Med tanke på hur förra veckans avsnitt byggde upp för något riktigt starkt, känns säsongens andra avsnitt mer som en transportsträcka inför vad som komma skall. Det är mycket möjligt att det är seriens lugnaste episod hittills, där den mest händelserika scenen är en hästjakt ungefär tio minuter in.
Tack och lov är det trots allt definitivt inget dåligt avsnitt. Innan man vet ordet av håller eftertexterna redan på att glida förbi och händelserna är av väldigt stor vikt för att föra handlingen och karaktärerna framåt. Vad som lyckas hålla det största intresset uppe är hur regissören Michael Slovis spelar på våra sympatier för karaktärerna, som stöter på nya motgångar på sina respektive resor.
Först ut är Arya som gör sitt första framträdande den här säsongen. Hon har anlänt till Braavos i hopp om att hitta härbärge hos de ansiktslösa männen, vilket var ett önskemål i andra säsongen. På grund av att i stort sett alla hon håller kärt har mördats, har hon ingen annanstans att ta vägen. Det blir därför lätt att anta att hon kommer påbörja sin träning till att bli minst lika cool som Jaqen H'ghar. Avtrubbad som hon blivit av händelserna pekar just nu allt mot att hon i slutet av serien kommer kunna skryta om att hon är en av Westeros dödligaste personer på sitt CV.
För oss bokläsare blir Jaqens återkomst lite av en överraskning, eftersom han ursprungligen lyser med sin frånvaro efter flykten från Harrenhal. Det är ett typiskt exempel där ett par karaktärer slagits ihop till en för att ge extra utrymme till handlingen. Personligen hade jag dock föredragit om han hade behållit sin skepnad som svart man, för även om hudfärg kan ses som en petitess så är det viktigt med en bred mångfald för att alla tittare ska känna sig inkluderade. Dessutom hade det inte på några sätt skadat om ytterligare en icke-vit person tilldelats en aktiv roll framför kameran.
Samtidigt som Cersei försöker behålla makten, kan hon lägga till en ny sak i listan över saker att oroa sig över när hon får ett paket innehållandes ett hot från Dornien. Gissningsvis kommer det från Sandormarna, Oberyn Martells oäkta döttrar, som vill hämnas faderns död. Hon har all anledning att bli rädd, för hennes dotter Myrcella befinner sig mitt ibland dem för att äkta prins Trystane, och skickar därför Jaime för att hämta hem henne.
Men det är Sandormarna vi pratar om, ett gäng fruktade krigare, så vi kan vänta oss att han stöter på trubbel. Och med tanke på att vem som helst kan dö i Westeros … ja, mer kan jag inte säga annat än att i boken är det någon annan i kungsvakten som reser dit. Varken jag eller några andra bokläsare har alltså någon aning om vad Jaimes öde blir, men manusförfattarna har lovat oss en huvudkaraktärs död som för tillfället fortfarande lever i böckerna. Skulle det faktiskt vara han som försvinner lär det vara starten på ett nytt storskaligt krig. Vi kan nog däremot glömma att han återförenas med Brienne, som numera är fast besluten att rädda Sansa från Littlefingers sluga klor.
Uppe vid muren håller Stannis sin ilska mot Jon i schack, då han ser honom som en möjlighet att återerövra Norden och Vinterhed från släkten Bolton. Jon blir erbjuden titeln som Ned Starks äkta son för att göra anspråk på faderns landområden. Vid det tillfället lyser hans tveksamhet otroligt starkt, då det är något han alltid har velat samtidigt som han känner sin plikt gentemot Nattens Väktare. Tursamt för honom är det ett val han inte behöver reflektera länge över när han blir en oväntad kandidat till väktarnas befälhavare och vinner. För att vara en demokratisk process hade jag dock velat se mer av politiken bakom valet, vilket också hade kunnat göra resultatet en aning mindre klyschigt och konstlat. Slarvigt gjort för en serie som hållit enastående hög kvalitet såhär länge.
I Mereen tvingas Daenerys att fatta det svåra beslutet att avrätta en tidigare slav som brutit mot lagen. Hon har tidigare haft svårt att vinna de forna härskarnas förtroende och tappar den nu hos folket vars rättigheter hon har svurit att kämpa för. Den påföljande tystnaden efter dödsstraffet skär sig ända in i hjärtat i en på ett sätt vacker (och väldigt sorglig) scen när kameran zoomar in på ett par händer som förlorar allt hopp, innan upploppet börjar som förvärrar situationen ännu mer. Daenerys måste hitta ett sätt att ena sitt folk och det snart.
Till råga på allt märks det tydligt i slutscenen, när hon får finbesök av sitt förrymda husdjur, att hon egentligen inte är någonting utan sina drakar. Det var de som gjorde att hon kom till makten från första början och i deras frånvaro har hon ingen kontroll överhuvudtaget. Deras korta stund tillsammans säger otroligt mycket enbart genom bilder och ansiktsuttryck, som faktiskt mycket väl kan vara min favoritscen hittills.
Vad tror ni? Kommer Aryas resa till Braavos att bära frukt? Hur stort är hotet mot familjen Lannister? Och kan Daenerys återta kontrollen utan drakarna vid sin sida? Kommentera gärna nedan!
