Sandor.

 

Och just det, stackars Qyburn som bara försökte hjälpa sin drottning komma ner för trappan.

 

 

 

Teorierna var många. Någon av hennes bröder skulle döda henne. Daenerys skulle bränna ihjäl henne. Arya skulle stryka sista namnet på sin lista med hjälp av Night Kings ansikte (Va?). Till slut blev det ett väldigt poetiskt slut där de älskande syskonen dog i varandras armar. Jag gillade det här slutet, då det var oväntat och förtjänat. Jag kände verkligen för Cersei i slutet när hon bara ville att hennes barn skulle överleva. Hon insåg att hennes galna sida var överdriven och att hon aldrig skulle ha drivit bort sin bror. Möjligtvis att jag hade önskat mer Cersei den här säsongen. Lena Headey må ha gjort balkongstirrandet till en vacker konst, men hon kunde ha klivit ner och haft någon annan scen också.

Hon trodde genom hela säsongen, och genom nästan hela det här avsnittet att Red Keep var ett säkert fort där ingen kunde komma åt henne. Men ändå var det här hon tog sina sista andetag. Tillsammans med sin bror och älskare. “Vi mot världen, inget annat spelar någon roll”. Jaimes avbrott från Brienne kanske kändes aningen oväntat och tvärt, men på något sätt känns det väldigt "Game of Thrones" att inte kunna fly från sitt öde. Att inte kunna fly från de dåliga valen man har gjort tidigare i livet.

 

 

 

Precis som “The Long Night” var “The Bells” ett oerhört välregisserat avsnitt. Bakom kameran hittar vi Miguel Sapochnik, mannen bakom avsnitten “Hardhome” och “Battle of the Bastards”. Det märktes. Krigsscenerna är helt briljanta, och när vi ser Arya springa förtvivlat genom gatorna känner jag en anspänning i hela kroppen. Sapochnik lyckas fånga den hopplösa och klaustrofobiska känslan av krig, och det är jobbigt att se Arya som försöker rädda mamman och hennes barn, men tvingas rädda sig själv när de hamnar framför Drogons gap.

Jag är en av de första att erkänna att jag blev något besviken på slaget vid Winterfell, och konsekvenserna av det. Men här gick manusförfattarna och regissören all-in, med svallande känslor, svek, fanservice, tårdrypande scener och vansinnigt vackra krigsscener.

 

Visst finns det fortfarande frågetecken, precis som i föregående avsnitt. Varför flög inte Daenerys till Red Keep och dödade Cersei bara? Varför övergav Jaime Brienne? För att dö med sin syster han nyss övergav? Kändes det verkligen rätt att Greyworm började mörda obeväpnade soldater för att deras härksare mördat hans älskare? Men jag köper det ändå. Jag slets mellan hopp och förtvivlan, precis som ett bra "Game of Thrones"-avsnitt ska göra med en. Tanken på att det bara är ett enda avsnitt kvar gör mig ledsen ända in i själen. Men jag är så redo för nästa måndag.

 

 

I promon inför nästa avsnitt verkar vi se en drottning regera över askorna, något hon svor att hon aldrig skulle göra. Sista "Game of Thrones" visas måndagen 20 maj på HBO Nordic.

Vad tyckte du om avsnitt 5, “The Bells”?