En vecka kvar till "Battle of Winterfell". Ett av tidernas längsta krig vi har fått se på tv-skärmen. Och förmodligen slutet för många av karaktärerna vi har lärt känna i åtta år. Det här avsnittet handlade om att minnas var vi varit. Idag håller vi varandras händer. Och minns.
Jag tänker på Jorah. Som svek sin familj och sitt land. Som spionerade på kvinnan han lärde sig att älska. Han fick aldrig chansen att återfå sitt förtroende från sin far innan det var för sent. Respekten mellan far och son begravdes tillsammans med Jeor Mormont. Svärdet som funnits i familjen i årtionden gick till Jon Snow. Nu har Jorah fått en sista chans att återupprätta sitt rykte och sin familjs namn. Med Sams svärd, Heartsbane, har han återigen ett svärd av valyrian steel i handen. Redo att försvara Winterfell. Redo att återuppväcka sitt namn från de döda en sista gång.
Jag tänker på Jorah. Som svek sin familj och sitt land. Som spionerade på kvinnan han lärde sig att älska. Han fick aldrig chansen att återfå sitt förtroende från sin far innan det var för sent. Respekten mellan far och son begravdes tillsammans med Jeor Mormont. Svärdet som funnits i familjen i årtionden gick till Jon Snow. Nu har Jorah fått en sista chans att återupprätta sitt rykte och sin familjs namn. Med Sams svärd, Heartsbane, har han återigen ett svärd av valyrian steel i handen. Redo att försvara Winterfell. Redo att återuppväcka sitt namn från de döda en sista gång.
Jag tänker på Missandei och Grey Worm. De kommer från olika världar men är ändå så lika. De har levt sitt liv att tjäna andra och börjar nu äntligen kunna se en ljus framtid. Grey Worm har lärt sig att älska och Missandei ser sig själv återvända till sitt hem, Naath. Hon togs därifrån vid 5 års ålder och minns de vita stränderna. Hennes sista önskan är att få se stränderna igen, och Grey Worm lovar att skydda henne. Förmodligen kommer Missandei aldrig att återse sina vita stränder. Hon kommer kanske aldrig att återse sin älskade.
Jag tänker på Arya. Hon började som en sprallig liten tjej som var avundsjuk på sin storasyster. Nu, en vuxen tjej som vet vad hon vill och tänker slåss till sista andetaget. Hon har förberett sig i många år på stunder som denna, och nu är det upp till bevis. Hon slåss nu inte bara för sig själv. Hon har hittat kärleken. Och för första gången slåss hon för hela sin kvarvarande familj. Ett enormt ansvar är lagt på denne tidigare ensamvargs axlar. Det sista vi får se är hennes tveksamma blick när hon vaknar bredvid Gendry. Börjar verkligheten komma åt henne? Klarar hon av uppgiften?
Jag tänker på Sansa. Hon har genomlevt kanske mest av alla vi har lärt känna under den här resan. Blivit tillfångatagen, såld, våldtagen, och fått nästan hela sin familj mördad. Trots detta har hon rest sig likt en fenix ur elden och är nu en av de mäktigaste ledarna i hela Westeros. Hennes utsida utstrålar självsäkerhet och krigserfarenhet, men under ytan misstänker jag en enorm osäkerhet bubblandes. Vad händer om hon förlorar fler familjemedlemmar? Klarar hon av ännu ett nederlag i sitt liv?
Jag tänker på Theon. Aldrig helt accepterad. Det eviga svarta fåret. Äntligen har han blivit accepterad av båda sina familjer. Han väljer att slåss för Stark som han växte upp med. En fantastisk utveckling hos en fantastisk karaktär. Han har räddat Sansa Stark tidigare, och nu har han en sista chans att visa vem han egentligen är. Han är både Greyjoy och Stark. Och framför allt är han Theon.
Jag tänker på Brienne. Kvinnan som aldrig har sett sig som endast en kvinna, utan som mer. Hon som alltid har kämpat för respekt, men aldrig riktigt givits den respekt hon förtjänar. Nu har hon till slut nått sin stora dröm i livet. Att bli en riddare. Hon har alltid slagits för sin heder, och för den hon tjänar. Nu har hon respekten av tusentals soldater som slåss för henne. Stoltheten när hon reser sig från att ha blivit adlad går inte att ta miste på. Hon är lycklig. Och nu måste hon slåss för sitt liv.
Jag tänker på Sandor. Sandor som aldrig har hittat sig själv. Arya frågar honom “When have you ever fought for someone other than yourself”? Och det sammanfattar honom. Men de senaste åren har han slagits för att hämnas sina bortgångna vänner. Han har skyddat Arya från de som vill henne ont. Han är en förändrad man. Men han inser det nog inte själv. En tragisk figur som nu får chansen att inse vad han faktiskt är värd för människorna runt omkring honom.
Jag tänker på Tyrion. Åtta år har gått sen han äntrade Winterfell med sin Lannister-familj, och trots alla sina goda gärningar blir han fortfarande spottad på. Dvärgen. Monstret. Aldrig accepterad. Aldrig respekterad. Det finns få personer kvar i livet han kan lita på. Kommer han någonsin få den respekt han förtjänar? Eller kommer han tvingas leva i skuggorna av sin familj fram till slutet?
Jag tänker på Jaime. Kanske har han endast gjort ett riktigt bra beslut hela sitt liv. Att döda “The Mad King” som var på väg att mörda tusentals oskyldiga. Och detta har legat som en skugga över Jaime hela hans liv. “The Kingslayer” står nu framför dottern till kungen han dödade och svär att han skulle göra det igen. Han har alltid satt familjen först, men efter att ha blivit sviken gång på gång av sin syster, slåss han nu för sig själv. Sitt namn. Sin återupprättelse.
Jag tänker på Jon. Att leva hela sitt liv med sin far som ens största idol, och sen få höra att allt var en lögn. Han har aldrig velat styra, men är nu den som har störst anledning att sitta på tronen i slutändan. Allt han vill är att hans folk ska få överleva och må bra, men trots detta tvingas han ständigt bära den tunga kronan. Kanske blir det hans fall. Guldkronan innebär en tyngd som alla axlar inte klarar av.
Idag fick vi spendera en sista stund med våra vänner framför den öppna elden. Kanske den sista stunden någonsin.
“That’s what death is, isn’t it? Forgetting. Being forgotten. If we forget where we’ve been and what we’ve done, we’re not men anymore. Just animals” - Samwell Tarly
Sluta aldrig minnas.
